[under uppförande]

Igår dog en av våra apor.
En av aporna i karantänen, Santi, hade en liten unge. Första dagarna som jag var här var den väldigt lekfull och nyfiken, men sen blev den slöare och mer apatisk för varje dag. Igår låg den bara på sin mammas rygg och orkade inte ens hålla sig fast där. Jag såg själv hur den tippade av och Santi lyckades fånga honom innan han åkte i backen. Vi hade sagt till veterinärerna om honom, men de hade inte tid och när de väl kom så tittade de knappt oc sa att han bara behövde äta mer. Vi skulle få specialgröt som de moderlösa ungarna får, sa veterinärerna, men sen blev det inget mer med det. Dagarna gick, och igår kunde ungen knappt ens röra sig. Då tog veterinärerna oss på orden och tog med honom till kliniken.
Ett par timmar senare var han död.
Han hade haft parasiter. När vi fick veta det idag blev Chris så arg och gick runt och muttrade resten av dagen, snäste åt oss andra. Så är det väl ofta med såhär idéella föreningar, men Comunidad Inti Wara Yassi har verkligen en del rejäla luckor i sin ledning och organisation.

Det är ohyggligt kallt här nu. Det har regnat varje dag sen jag kom hit, och det är om att regnet gör det kallare och kallare för varje dag. Idag verkligen frös jag. På nätterna sover jag i min sovsäck. Och det här ska vara djungel! Djungeln ska ju vara varm! Men det är förmodligen därför jag fryser. Om jag var i La Paz i dessa temperaturer skulle jag förmodligen inte ens märka det. Det är när man förväntar sig att det ska vara varmt som man fryser som värst när det inte är det.
Aporna fryser också. Vissa av dem rent av darrar när man tar upp dem. Efter sin obligatoriska genomgång av mina tomma fickor, klättrade apan Timo (på inget sätt lik min morbror Timo) ner i min skjorta och började gnida sig mot mina sporttopsbekladda bröst. De var väl som rena elementen i förhållande till den råa luften. Jag var varm, jobbet i karantänen är fysiskt krävande.
Det är en ganska underlig känsla, att ha en frysande liten apa gosande under sin skjorta. Både mysigt och lite obehagligt.
Sen, när jag var tvungen att gå för att börja göra iordning middagen och försökte få upp Timo ur skjortan, började han slicka mig i ansiktet och rätt vad det var körde han in hela tungan i min näsborre. Och det gav honom blodad tand, han ville inte sluta, jag blev tvungen att ta av honom med våld och skynda därifrån.

Dessa apor och mänskliga kroppsvätskor. Rivsåren jag fick i ansiktet av Chepeto för ett par dagar sen har fått fina skorpor nu, och dem älskar aporna att plocka bort och äta (där ligger du i lä, Cecilia!). Och det river ju bara upp såren igen. Så jag kommer väl aldrig att bli av med dessa rivsår. Jag kommer att ha fyra ärr över höger kind upp mot örat för resten av mitt liv. Min lilla souvenir från tiden som apvolontär.
För att lugna er där hemma - aporna här är vaccinerade och friska. Jag kommer alltså inte att börja tugga fradga inom en snar framtid. Det man kan få är infektioner och parasiter, och det skyddar man sig bäst mot genom helt vanlig, hederlig renlighet. Men det är inte ett helt ofarligt jobb ändå - idag blev Dick, en av de andra fyra svenskarna här, biten i handen och ihopsydd på veterinärskliniken med tre stygn i såret och fem stygn utanpå. Igår blev en av veterinärerna också biten i handen och fick tre stygn. Och bara precis innan jag kom blev två killar attackerade av samma apa ett par dagar ifrån varandra - den ena fick ledband avbitna i armen så att han inte kunde röra på tre fingrar, och den andra skadade nerverna i handleden så illa att han inte kunde känna sina fingrar. Alla dessa bitfall har dock inträffat uppe på Mirador, dit capuchinaporna tas efter karantänen och där de släpps ut om dagarna. I karantänen har vi våra farliga apor i burar.
Men ändå, man ska vara försiktig. De är inte att leka med. Att någon trodde att de skulle vara bra husdjur kan jag för mitt liv inte förstå.

Ingen dag är fullständig utan en Baby-historia. Idag fick han för sog att sätta sig på min axel medfan jag delade ut bananer i karantänen. Jag lyckades lämna över skålen med bananer till Jaya, den nya australiensiska tjejen, och gå ut ur karantänen med Baby fortfarande sittande på min axel. Jag ställde mig vid ett träd, för jag tänkte att han skulle vilja hoppa av. Men istället började han rengöra min snagg.
En underlig apa, den där.
Senare på eftermiddagen såg jag honom sitta på taket med en morot och en kniv. Jag kan ha sett fel, men det såg ut som att han försökte skära moroten i mindre, mer tuggvänliga bitar.

Idag var en dag som jag helst bara hade sluppit. Tillsägelserna och irritationen bara haglade, både mot mig personligen och mot karantänen som kollektiv och mina fötter i gummistövlarna värkte värre än vanligt och jag ville bara härifrån, Baby är djävulen personifierad och jag har varit här i tio dagar nu, jag tycker att jag på goda grunder kan säga att jag tycker bättre om hästar än apor.

Men i morse, när jag skulle städa burarna, hade en av capuchinaporna, Lucio, på något sätt lyckats få tag i en borste, och när jag fyllt hans vattenskål så doppade han borsten i den och började skura en av golvplankorna i sin bur med båda händerna om borstens handtag. Det var en ganska roande syn, det.
Lucio, det är också apan som vägrar att släppa sin matskål ifrån sig. Han håller hårt i den genom gallret och skriker och visar tänderna en bra stund och sen plötsligt bara kastar han matskålen på mig. Han är en rolig apa, på något ironiskt sätt.

När det blir små tomrum i arbetsdagarna sätter jag mig och läser Latinamerikas öppna ådror av Eduardo Galeano. Det är en bok om hur europeerna kom och kolonialiserade Latinamerika.
Idag råkade jag lämna den på en bänk i köket. Annars beukar jag lägga in den i ett skåp, men nu fick jag bråttom att ge aporna mat och la bara ifrån mig den. När jag kom tillbaka, var boken borta. Jag sprang runt i hela huset, gick till caféet, letade överallt där jag tänkte att en människa kunde ha lagt den, men den fanns ingenstans.
En apa måste ha tagit den. Förmodligen Baby, det är han som brukar kunna ta sin in och stjäla mat och annat som han tror är ätbart. Som böcker tillexempel.
Jag hade helt tappat hoppet om att se min bok och regnskyddet som jag hade om den igen. Jag hade redan börjat formulera ett förlåttal i huvudet, för, som jag förklarade för Stuart som också jobbar i karantänen, det var inte min bok, utan pappas. Och även om han sagt att det inte skulle vara hela världen ifall jag inte hade med mig den hem, så skulle det ju varit trevligt att lämna fram den då, sextonde juni, och säga tack för lånet. Och pocketregnskyddet, det fick jag också av pappa för så många år sen, och det hade ju varit så användbart, speciellt när jag reser, då pocketböcker tenderar att bli så kantstötta.
Men så mitt i den här långa utläggningen om hur schysst det skulle ha varit om jag läst den här boken när jag var på ,om sydameriakaresa, för min pappa läste den ju i samband med sin, så såg jag den. Uppe precus under taket, på en takbjälke låg den.
Stuart, som är en gänglñig ung engelsman, hjälpte mig att få ner den, och bortsett från lite smuts på regnskyddet så var den helt oskadd. Med största sannolikhet tack vare just regnskyddet - det har ett gummiband som håller om sidorna så att boken inte öppnar sig när den inte ska, och av ren vana hade jag spänt fast den innan jag sprang ut till aporna. Baby hade väl klättrat upp till takbjälken med boken, men sen inte tyckt att det var värt besväret att lista ut hur den skulle öppnas. Den luktade ju ändå så tråkigt. (Jag tror att Baby uppskattar lite mer action i sina böcker, kanske Liftarens guide till galaxen. Även om det nog skulle vara nyttigt för honom att lära sig lite om sin kontinents blodiga historia. Själv tycker jag väl inte heller att boken är så speciellt rolig, men den är mycket intressant och lärorik, det är den.)
Så pappa, istället för en ursäkt, kommer du att få tillbaka en bok som varit ute på ett riktigt apäventyr.

Idag kom det en ny apa från veterinärskliniken till karantänen. Han har inget namn än, men vi kallar honom för Brando. Han är nämligen väldigt lik Marlon Brando. En riktig gudfader.
Lishou, puman vars flyg ställdes in häromdagen på grund av bybornas ignorans, kom idag äntligen iväg till Rurrenabaque också. När kontoren i La Paz öppnades och tillstånden att flytta puman bekräftades, kunde den lokala polisen inte göra något annat än att låta henne åka. Men vi äter fortfarande inte på Mama Titis.

Jag tycker inte om det där som filk säger ibland, "gör du inte det här så dödar jag dig". Jag vet inte om det bara är jag som är överkänslig eller om det är för att jag en gång fick höra det från den otroligt humorlösa ridskoleägarinnan Heidi när jag hyrde en av hennes hästar och hon tyckte att det var viktigare att jag julpyntade hos hästen ¨n att jag red henne, organiserade ridskolans luciashop och fick mina läxor gjorda. Jag bara tycker att att mörda någon inte är något att skämta om. Annars tycker jag att det mesta är tillåtet, men just det...
På väggen i köket där apornas mat tillreds står det "Clean up after you use the kitchen, or you WILL BE KILLED". Det får mig inte att vilja städa mer. Det är bara obehagligt.

Innan jag kom hit hade det inte regnat på nästan två veckor, men under min tid här har det regnat varje dag. Det är meningen att regnperioden ska vara över nu, men världen är ju helt uppochnerv¨Çand, så varför inte här också. Idag var det riktig regnskogsstorm - häftiga skyfall och dundrande åska. Om det inte varit så att jag skulle handskas med leriga, dyblöta små apor, så hade jag älskat varenda sekund.
Chris var fortfarande borta, men vi klarade oss fint utan honom. Det var Nafars sista dag, så vi får se om det dyker upp en ny volontär i karantänen imorgon. 

Var fjortonde dag får man en ledig dag om man jobbar på Inti Wara Yassi, och de två mest erfarna katantänvolontärerna, Chris och Kirsten, hade båda lyckats pricka in samma dag som sina lediga - idag. Båda skulle fixa sina visan, Kirsten i Cochabamba (fyra timmar bort) och Chris i La Paz (tretton timmar bort). Chris kommer förmodligen inte tillbaka förrän tidigast om två dagar.
Så vi var bara tre stycken idag, med ansvar för fyrtiofyra apor. Och dagen började alldeles fantastiskt - Villa hade rymt igen under natten. Men det visade sig bli en odramatisk historia med lite assistans av veterinärerna och sen flöt dagem på utan några incidenter. Jag lärde mig att capuchiapan Claudia älskar att ptea mig i näsan, och sen äta det hon hittar där. Och spindelapan Chepeto tycker verkligen inte om mig. Jag höll på att hänga upp pressenningen runt hans och Villas bur för natten, och plötsligt hoppade han på mig och hade väl slitit mig i stycken om det inte varit ett metallgaller emellan. Som det var nu lyckades han bara riva fem fina ränder på min högra kind och nästan få med örat i bara farten. Han rev nästan av mig vänster öra under min andra dag här, men det har nästan läkt. Han tyckte väl att jag blivit lite för självsäker, att det var dags att läxa upp mig igen.

Nu har jag varit här en vecka, och ska vara här en vecka till. Halvvägs.

Det artade sig till en helt dramatikfri dag, tills jag kom tillbaka från lunchen och Tincho hade rymt. Tincho är en av de argare aporna som sitter i bur, om man inte är försiktig och kommer för nära hans bur, hoppar han mot en och försöker väsande få tag på ens händer eller kläder genom gallret. Hans tänder är vassa och han har bitit många. Inte mig än dock, hittills har han bara givit mig fina rivsår på underarmarna med sina klor.
Hur han lyckades med det vet jag inte, men tillsammans med en av veterinärerna fick Chris tag på honom igen ganska snabbt, innan han hunnit bita av någon ett öra eller något liknande.

På kvällen var det möte igen, den här gången med park managern Nena. Det var nämligen så att det idag äntligen var dags för två av parkens pumor att flyttas till en ny park som IWY startat utanför Rurrenabaque. Markägarna här i Villa Tunari vill nämligen inte hyra ut sin mark till katterna längre, så succesivt måste alla flyttas. Och att flytta de stora kattdjuren är ett jävla sjå har jag förstått, det krävs tillstånd hit och dit och de bolivianska myndigheterna är jag inte helt främmande för. Men nu hade de äntligen fått tillstånd och fixat flyg och allt och en av pumorna kom verkligen iväg. Men när planet kom tillbaka för att hämta den andra puman blev det problem. Människorna i Villa Tunari är lite ambivalenta. De vill inte at katterna ska få promeneras på deras mark, men de vill inte heller att de ska transporteras härifrån. Det skulle i längden betyda ingen park, vilket skulle betyda inga fler turister och volontärer, vilket skulle betyda mycket mindre pengar. Så när ägaren på vår sammisrestaurang igår råkade höra några av sina gäster prata om pumaflyttningen, anmälde hon det till polisen i tron om att de skulle flyttas illegalt. Och eftersom det är söndag idag, var det ingen på kontoret i La Paz som de kunde ringa och få höra att alla tillstånden fanns på plats. Så puman stannar där den är tillsvidare, sjuk och utan plats att rastas på. Nena började gråta när hon berättade hur mycket den här puman måste flyttas.
Så det mötet var samlat för, var en vädjan från Nenas sida att vi skulle bojkotta Mama Titis, sammisrestaurangen, i sympati med puman som blev tvungen att stanna. Hon sa att många av människorna i byn inte förstod varför vi var här. av kärlek till djuren., och att de bara tänkte på pengar.
En bojkott är jag beredd astt stödja. Jag tror på konsumentmakt, vill tro på konsumentmakt. Speciellt när det drabbar människor som inte tänker längre än sin egen näsa.

Dagen började med att jag fick tandkräm i ögat. Tuben bara attackerade mig. Jag öppnade locket och en bit flög ut och landade rakt i mitt öga.
Det gör ont att få tandkräm i ögat. Tänk er som att få tvål i ögat, och lägg till den där fräscha känslan som håller hela dagen, som är trevlig i munnen, men inte i ögat. Så halva förmiddagen gick jag runt och blinkade och kunde inte se ordentligt på vänster öga.

Sen rymde Villa igen. Veterinärerna bad oss att ta ut honom ur buren under dagen och ha honom fastspänd utanfört istället, och det var under den utsläppningen som han lyckades komma undan. Men vi slapp nedsövning den här gången, han kom självmant tillbaka efter en stund. Sen rymde Chispita med Baby. Haspen på hennes rep hade gått sönder och plötsligt sprang hon bara över taket efter Baby.
Och sen lyckades även Liorona komma ut. Det hade blivit hål i hennes bur. Hon satt på taket, hoppade plötsligt ner på min axel när jag gick förbi och bet mig i halsen, inte hårt men ändå, att hon dirket inriktade sig på halspulsådern. Hon menade allvar.
Men med hjälp av veterinärerna satt alla apor i sina burar när vi stängde för natten igen.

Det var en händelserik dag.

Idag lyckades en av killspindelaporna, Villa, rymma. Det hade blivit hål i hans bur och han hade lyckats ta sig ut. Som tur var, var dt han som rymde, och inte hans burskompis Chepeto. Chepeto är en livsfarlig apa, opålitlig, ger människorna han möter ett snitt på tjugosju stygn. Eller något i den vägen.
Villa däremot är en mycket trevlig apa, och han tyckte att det var ofantligt roligt att vara lös. Han ville inte alls komma in igen. Han bara sprang runt och skrek och lät visst folk komma nära honom, men höll själv i repet som hängde från hans halsband, så att inte någon av oss skulle kunna få fast honom.
Hela förmiddagen gick åt till att jaga Villa. Vi blev grymt mycket efter med allting annat. Till slut fick en av veterinärerna helt enkelt skjuta en nedsövningspil på honom. Resten av eftermiddagen fick en av oss karantänvolontärer sitta och hålla i hans rep, för att se att han mådde bra.
När det blev min tur att hålla, sprang han runt en del och tittade på saker, så långt repet räckte (det var väl spännande att få se något annat än sin bur), men mest satt han i mitt knä. Han bara kröp upp där och tog min hand och lindade sin svans om min hals (spindelapor är medelstora, men med ohyggligt långa svansar) och jag sjöng lite Vreeswijk och gamla jazzklassiker för honom. Jag vet inte om han gillade det, men han satt väldigt stilla mean jag sjöng, så jag tror det.

På kvällen vr det möte för alla volontärer. Inti Wara Yassis (organisationen som driver parken) grundare Juan Carlos var på besök och han berättade om de andra parkerna som organisationen har och tackade för att vi vra här.
Mötet avslutades med Inti Wara Yassis stridsrop - uppemot fyrtio volontärer stod hand i hand och skrek INTI WARA YASSI för full hals tre gånger. Ett ganska maffigt vrål. Sen skulle vi krama personen bredvid oss och hela grejen kändes flummigt, men sött.

Jag har en vän. Hon heter Natalia. Hon är en liten capuchiapa.
Hon blev räddad från ett medicinskt forskningslabb i El Alto, utanför La Paz, och nu bor hon i karantänen här i Parque Machía, Villa Tunari. Hon är lite rädd för de andra aporna, så på dagarna när vissa av aporna blir utsläppta och fastspända på linor över hela karantänen, så får hon sitta precis vid utgången, dit bara apan Abrams lina räcker. Varje gång någon går ut eller in i karantänen börjar hon gnälla och se på en med sina små bruna ögon och om man står tillräckligt nära klättrar hon upp på ens arm eller ben och klamrar sig fast. Hon vill bli kelad med. Och för visad ömhet får man minst det dubbla tillbaka.
Hon älskar min snagg. Hon rengör den den minst en gång om dagen. Och hon slickas. Hon börjar lite försiktigt på halsen, sen börjar hon klättra upp och jag har henne i hela ansiktet, tills hon plötsligt sticker in hela tungan i mitt öra.
Börjar ni se likheterna med en viss annan Natalia?

Idag fick karantänen besök av Baby. Han ärt en apa som bodde i karantänen, men som helt enkelt var för smart för den. Han kunde ta sig ur varenda bur, när hans burkompisar satt kvar där som ena fån. Så han släpptes ut. Men nu hänger han ändå alltid någonstans i närheten och ställer till problem var han kan. Vi karantänpersonal är ganska irriterade på Baby.
Men idag var det inte oss han ville jävlas med. Idag var det Chispita han besökte.
När de var klara blev Baby liggande på buren/kärleksnästet och tog en siesta, medan Chispita klättrade ner på marjen och fortsatte att trånande gnälla efter Chris.
Vem var det som sa att män har större sexlust?

Internetkafeet i Villa Tunari har Skype. Ytters få ställen jag har varit på i Bolivia har Skype funkat, och så av alla ställen är det Villa Tunari det funkar! Ytterligare en av alla dessa saker som bevisar att världen är helt irrationell.
Men det funkar, och idag lyckades jag prata med mamma i en halvtimme på lunchen, hela vägen över Atlanten för tre spänn. Inte illa.
Så om ni vill prata med mig, testa Skype någon gång mellan 12:30 och 15:30 här (vi har lunchskift) eller ja, 18:30 och 21:30 svensk tid. Ni kanske har tur!

När jag gick över bron på kvällen, stannade jag till och tittade på himlen. Parque Machia och byn skiljs åt av Rio Espirito Santo. Det var mulet, så bara en full måne syntes. Inga stjärnor.
Men så tittade jag ner på mina fötter och såg Orions bälte. Jag log.

Ibland tänker jag att jag inte förstått vad jag gett mig in i. Jag tänker att jag måste vara lite extra korkad.

Ibland gör jag listor, mål-i-livet typ, och en av punkterna på den listan är alltid:
- att tala fem språk
Tre språk kan jag ju redan flytande, och spanskan och franskan kan jag halvvägs åtminstone i teorin. Men nu när jag är här i Bolivia och det är meningen att jag ska lära mig prata spanska också, eftersom det är det enda språket som de allra flesta förstår här, så tappar jag hoppet alldeles för ofta. Ibland förstår jag allt som någon försöker säga till mig och kan till och med svara någorlunda förståeligt. Jag får för mig att jag faktiskt har lärt mig något. Men så blir jag frågad någonting och jag kraschar ner i verkligheten igen. Vadå entiendo casi todo - idiot! Jag inbillar mig.
Frustrationen håller på att äta upp mig.
Då känner jag för att göra som Frida i Släpp fångarna loss. Där, när den föredetta fången Harald Hansson har lyckats råka putta i Fridas vän i sjön och hon tror att han håller på att drunkna men så var det bara på lek och något brister för Frida. Hon orkar inte med den här brottslingsrehabiliteringen längre. De bara förstör ju allt helatiden. Så hon sätter sig på sin lilla bruna ponny, galopperar till fängelset och börjar skriva om texten som hon målade upp med stora vita bokstäver på fängelsemuren i början av filmen. "Släpp fångarna loss det är vår" blir "... det är svårt".
Och sen går det över. Frida återvänder till huset där Harald Hansson och hennes vän väntar, och i slutet har de lyckats med att omskola Harald Hansson till en mästerlig bagare, och han får flickan och hela silverservisen - slutet gott, allting gott.

När frustrationen håller på att äta upp mig skulle jag vilja sätta mig på en tjock brun ponny (Ofelia helst) och galoppera till en mur som jag kan fylla med texten - att lära sig ett nytt språk är svårt. Jag tror att det skulle hjälpa.
Men att skriva på San Pedro-fängelsets mur skulle nog inte ses med lika blida (eller i alla fall målarfärgsskymda) ögon som hos Fängelsedirektörn i Släpp fångarna loss. Och någon ponny har jag fortfarande inte.

En av flickaporna löper. Chispita heter hon. Hon är alldeles förskräckligt förälskad i Chris, arbetsledaren för karantänen. Idag hade vi en liten krissituation, där hon vägrade släppa tag om Chris, till slut satt hon som en panikslagen hjälm om hans huvud, och när någon annan kom nära började hon skrika.
Stackars flicka, så olyckligt kär. Har vi inte alla varit där. velat klamra oss fast vid den älskade med tänder och klor och bara skrika rakt ut när han försöker gå ifrån en?

På mobiltelefonen står det Endast nödsamtal. Tänk för att dt är ett nödsamtal jag vill ringa, ett av den psykologiska sorten. Inte fan funkar det ändå.

Första dagen som volontär lyckades jag pricka in den enda dagen på ungefär två veckor som det regnat. Dt regnade i princip hela dagen. Jag var alldeles dyblöt.
Jag jobbar i apkarantänen nu. Dit kommer aporna efter att de blivit friskförklarade av veterinärerna, innan de kan släppas ut i den riktiga parken. Alla apor sitter i burar. Vissa blir utsläppta under dagen och får springa fritt fastspända i en lina. Bortsett från allt städande och matande, så är det mycket fri lek med apor.
Idag har min snagg blivit rengjord av tre olika apor, varav en heter Natalia. Jag har även lyckats bli biten av den tjejhatande apan Oscar. Jag har ett fint litet blåmärke på G på vänster arm.

På kvällen när jag satt på mitt rum och läste, öppnades dörren och någon kom in. Jag trodde att det var min rumskompis Viviana, så jag tittade inte upp, men när ljuset blev släckt tyckte jag att det var lite konstigt och lyfte blicken från Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag hann precis se en stor, svart spindelapa kila ut ur rummet med vad som såg ut som en bok i sin hand.
Jag sprang efter den, men den hade hunnit klättra upp i ett hål mellan innertaket och yttertaket och satt där och mumsade förnöjt på Vivianas pocketsidor.
Så nu har jag lärt mig att inte lämna dörren öppen.

Jag sover på en halmmadrass. En riktig halmmadrass. Det är presenning fyllt av halm. I normala fall skulle jag omöjligt kunna sova på den, men efter arbetsdagarna här är jag så trött att jag sover som en stock ändå.

Jag har åkt ifrån Natalia och är nu i subtropiska Villa Tunari, där det är meningen att jag ska volontärarbeta lite. Men allting känns lite förvirrat för tillfället och jag saknar Natalia redan.

Jag känner mig lite ensam, här ute i stora stora världen.

Idag fyller Natalias lilla kusin Santiago ett år. Det firas med stort tårtkalas, med släkt och gråtande barn. Barnkalas är egentligen ganska hemska. Hälften av ungarna vill ju inte ens vara där. Men Santiago är kanske världens sötaste bäbis, och Natalia och jag hade gjort en gudomligt god (men näst intill ogenomförbar) marrängtårta med jordgubbar och kiwi. Så det gick an.
Första maj firade jag genom att gå på bio med Natalia och hennes syssling. X-Men Origins: Wolverine. Natalia har inte riktigt lyckats frälsa mig än att bli en seriefantast, men snyggt gjora specialeffekter på bio är ju aldrig fel. Speciellt inte om de är med en halvnaken Hugh Jackman.

Annars så trodde jag aldrig att jag skulle skriva det här, men jag saknar faktiskt Friskis&Svettis. Från början såg jag det bara som ett skämt, jag gjorde det för att göra mamma glad, gick på dessa gympapass tillsammans med lönnfeta fyrtioåringar och skrattade i smyg åt alla tanter som inte kunde hålla takten. Men den där känslan efteråt, den där renheten i musklerna, den skulle sitta riktigt bra just nu. Min kropp saknar endorfinerna.
Jag får hemska ryck av hemlängtan ibland också. Så att jag bara vill lägga mig ner på marken och gny. Det är ytterst frustrerande, det finns liksom inget riktigt botemedel.
Så därför är det väl bra att jag imorgon ska påbörja resan till djurreservatet där jag ska leka med apor och rensa skog. Rutiner och fysiskt arbete är precis vad jag behöver. Sen kommer det kännas bra att åka hem.

Idag gick jag till migrationsverket igen, och betalade en halv förmögenhet (åtminstone i bolivianska mått mätt) för att förlänga mitt visa tills jag åker hem, så nu var det löst. Jag kommer att få leva på morötter resten av min tid här. Men om jag har tur så har jag ett sommarjobb på G, och mamma påstår att jag har skatteåterbäring att vänta också, så ett par jordgubbar kommer det förhoppningsvis kunna bli när jag kommer hem till midsommar. Även om jag kommer att ha gjort slut på hela min väl tilltagna resebudget.

Nu ska jag och Natalia försöka oss på att göra finsk vispipuuro (vispgröt) på boliviansk saft gjord på den svarta majsen. Håll tummarna!

Jag sitter och lyssnar på Pang Prego! Fantastiska, underbara Pang Prego! Jag blir alldeles mjuk i kroppen av de bekanta rösterna. Skånskan. Jag skrattar rakt ut och får de andra människorna på internetkaféet att titta snett.
Jag har varit på migrationsverket idag och fått veta att jag inte kan få förlängt turistvisa eftersom man tydligen bara får vara i Bolivia nittio dagar per år, vilket jag redan överskridit med råge, så för tillfället vet jag inte riktigt hur det blir med mina kommande en och en halv månad tills mitt flyg lyfter från Lima. Förvirringen är ganska stor, men just nu gör det ingenting, för jag har Pang Prego.

Annars så har vi fortsatt med den skandinaviska matkultursutbildningen i huset på Calle 1 i Bolognia. Jag och Natalia gjorde finsk fisksoppa och svenska raggmunkar, som serverades med bacon och äppelmos. Vi har även gjort marrängswisch. Allting mycket uppskattat, uppätet i ett nafs. Själv har jag växt i alla mina byxor, som varit mer eller mindre för stora för mig sen tvåan i gymnasiet ungefär. Kanske borde jag börja springa upp och ner för gatorna här i Bolognia, för att få lite motion i alla fall. Om jag nu får stanna kvar.
Fortsättning följer...

Turistbytåsnubben som vi bokade vår Huayna Potosí-bestigning hos var en cynisk tysk eller möjligtvis holländare. Han hade inte mycket positivt att säga om Bolivia och bolivianer, ja, om något över huvud taget egentligen. När jag frågade om säkerheten uppe i toppstugan, med tanke på min kamera, svarade han:
- Don't leave anything valuable up there, tourists steal. Not as much as Bolivians, but they steal.
Efter det blev en av våra standardfraser

This country, these people.

med tysk brytning, användbart i alla möjliga situationer där vårt bemötande inte riktigt orkade upp till den svenska standarden vi är vana vid. Som bussresan mellan Rurrenabaque och Trinidad, tillexempel.

Eller ur filmen vi såg sista natten Edvard var i Bolivia. Vi hade bestämt oss för att skippa sömnen, och såg på Tropic Thunder med Ben Stiller, Jack Black, Robert Downey Jr. och Tom Cruise istället. Där spelar Robert Downey Jr. (min och Natalias lilla favorit) en skådis som spelar en svart officer, och i ett ögonblick av total identitetskris säger han:

I'm the dude, playing the dude, disguised as the other dude.

Skönare citat finns väl knappt. Det har också kommit väl till pass lite närsomhelst.

Nu har jag sett Machu Picchu, kanske världens största turistattraktion. Jag har poserat framför Frihetsgudinnan och det lutande tornet i Pisa. Jag har varit uppe i både Eiffeltornet och Empire State Building. Jag har vandrat runt bland templen på Akropolis i Aten och stenhögarna i Forum Romanum. Jag har sett Mona-Lisa i Louvren och lejon para sig i Serengeti. Jag har åkt gondol i Venedig.
Vad finns det kvar? Ett par pyramider i Egypten, kanske. Taj Mahal i Indien. Kinesiska muren.

Och ändå lär jag mig aldrig. Köandet i oändlighet, tjocka amerikaner och fotograferande japaner. Det är aldrig de där platserna som lämnar störst spår. Det är platserna vid sidanom som växer fast i minnet.
Men ändå ska jag lik förbannat dit. Det är som med romanerna av och/eller om de unga männen - de ska läsas, och plaserna ska ses. Här är erfarenheten inte värt tre öre. Inför varje resa blir jag nollställd pånytt.

Så i sommar, när jag kommer hem, hade jag tänkt ge mig på "Jack" av Ulf Lundell, och nästa resa ska förhoppningsvis innehålla Taj Mahal.