sjätte dagen som volontär (tionde maj)
Det artade sig till en helt dramatikfri dag, tills jag kom tillbaka från lunchen och Tincho hade rymt. Tincho är en av de argare aporna som sitter i bur, om man inte är försiktig och kommer för nära hans bur, hoppar han mot en och försöker väsande få tag på ens händer eller kläder genom gallret. Hans tänder är vassa och han har bitit många. Inte mig än dock, hittills har han bara givit mig fina rivsår på underarmarna med sina klor.
Hur han lyckades med det vet jag inte, men tillsammans med en av veterinärerna fick Chris tag på honom igen ganska snabbt, innan han hunnit bita av någon ett öra eller något liknande.
På kvällen var det möte igen, den här gången med park managern Nena. Det var nämligen så att det idag äntligen var dags för två av parkens pumor att flyttas till en ny park som IWY startat utanför Rurrenabaque. Markägarna här i Villa Tunari vill nämligen inte hyra ut sin mark till katterna längre, så succesivt måste alla flyttas. Och att flytta de stora kattdjuren är ett jävla sjå har jag förstått, det krävs tillstånd hit och dit och de bolivianska myndigheterna är jag inte helt främmande för. Men nu hade de äntligen fått tillstånd och fixat flyg och allt och en av pumorna kom verkligen iväg. Men när planet kom tillbaka för att hämta den andra puman blev det problem. Människorna i Villa Tunari är lite ambivalenta. De vill inte at katterna ska få promeneras på deras mark, men de vill inte heller att de ska transporteras härifrån. Det skulle i längden betyda ingen park, vilket skulle betyda inga fler turister och volontärer, vilket skulle betyda mycket mindre pengar. Så när ägaren på vår sammisrestaurang igår råkade höra några av sina gäster prata om pumaflyttningen, anmälde hon det till polisen i tron om att de skulle flyttas illegalt. Och eftersom det är söndag idag, var det ingen på kontoret i La Paz som de kunde ringa och få höra att alla tillstånden fanns på plats. Så puman stannar där den är tillsvidare, sjuk och utan plats att rastas på. Nena började gråta när hon berättade hur mycket den här puman måste flyttas.
Så det mötet var samlat för, var en vädjan från Nenas sida att vi skulle bojkotta Mama Titis, sammisrestaurangen, i sympati med puman som blev tvungen att stanna. Hon sa att många av människorna i byn inte förstod varför vi var här. av kärlek till djuren., och att de bara tänkte på pengar.
En bojkott är jag beredd astt stödja. Jag tror på konsumentmakt, vill tro på konsumentmakt. Speciellt när det drabbar människor som inte tänker längre än sin egen näsa.
Hur han lyckades med det vet jag inte, men tillsammans med en av veterinärerna fick Chris tag på honom igen ganska snabbt, innan han hunnit bita av någon ett öra eller något liknande.
På kvällen var det möte igen, den här gången med park managern Nena. Det var nämligen så att det idag äntligen var dags för två av parkens pumor att flyttas till en ny park som IWY startat utanför Rurrenabaque. Markägarna här i Villa Tunari vill nämligen inte hyra ut sin mark till katterna längre, så succesivt måste alla flyttas. Och att flytta de stora kattdjuren är ett jävla sjå har jag förstått, det krävs tillstånd hit och dit och de bolivianska myndigheterna är jag inte helt främmande för. Men nu hade de äntligen fått tillstånd och fixat flyg och allt och en av pumorna kom verkligen iväg. Men när planet kom tillbaka för att hämta den andra puman blev det problem. Människorna i Villa Tunari är lite ambivalenta. De vill inte at katterna ska få promeneras på deras mark, men de vill inte heller att de ska transporteras härifrån. Det skulle i längden betyda ingen park, vilket skulle betyda inga fler turister och volontärer, vilket skulle betyda mycket mindre pengar. Så när ägaren på vår sammisrestaurang igår råkade höra några av sina gäster prata om pumaflyttningen, anmälde hon det till polisen i tron om att de skulle flyttas illegalt. Och eftersom det är söndag idag, var det ingen på kontoret i La Paz som de kunde ringa och få höra att alla tillstånden fanns på plats. Så puman stannar där den är tillsvidare, sjuk och utan plats att rastas på. Nena började gråta när hon berättade hur mycket den här puman måste flyttas.
Så det mötet var samlat för, var en vädjan från Nenas sida att vi skulle bojkotta Mama Titis, sammisrestaurangen, i sympati med puman som blev tvungen att stanna. Hon sa att många av människorna i byn inte förstod varför vi var här. av kärlek till djuren., och att de bara tänkte på pengar.
En bojkott är jag beredd astt stödja. Jag tror på konsumentmakt, vill tro på konsumentmakt. Speciellt när det drabbar människor som inte tänker längre än sin egen näsa.
Kommentarer
Trackback