elfte dagen som volontär (femtonde maj)
Igår dog en av våra apor.
En av aporna i karantänen, Santi, hade en liten unge. Första dagarna som jag var här var den väldigt lekfull och nyfiken, men sen blev den slöare och mer apatisk för varje dag. Igår låg den bara på sin mammas rygg och orkade inte ens hålla sig fast där. Jag såg själv hur den tippade av och Santi lyckades fånga honom innan han åkte i backen. Vi hade sagt till veterinärerna om honom, men de hade inte tid och när de väl kom så tittade de knappt oc sa att han bara behövde äta mer. Vi skulle få specialgröt som de moderlösa ungarna får, sa veterinärerna, men sen blev det inget mer med det. Dagarna gick, och igår kunde ungen knappt ens röra sig. Då tog veterinärerna oss på orden och tog med honom till kliniken.
Ett par timmar senare var han död.
Han hade haft parasiter. När vi fick veta det idag blev Chris så arg och gick runt och muttrade resten av dagen, snäste åt oss andra. Så är det väl ofta med såhär idéella föreningar, men Comunidad Inti Wara Yassi har verkligen en del rejäla luckor i sin ledning och organisation.
Det är ohyggligt kallt här nu. Det har regnat varje dag sen jag kom hit, och det är om att regnet gör det kallare och kallare för varje dag. Idag verkligen frös jag. På nätterna sover jag i min sovsäck. Och det här ska vara djungel! Djungeln ska ju vara varm! Men det är förmodligen därför jag fryser. Om jag var i La Paz i dessa temperaturer skulle jag förmodligen inte ens märka det. Det är när man förväntar sig att det ska vara varmt som man fryser som värst när det inte är det.
Aporna fryser också. Vissa av dem rent av darrar när man tar upp dem. Efter sin obligatoriska genomgång av mina tomma fickor, klättrade apan Timo (på inget sätt lik min morbror Timo) ner i min skjorta och började gnida sig mot mina sporttopsbekladda bröst. De var väl som rena elementen i förhållande till den råa luften. Jag var varm, jobbet i karantänen är fysiskt krävande.
Det är en ganska underlig känsla, att ha en frysande liten apa gosande under sin skjorta. Både mysigt och lite obehagligt.
Sen, när jag var tvungen att gå för att börja göra iordning middagen och försökte få upp Timo ur skjortan, började han slicka mig i ansiktet och rätt vad det var körde han in hela tungan i min näsborre. Och det gav honom blodad tand, han ville inte sluta, jag blev tvungen att ta av honom med våld och skynda därifrån.
Dessa apor och mänskliga kroppsvätskor. Rivsåren jag fick i ansiktet av Chepeto för ett par dagar sen har fått fina skorpor nu, och dem älskar aporna att plocka bort och äta (där ligger du i lä, Cecilia!). Och det river ju bara upp såren igen. Så jag kommer väl aldrig att bli av med dessa rivsår. Jag kommer att ha fyra ärr över höger kind upp mot örat för resten av mitt liv. Min lilla souvenir från tiden som apvolontär.
För att lugna er där hemma - aporna här är vaccinerade och friska. Jag kommer alltså inte att börja tugga fradga inom en snar framtid. Det man kan få är infektioner och parasiter, och det skyddar man sig bäst mot genom helt vanlig, hederlig renlighet. Men det är inte ett helt ofarligt jobb ändå - idag blev Dick, en av de andra fyra svenskarna här, biten i handen och ihopsydd på veterinärskliniken med tre stygn i såret och fem stygn utanpå. Igår blev en av veterinärerna också biten i handen och fick tre stygn. Och bara precis innan jag kom blev två killar attackerade av samma apa ett par dagar ifrån varandra - den ena fick ledband avbitna i armen så att han inte kunde röra på tre fingrar, och den andra skadade nerverna i handleden så illa att han inte kunde känna sina fingrar. Alla dessa bitfall har dock inträffat uppe på Mirador, dit capuchinaporna tas efter karantänen och där de släpps ut om dagarna. I karantänen har vi våra farliga apor i burar.
Men ändå, man ska vara försiktig. De är inte att leka med. Att någon trodde att de skulle vara bra husdjur kan jag för mitt liv inte förstå.
Ingen dag är fullständig utan en Baby-historia. Idag fick han för sog att sätta sig på min axel medfan jag delade ut bananer i karantänen. Jag lyckades lämna över skålen med bananer till Jaya, den nya australiensiska tjejen, och gå ut ur karantänen med Baby fortfarande sittande på min axel. Jag ställde mig vid ett träd, för jag tänkte att han skulle vilja hoppa av. Men istället började han rengöra min snagg.
En underlig apa, den där.
Senare på eftermiddagen såg jag honom sitta på taket med en morot och en kniv. Jag kan ha sett fel, men det såg ut som att han försökte skära moroten i mindre, mer tuggvänliga bitar.
En av aporna i karantänen, Santi, hade en liten unge. Första dagarna som jag var här var den väldigt lekfull och nyfiken, men sen blev den slöare och mer apatisk för varje dag. Igår låg den bara på sin mammas rygg och orkade inte ens hålla sig fast där. Jag såg själv hur den tippade av och Santi lyckades fånga honom innan han åkte i backen. Vi hade sagt till veterinärerna om honom, men de hade inte tid och när de väl kom så tittade de knappt oc sa att han bara behövde äta mer. Vi skulle få specialgröt som de moderlösa ungarna får, sa veterinärerna, men sen blev det inget mer med det. Dagarna gick, och igår kunde ungen knappt ens röra sig. Då tog veterinärerna oss på orden och tog med honom till kliniken.
Ett par timmar senare var han död.
Han hade haft parasiter. När vi fick veta det idag blev Chris så arg och gick runt och muttrade resten av dagen, snäste åt oss andra. Så är det väl ofta med såhär idéella föreningar, men Comunidad Inti Wara Yassi har verkligen en del rejäla luckor i sin ledning och organisation.
Det är ohyggligt kallt här nu. Det har regnat varje dag sen jag kom hit, och det är om att regnet gör det kallare och kallare för varje dag. Idag verkligen frös jag. På nätterna sover jag i min sovsäck. Och det här ska vara djungel! Djungeln ska ju vara varm! Men det är förmodligen därför jag fryser. Om jag var i La Paz i dessa temperaturer skulle jag förmodligen inte ens märka det. Det är när man förväntar sig att det ska vara varmt som man fryser som värst när det inte är det.
Aporna fryser också. Vissa av dem rent av darrar när man tar upp dem. Efter sin obligatoriska genomgång av mina tomma fickor, klättrade apan Timo (på inget sätt lik min morbror Timo) ner i min skjorta och började gnida sig mot mina sporttopsbekladda bröst. De var väl som rena elementen i förhållande till den råa luften. Jag var varm, jobbet i karantänen är fysiskt krävande.
Det är en ganska underlig känsla, att ha en frysande liten apa gosande under sin skjorta. Både mysigt och lite obehagligt.
Sen, när jag var tvungen att gå för att börja göra iordning middagen och försökte få upp Timo ur skjortan, började han slicka mig i ansiktet och rätt vad det var körde han in hela tungan i min näsborre. Och det gav honom blodad tand, han ville inte sluta, jag blev tvungen att ta av honom med våld och skynda därifrån.
Dessa apor och mänskliga kroppsvätskor. Rivsåren jag fick i ansiktet av Chepeto för ett par dagar sen har fått fina skorpor nu, och dem älskar aporna att plocka bort och äta (där ligger du i lä, Cecilia!). Och det river ju bara upp såren igen. Så jag kommer väl aldrig att bli av med dessa rivsår. Jag kommer att ha fyra ärr över höger kind upp mot örat för resten av mitt liv. Min lilla souvenir från tiden som apvolontär.
För att lugna er där hemma - aporna här är vaccinerade och friska. Jag kommer alltså inte att börja tugga fradga inom en snar framtid. Det man kan få är infektioner och parasiter, och det skyddar man sig bäst mot genom helt vanlig, hederlig renlighet. Men det är inte ett helt ofarligt jobb ändå - idag blev Dick, en av de andra fyra svenskarna här, biten i handen och ihopsydd på veterinärskliniken med tre stygn i såret och fem stygn utanpå. Igår blev en av veterinärerna också biten i handen och fick tre stygn. Och bara precis innan jag kom blev två killar attackerade av samma apa ett par dagar ifrån varandra - den ena fick ledband avbitna i armen så att han inte kunde röra på tre fingrar, och den andra skadade nerverna i handleden så illa att han inte kunde känna sina fingrar. Alla dessa bitfall har dock inträffat uppe på Mirador, dit capuchinaporna tas efter karantänen och där de släpps ut om dagarna. I karantänen har vi våra farliga apor i burar.
Men ändå, man ska vara försiktig. De är inte att leka med. Att någon trodde att de skulle vara bra husdjur kan jag för mitt liv inte förstå.
Ingen dag är fullständig utan en Baby-historia. Idag fick han för sog att sätta sig på min axel medfan jag delade ut bananer i karantänen. Jag lyckades lämna över skålen med bananer till Jaya, den nya australiensiska tjejen, och gå ut ur karantänen med Baby fortfarande sittande på min axel. Jag ställde mig vid ett träd, för jag tänkte att han skulle vilja hoppa av. Men istället började han rengöra min snagg.
En underlig apa, den där.
Senare på eftermiddagen såg jag honom sitta på taket med en morot och en kniv. Jag kan ha sett fel, men det såg ut som att han försökte skära moroten i mindre, mer tuggvänliga bitar.
Kommentarer
Trackback