[under uppförande]

I Bolivia äter man frukost, lunch och te. Ingen middag. Jag har fortfarande inte vant mig. Jag klarar mig inte på två och en halv måltid om dagen.

Till frukost äter vi för det mesta vitt bröd med ost eller marmelad eller leverpastej och RIKTIGT SMÖR. Till det dricker vi färskpressad jos. Jag och Natalia har också börjat koka mannagrynsgröt och havregrynsgröt, och ibland äter vi yoghurt.
Det är vad vi äter hemma. Men ute i landet, om man beställer in en frukost på en restaurang av det mer lokala slaget, får man troligen in både senigt, stekt kött, ett nästan helt ostekt ägg och papas fritas och ris, och till det mate de coca (te på kokablad) eller kaffe. Det är som att man har flyttat lunchen till frukost.

Till lunch får man alltid två eller tre rätter. Både hemma hos Natalia och på bolivianska restauranger får vi först soppa, som kan innehålla vadsomhelst - frystorkade potatisar, quinoa, diverse grönsaker, enstaka köttbitar eller hönsben.
Sen huvudrätt, oftast en kött-, kyckling- eller fiskbit eller en gryta, serverat med papas fritas och ris. Alltid båda två, alltid papas fritas och ris, jag hatar papas fritas och ris.
Och ibland, om man har tur, blir det efterrätt - lite frukt kanske eller gelatina (jelly för er lite mer anglosaxiskt orienterade).

Så, sist på dagen, runt sex, serveras det te. Istället för middag. Och det är precis vad det låter som. Vi dricker te och äter en macka, ibland med dulce de leche på. (Dulce de leche är en sorts kolakräm som bara består av socker. Jag tror att det är kondenserad mjölk, som bara kondenserats ett steg längre. Bolivianer i allmänhet tycker om sitt socker - de häller i skedvis med socker i sitt te och kaffe, ja, till och med i den färskpressade josen, på hotellen serveras bara marmelad som pålägg och det är bara i de lite mer välsorterade butikerna som man kan hitta naturell yoghurt. Annars är det bara smaksatt, jättesöt yoghurt som gäller.)

Och det är allt de äter om dagarna. Och någonstans kan jag förstå upplägget, det här med inga stora matintag på kvällen, för av någon underlig anledning blir matsmältningen jobbigare ju senare på dagen man äter på den här höjden. Om någon kunde förlkara för mig varför, så skulle jag bli tacksam. Jag menar, luften är ju lika tunn oavsett vilken tid på dygnet det är.
Men mig funkar det inte på, det här med två och en halv mål om dagen. Jag går runt hela kvällarna och är hungrig och det får mig att småäta och alla mina byxor har blivit trånga. Jag tror att det är allt det vita brödet, smöret och helmjölken, det överdrivna sockerintaget (när man åker buss är det ju mycket lättare att bara äta en chokladkaka än att försöka få tag på något nyttigt, för sånt finns det ont om på bussterminaler och rastplatser) i kombination med småätandet om kvällarna.

Och det visar sig alltså att min ämnesomsättning visst inte är så fantastisk som jag alltid trott. I själva verket är det bara jag som, utan att tänka på det, äter väldigt nyttigt när jag är hemma (grönsaker, tofu, fisk och kyckling, sällan rött kött, finskt rågbröd och havregrynsgröt, bara lite mjölkprodukter och sällan något med raffinerat socker i över huvud taget) samtidigt som jag rör på mig mycket (jag älskar ju att gå, föredrar alltid en promenad framför bussen eller tunnelbanan om jag har tid, och sen har jag ju alltid hållit på med någon form av idrott åtminstone ett par gånger i veckan).
Usch vad jobbigt allting blev nu.

Nu är det sommar i Sverige. Åtminstone enligt kalendern. Och enligt vädret också får jag höra, Jonatan skryter om tjugofem grader och sol och jag vill vara där.
Här däremot är det vinter nu. På dagarna är det oftast strålande sol och ganska varmt, man kan nästan gå i t-tröja, men om nätterna fryser man ihjäl. Och i Bolivia har de inte hittat på det här med isolering än. Jag sover i mitt termounderställ under täcket och den extra filten. Bara ibland vaknar jag mitt i natten av att jag fryser - bara för att vakna igen runt åtta, när solen tagit sig över bergstopparna, av att jag är alldeles för varm.

I Bolivia har husen namn. Eller åtminstone de lite större höghusen. Inne i centrala La Paz står det namn på varenda byggnad. Som Edificio Da Vinci (edificio betyder byggnad), eller Edificio Ecuador (på Calle Ecuador), eller Edificio San Antonio (där danskarna bodde), eller Edificio Nazareth (ett lägenhetshus i Irpavi, en liten bit ifrån där jag bor).
Jag tycker att det är något mycket sympatiskt över de döpta husen. Bättre är det än dessa kvartersnamn som vi har i Sverige som jag aldrig lyckats förstå mig på (även om de ibland kan vara riktigt roliga, som i Bagarmossen tillexempel - min pappa bor i kvarter Vaksamheten och en liten bit bort i villa- och radhusområdet finns både kvarter Kvinnligheten och kvarter Djärvheten).

Jag har börjat jogga om mornarna. Natalia volontärarbetar på en skola tisdag onsdag torsdag och jag går runt ensam om dagarna och har inget sällskap för filmvakor på nätterna, så jag tänkte att jag också lika gärna kunde gå och bli duktig. Så jag går upp runt åtta på mornarna och springer en runda i Bolognia eller Irpavi innan frukost.
Jag trodde att det var andingen jag skulle få problem med, vi är ju ändå på cirka tretusenfemhundra meters höjd, men jag blir knappt ens andfådd. Problemet är istället musklerna. De orkar nästan inte någonting. Det måste väl någonstans också ha med syrefattigheten att göra. Mjölksyran rycker in nästan med en gång.
Och jag får träningsvärk. Riktigt obehaglig träningsvärk. Jag fick ingen träningsvärk när vi gick tre dagar på inkaleden, inte heller när jag och Jonna klättrade upp till Machu Picchu. Inte ens efter bestigningen av Huayna Potosí - sov gjorde jag onaturligt länge efteråt, men när jag vaknade var jag lika fräsch i kroppen som innan vår lilla bergsbestigningsstrapats, medan de andra gick runt som minst hundraåringar i ett par dagar efteråt. Men nu, efter att ha sprungit i ett pinsamt långsamt tempo i en kvart, tjugo minuter, då kommer värken plötsligt och sätter sig i hela benen. Det finns ingen logik i det.

Det är så roligt, det verkar som att det är till Bolivia som alla skandinaviska lastbilar kommer när de blivit kasserade därhemma. Varannan lastbil här har skyltar på taket där det står Svenska ägg, Skogssällskapet, Södertälje åkeri AB eller Autoraisa.

Och jag kom in genom dörren till Lauris och Franks lägenhet och stod mitt i lukten. Den där speciella lukten, hemma-hos-Lauri-och-Frank-lukten, och minnena singlade ner över mig och nästan fyra och en halv månad har jag kommit och gått här nu, det blir ganska många minnen.
Och jag undrar om jag kommer att känna igen hemmalukten hemma i Skarpnäck, då, om nitton dagar. Annars gör jag det inte, den bara finns där och är väl antagligen en del av mig. Men jag kommer att ha varit borta nästan ett halvår. Nog måste väl hemmalukten ha skavts av mig då.

Nu är jag tillbaka i La Paz igen. Men fem hela dagar tillbringade jag i Cochabamba, och jag måste saga att det är en trevlig liten stad. Den påminner lite om Santa Cruz, med värmen och palmerna, men Cochabamba har fler parker och torg och färre flådiga bilar. Jag tycker bättre om Cochabamba.
Men för turister finns det inte sådär extremt mycket att se. Natalia, Karen och jag åkte linbanan upp till den stora vita kristusstatyn som blickar ut över Cochabamba med sina armar utsträckta som till omfamning, men annars var det mest smala gator och grönskande torg. Fontänen på Plaza Colón var mycket vacker och träden på båda sidorna om promenadvägen i mitten av huvudavenyn Prado var mycket stora.

På fredagskvällen fick vi gäster hos Munckels - Susis pappa, Karens morfar, fyllde nämligen år. Mostrar och kusiner kom och åt tårta och pizza. Och jag var så rädd för hur det skulle gå, om jag skulle bli sittande där i ett hörn med min haltande spanska och alla andra tycka att jag var lite konstig. Men så blev det inte alls. Jag imponerade på mig själv - jag kunde konversera! Inget avancerat, och Natalia fanns alltid där för att hjälpa mig med ord jag inte kunde, men nog fick jag ur mig mer än bara me llamo Katja.
Sen på söndagen åkte vi med hela familjen till deras hus på landet, i Carcajes - ett hus stort nog att bo på heltid i med en hel familj och med en gräsmatta så underbart grön, skärande sig mot utanför trädgårdens omgärdande stänsel, där allting var mycket torrt och gick i olika nyanser av brunt och gult. De hade två lekfulla hundvalpar och huset låg bara några hundra meter från en sjö som bergen speglade sig i. Mycket vackert var det.

När jag kom tillbaka hem till Karen hade jag inte sett mig själv i spegeln på drygt två veckor, bortsett från några avståndsglimtar på restauranger. Plötsligt hade jag hår igen och det gjorde mig glad, jag ska låta det växa ut till en page tror jag. Mitt ansikte hade fått ännu mer färg.
Men aldrig att jag ångar att jag snaggade av mig håret innan jag åkte tillbaka ner i djungeln. Det är så skönt i värmen, och om mornarna behövde jag bara gå upp ur sängen och så var jag klar. Inga irriterande morgonfrillor som inte ville lägga sig och att det inte fanns en enda spegel i hela huset gjorde det ju bara bekvämare. Vi är alldeles för fixerade vid vårt eget utseende.

Jag har små märken över hela kroppen, både från sandflugsbett, apbett apnaglar. Mina händer var så torra av att ständigt vara lite fuktiga (filtar som skulle tvättas, burar som skulle spolas rena, apor som skulle jagas bort från karantänen). Mina fötter blev överlyckliga av att få gå i mina ECCO-vandringsskor igen. Och gud vad härligt det var med RENA KLÄDER.

Men det var mycket roligt också. Min kropp mådde så bra av rutinerna, uppstigning i gryningen samma tid varje dag, att jobba, få göra något fysiskt, äta nyttigt (all maten som serverades i parken var vegetarisk) och sen gå och lägga sig tidigt. Det var länge sen jag sovit så bra, trots halmmadrassen.
Jag kommer på mig själv med att berätta små poänglösa anekdoter om aporna som mina åhörare vara ler lite väluppfostrat åt - för de var inte där, de vet inte hur det kändes när Junior tog mina händer och förde ihop dem i applåder, de vet inte hur det kändes att ha en liten darrande apkropp mot min bara hud under skjortan, hur Claudia och Jade och Eric och Natalia klamrade sig fast runt min hals, som för att söka skydd, när de skulle tas in i sina burar på kvällarna. De kan helt enkelt inte förstå.
Men jag vet, och jag kommer aldrig att glömma. Nu är det en av de där glänsande pärlorna som jag kan plocka upp och titta på när jag vill, som träds på pärla på pärla på tråden som är mitt liv.

Men det fanns inte bara apor i Parque Machía, även om det kan verka så från mina redogörelser. Utöver capuchinaporna och spindelaporna och de små ekorraporna som var fria men överallt (de är små och gulsvarta och jag är nästan hundra på att Herr Nilsson är en ekorrapa), så fanns där katter. Pumor och oceloter, en sorts minityrpumor. Jag fick aldrig se någon av dem på nära håll, bara de två volontärer som jobbade med varje katt fick handskas med dem, men en eftermiddag såg jag en puma bli promenerad nere vid floden. De där smygande rörelserna. Jag har inte svårt att förstå människors fascination med dem och att någon skulle vilja äga en, kontrollera denna smidighet. Det är därför CIWY har så många pumor, oceloter och jaguarer. För hur mycket man än vill, så kan de inte tämjas, hur små de änvar när de tillfångatogs, så tar naturen över och de hamnar i CIWY:s rehabiliteringsprogram.
Det finns mängder av fåglar, papegojor och hökar som skadat sina ägare. Tejoner, en sorts amazonassläkting till myrsloken, jättesöta men tydligen mycket bitbenägna, sköldpaddor. Och en andisk björn. Baloo. Någon hade tänkt att det skulle bli en fin teddybjörn, men det gick ju inte, och den togs till Parque Machía. Nu var den fyra år gammal och inte riktigt fullvuxen än, hans volontär sa att han inte gjorde mycket alls, långsam var han och ganska korkad. Men ändå, en björn. Jag stötte ihop med honom en gång när de var ute och promenerade honom, svart var han och inte ens sjuttio centimeter hög. Han lufsade fram och såg ut som tagen ur Mors lilla Olle. Men det var en björn. Jag höll mig på ett respektfullt avstånd.

Ströhundar, huskatter, höns och ankor. Det fanns råttor som åt hål i papayorna i apornas matförråd, jag såg dem själv ila fram och tillbaka på bjälkarna precis under taket.
Och geckos. Det kryllade av geckos. jag kunde stå hur länge som helst och följa dem med blicken över väggarna. Mina älskade geckos.

Det är en speciell sorts människor som hittar till Parque Machía och Comunidada Inti Wara Yassi. Speciellt de som varit där länge, tre, fem, sju månader. I Parque Machía ligger kattdjuren högst i rang, sen kommer spindelaporna, sen capuchinaporna, sen tejonerna, fåglarna och sköldpaddorna, strykhundarna och huskatterna. Längst ner på rangstegen står människorna, och långtidsvolontärerna tycks ha tagit den mentaliteten till sig som sitt livsmotto. De bryr sig bara om djuren och ser på nya människor nästan med förakt, speciellt om man inte tänkt volontära i mer än minimumtiden två veckor. De tycks tycka att korttidarna inte bidrar med någonting till parken mer än pengar, att vi mest bara är i vägen. Helst skulle de bara vara med sina djur.
Korttidarna är inte likadana. Visst tycker de om djur, det är man så illa tvungen att göra på ett sånt här ställe, men de flesta av dem är någorlunda intresserade av människor också. En del är till och med riktigt trevliga. Jag hittade mina människor att prata med.

Det var fyra andra svenskar där, utöver mig, men de var äldre än mig och jobbade med andra saker, så jag pratade inte så mycket med dem. De hade helt enkelt andra tider. Och när jag någon gång hamnade ensam med någon av dem och vi alltså kunde prata svenska, så låg orden så ovant i munnen. Jag pratade engelska hela tiden, med ett par inslag av spanska, svenskan hade börjat smaka konstigt.
Flest var det israeler där. Inte bara i parken, utan i hela Bolivia. Unga israeler som precis blivit klara med sin tvååriga militärtjänst. De reser i grupp och beblandar sig inte mycket med andra nationaliteter. Även när de inte reste ihop från början, så hittar de alltid varandra, börjar prata hebréiska och blir bundies på en minut.
Annars var det många australienare och engelsmän. En del holländare, ett par nordamerikaner, både från USA och Kanada, och mot slutet av min vistelse dök det även upp ett par fransmän och fransyskor, och två stycken från Schweiz. En ganska trevlig blandning folk, alltså. Bortsett från israelerna då, som inte pratade så mycket med oss andra. (Nåja, efter ett par dagar mjuknade Nafar, som jag jobbade med i karantänen, och hon berättade en hel del om Israel och israeler. Bilen jag fick av henne är en helt annan än den som Ung Vänster försöker mata oss unga med hemma i Sverige.)

Efter arbetsdagens slut satte sig alla i caféet och tog en öl och pratade om vilka galenskaper djuren hittat på idag. Nästan alla rökte, som skorstenar, även de som påstod sig vara ickerökare annars kunde inte låta bli här. Själv drack jag varken öl eller rökte. Har aldrig förstått det där med att man tvunget måste göra hälsovådliga saker för att kunna umgås med människor.

Jag vet att jag har skrivit att aporna har irriterat mig något alldeles förfärligt och jag vet att jag har tänkt att de bara är ena riktiga små tjuvaktiga och smutsiga råttkräk som jag inte kan komma ifrån tillräckligt snabbt. Men nu när jag är färdig och har åkt därifrån, aldrig kommer att träffa dem igen och förmodligen inte några fler apor heller i mitt liv, så känns det faktiskt ledsamt. Jag har ju lärt känna dem nu. De har små personligheter för mig och de har alla flyttat in i mig på sina varsina egna vis.

Som Natalia, som redan första dagen började rengöra min snagg och sen slickade mig i hela ansiktet och en liten runda i örat också.
Eller Timo, som gör en säkerhetskoll i alla mina fickor till att börja med, men när han inte hittar något kryper han ner i min skjorta och myser in sig mot min svettiga mage och nafsar i mina bröstvårtor och min navel.
Eller Claudia som alltid är pepp för en snaggrengöring, tills hon tagit sig hela vägen runt till ansiktet och börjar slicka mig i näsborrarna. Claudia är också den som vägrar att gå in i sin bur om kvällarna och som alltid, hur noga vi än har stängt hennes bur, lyckas ta sig ur den under natten och står och hoppar utanför den (fastspänd som alla aporna är om nätterna i sina burar med sina koppel, för säkerhets skull).
Pea som alltid står och hoppar bredvid muren, så långt hon kan nå med sitt koppel, oavsett vad man försöker sysselsätta henne med.
Rusber, vars rengöringsmetoder är väldigt brutala, de liknar mer små bett än något annat. Och det finns tydliga tecken på att han skulle vara bög.
Chispita, som efter att ha löpt klart återgick till sitt vanliga, hoppiga jag - när jag gick förbi henne älskade hon att komma fram ur ingenstans och landa på ens huvud, bara för att sekunden senare vara uppe i sitt träd och sen PANG ner på ens huvud igen.
Oscar, som hatar tjejer och bet alla han kom åt (mig också) men mot killar var han världens gosigaste och snällaste, både Chris och Stuars favorit.
Halvtidaren Junior, som var ung och tillbringade nätterna i bäbisburen, men som om dagarna fick springa lös ute i karantänområdet med sitt koppel fastspänt i bäbisburens galler. Han älskade att rulla ihop sig på ens axel och kissa på en, han var en jävel på att lekbitas och nafsa en i öronen och dra håren från ens huvud med tänderna.
Eric, lilla råttliknande Eric, som blev mobbad av de andra aporna men som helt enkelt vägrade ta skit, när Timo försökte ta hans vasstrå höll han hårt i det och skrek skrek tills Timo gav upp och det trots att Timo är ungefär dubbelt så stor som Eric.

Eller Glenn, som egentligen hette Pepito, men Pepito är en söt liten apa som älskar att gosa, och det var verkligen inte han. Så vi kallade honom Glenn, och han var alltid så arg, bara man kom i närheten av hans bur hoppade han upp på sin dörr och började skaka skaka så att det hördes över hela karantänen och med sina blottade tänder och runda ansikte såg han så fruktansvärt förbannad ut.
Tincho, den galna som rev och slet och gjorde allt i sin makt för att lyckas bita en genom sitt galler (jag har flera fina små rivmärken som han skänkt mig), som delade bur med Clara, den mest timida apan som saknade ett ben, och vi var tvungna att mata fem för hand, samtidigt, på olika sidor av buren, för om de hade gemensam matskål skulle Tincho inte låta Clara äta en enda smula.
Harold, Stuarts lilla älskling, som också hatade tjejer och som bitit hål i flera vattenslangar för mig.
Monkey och Sidun, som aldrig lät en sopa under deras bur, de bara tog tag i sopborsten och höll i den och bet i den genom golvgallret och ville inte släppa taget, hur mycket jag än försökte förhandla med dem.
Lucio som skurade i sin bur och slängde matskålar på mig och varannan dag fullkomligt vägrade låta en ta hans filt, han förde fullskaligt krig mot kroken som jag försökte kroka fast i filten, medan han varannan dag var så hjälpsam så och bara så fort man visade sig med kroken tryckte ut filten genom gallret.
Newton som till slut, sista dagen, lyckades få mig i ansiktet med sina små naglar, efter att ha försökt i två veckor.
Eller bögapan Dennis, Stuart var helt övertygad om hans homosexualitet, för han började tydligen runka så fort Stuart kom i närheten av hans bur. För mig var Dennis apan som älskade att leka med vattenstrålen, vilket gjorde det ganska omöjligt att rengöra hans bur, och flera gånger tog han sin vattenskål, som lossnat från sin ståltråd och låg lös mitt i buren, och placerade mitt under vattenstrålen så att skålen skulle fyllas på. Om man flyttade på strålen så flyttade han på skålen.

Eller spindelaporna, Delila som alltid hade en kram tillövers och Marucha som var lite skeptisk tille n början, men som efter att par dagar även hon var så tillgicven och kramig och utan protester lyssnade på mina små Vreeswijk-sångstunder.
Pojkarna i bur, Villa rymlingen som jämt ville hålla en i handen, och livsfarliga Chepeto, som inte ville gå och lägga sig och rev fyra fina sträck över min högra kind när jag skulle hänga upp pressenningen om hans bur. I flera adagar efteråt frågade folk bekymrat vem som fått mig i ansiktet.
Eller Theo, alfahannen, som hade ett specialsystem för att bli utsläppt varje morgon för att ingen skualle behöva röra honom. För han var tydligen livsfarlig han också, även om han för det mesta bara verkade lugn och sansad, knäppatyst och bara in control. Det märktes att det var han som bestämde.
Eller karantänens tjugotvå andra apor.

För att inte glömmaa våra stammisgäster. Spindeapan Nanita, ohyggligt överviktig, åt allt, både Theos mat och pocketböcker, och hon älskade ungar. Hon hade hittat ett hål i taket där hon kunde ta sig in, hur mycket vi än kom ihåg att stänga ytterdörrarna om oss, och brukade hänga utanför rummet bredvid mitt, för där bodde Monica om nätterna, den otroligt söta spindelapsungen som helt saknade koordinationsförmåga och pratade oavbrutet.
Eller Evil, capuchinapan som egentligen hette något annat långt krångligt på spanska, men det var det ingen som kunde komma ihåg, så han kallades för Evil. För han vad ond. Snodde mat från karantänaporna helt uan finess eller charm och brukade ta sig an rymlingar från bäbisburen. Hur mycket vi än skrämde bort honom med skrik, vatten och småsten, så kom hana tillbaka. Men en gång såg jag honom sitta på taket med Rusber (det var så långt som Rusbers koppel räckte) och de turades om att sätta på varandra, två killapor, och den som säger att homosexualitet är något onaturligt har inte tillbringat någon tid med apor.
Eller Baby. Vad kan jag skriva oma Baby? Det är en apa som har allt. Tro det eller ej, men mest kommer jag nog att sakna Baby. 

Nu är jag hemma hos Karen, Natalias syssling, i Cochabamba. Hennes familj talar bara spanska och det är ganska läskigt, jag går runt och är rädd för att bli missförstådd hela tiden, orden vill liksom inte komma rätt ur munnen, men jag antar att jag bara måste öva. Och de är så snälla, jag käner mig så välkommen, igår satt jag, Karen och Karens mamma och såg på TV med varsin stickning.

Jag satt och åt morötter och läste på min säng i gästrummet igår och familjens lilla gråa hund Luki kom instrosande. Han ställde sig vid min säng och såg trånande på min morot, så jag bet av en liten bit och gav honom. Han tog glatt emot den och strosade ut i hallen med den.
En kort stund senare kom han tillbaka och ställde sig och såg trånande på min morot. Han fick en liten bit till och strosade ut i hallen igen.
När han kom in för tredje gången och ville ha mer började jag tycka att det här var allt en lustig hud, som älskar morötter men inte vill äta dem medan någon ser på. Jag undrade vad han gjorde där ute i hallen, så när han fått sin tredje morotsbit följde jag efter honom ut i hallen.
Och där spottade han ut morotsbiten på mattan, bredvid de andra två bitarna, sniffade lite på den och kom sen fram till mig. Jag hade fortfarande moroten i handen och han såg vädjande på mig, ville ha mer. Jag kunde inget annat än att skratta.
Det är inte bara apor som gör roliga saker.

Ikväll kommer Natalia hit.

En mobiltelefon ringer någonstans i huset. Jag sitter och läser Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson, men mobiltelefonen ringer med ringsignalen som Hannah hade i alla år innan hon gjorde sig av med sin gamla Nokia och jag tappar meningarna, blir sittande med blicken i apfiltarna som hänger på tork.
Vad underlig det är, att jag sitter här. För alla de där åren sen, när jag levde i Hannahs mobilsignal och hade ett helt liv, rotat, Ofelia och Hannah och fysikprov. Och nu sitter jag i ett hus i en boliviansk regnskog och blir uppäten av sandflugor, har precis avslutat en period som volontär och känner mig lite halvt melankolisk över att lämna mina nya vänner aporna. Men det är inte bara geografiskt som jag nu befinner mig så ogreppbart fjärran från då.
Och ändå. Att allting kan få plats i en människa. Bara en liten ringsignal, och nu sitter jag här och minns.

Ungefär halva tiden i Parque Machía delade jag rum med Gavin, en typ trettio-, fyrtioårig australienare. En riktig veteran, det här var hans fjärde vistelse med CIWY. Han var trevlig, hade bott på Kungsholmen ett tag och försökt lära sig svenska, så det pratade vi en del om. Men han var en riktigt manlig man.
En dag efter jobbet stod jag i caféet framför godisskåpet och funderade på ifall jag skulle unna mig något. Gavin gick förbi och jag frågade bara sådär i allmänhet:
- Should I get something sweet?
Och han svarade:
- I don't know, but I'm not available.
Jag skrattade såklart, det är ju det man ska göra, men efteråt kom jag på att det där ju var ganska sliskigt. Jag tänker inte riktigt så, men om det varit Kirke han sagt det till, hade hon fått ett mindre gud-vilken-äcklig-mansgris-utbrott.
Jag skrev ett mejl till Kirke och berättade om den här lilla incidenten. Som svar fick jag:

Och Katja svarade: "But I'm allergic to nuts."

Det finns ingen annan människa som Kirke i hela världen. Gud vad jag saknar henne.

I karantänen får man inte fotografera. Foton på apor i burar som hamnr på internet kan misstolkas och ge CIWY dåligt rykte. Det finns goda skäl till varför aporna i karantänen är i burar, men det är detaljer som vissa "djurrättsaktivister" inte har tid att ta reda på. Och som karantänvolontär får man inte gå in i resten av parken och röra de andra djuren utan att först ha bytt kläder och duschat. Alltså har jag i princip inte rört någon av mina kameror på två veckor. (I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ändå har smugglat in min lilla kamera och tagit ett par kort, mest på Natalia. Jag var bara tvungen, för personligt bruk bara.)
Så jag hade planerat att tillbringa en dag i parken efter min sista arbetsdag för att fotografera. Och jag tro att jag fick ett par bra foton. Jag gick upp till utkiksplatsen, Mirador, och såg hela Villa Tunari (inte för att det skulle vara så stort, men ändå). Jag fascinerades över hur fasligt grön regnskogen är. Jag gick till the Aviary och papegojornas "hola, hola!" haglade över mig. Och i Monkey Park fick jag äntligen ställa in skärpan på ett par capuchinapor och en spindelapa. Och över allt sken solen obarmhärtigt från en klarblå himmel. Det blev en ohyggligt, helt regnfri dag.
Två veckor utan fotografering var ett ohyggligt långt avbrott för att vara under den här resan. Men idag kompenserade jag ganska bra - dryg femhundra bilder blev det. Duktigt, tycker jag. Det blir mycket att göra i PhotoShop när jag kommer hem.

När jag stod och borstade tänderna på morgonen hade Baby vägarna förbi. Han stannade och såg intresserat på mig, sen klättrade han helt sonika upp för mitt byxben och satte sig på min axel. Där tog han tag i min tandborste och börjad dra i den. Till slut lyckades han lirka den ur min hand och stoppade in den i sin egen mun. Men när han märkte att den inte gick att äta, försökte han få in den i min mun igen. Han ville verkligen borsta mina tänder, och han är en stark apa. Det blev en lång kamp, men när han blev tvungen att acceptera att han inte skulle få bli min tandläkare, hoppade han av min axel och vandrade iväg med min tandborste. Min avskedspresent till Baby.

På kvällen åt jag på en av våra stammisrestauranger och nästan hälften av alla volontärer var där och vi gjorde ett U-format långbord och pratade om våra apor och katter. Det var Stuarts sista kväll också, och när han skulle gå för att hinna med bussen till La Paz, iscencatte han en stor Inti Wara Yassi-gruppkram och jag minns hur ensam och övergiven jag kände mig första dagarna, men nu kändes det faktiskt lite sorgligt att lämna dessa människor också.

Baby satte sig på Sashas axel idag med pannlampan i händerna. Med sin käcka australiensiska lyckades hon både få med honom ut ur karantänen och lura lampan från honom. Den var lite rispig efter Babys tänder, men lyste fortfarande- Sasha jobbar annars med bäbisaporna, som har en stor bur i karantänen. Baby är extra förtjust i bäbisarna och speciellt i mjölken och specialgröten de får, så Saha får handskas mycket med Baby. Hon har blivit proffs.
Annars hände det inget speciellt idag, mer än att allting kändes lite extra betydelsefullt, eftersom det var min sista dag. Claudia rengjorde min snagg en sista gång, Timo kröp ner i min skjorta och bet mig i bröstvårtan, Rusber hoppade upp och ner på mitt huvud och Natalia slickade mig ren över hela ansiktet. Newton lyckades till slut riva mig i ansiktet medan jag sopade upp skit under hans bur, Lucio kastade sin matskål på mig och med Marucha i knät satt jag och sjöng Vreeswijk och svenska sommarvisor. Det var en bra dag, varm, och  det duggade bara lite på morgonen.
Det kändes sorgligt att säga hejdå till alla aporna. Vissa av dem är ju faktiskt riktigt underbara. Och risken är ju den, att jag aldrig mer kommer att få umgås så med några andra apor.
Men gud vad underbart det var, när dagen var slut och jag fick ta ut mina värkande fötter ur de hemska gummistövlarna och skala av mig de stinkande kläderna och veta att aldrig mer denna unifrorm. Aldrig mer.

Idag var vi sex personer i karantänen. Chris, Struart och jag, Jaya och Lieke och så nya istraelen Uri. Rätt annorlunda, från gårdagens tre. Det blev mycket tid över till fri lek med aporna.
Runt lunchtid lyckades Baby hitta en necessär någonstans och kom springande med den in i karantänen. Vi försökte ta den ifrån honom, men då klättrade han bara upp i ett träd och tömde hela necessärens innehåll över karantänen. Vi fick tillbringa en bra stund med att jaga apor som åt tamponger och tändare och drack schampo. Själv satt Baby uppe i trädet och hade lyckats tända ljuset i en pannlampa. Den kunde vi inte få honom att släppa, hur mycket vi än skrek och sprutade vatten på honom.
Vardag i apkarantänen.

Jag fick en manikyr av Natalia också, grundligt utförd med tänder och tunga.

Bortsett från att Stuart hade sin lediga dag och Jaya var sjuk, vilket innebar att vi bara var tre som jobbade igen, Chris, jag och den nya holländska tjejen Lieke, så hände ingenting speciellt idag. Vi var bara lite extra upptagna.

6:50 - Min väckarklocka ringer, men oftast är jag redan vaken. Aporna vaknar med solen här, och när aporna är vakna väcks alla andra också.
7:00 - Om jag har tidiga passet börjar jag jobba. Pressenningarna ska av apornas burar och de sja få varsin banan till frukost. Sen ska aporna som är ute om dagarna släppas ut ur sina burar och spännas fast på sina löplinor. Om jag har sena passet äter jag frukost istället. För det mesta blir det två pankakor med banan i. Mums!
7:30 - Om jag har tidiga passet så är det frukostdags. Annars så börjar jag jobba nu, aporna får api (en sorts mycket lös havregrynsgröt som de älskar) och filtarna ska samlas ihop från apornas burar.
8:00 - Tidiga passet kommer tillbaka från frukost. En eller två personer ställer sig och börjar tvätta filtarna. De andra två eller tre personerna börjar städa burarna, först med vattenslangen och sen med sopborsten. Alla burarna är byggda så att det är ett mellanrum mellan golvgallret och cementgrunden allt står på, så att vi inte ska behöva gå in i burarna. Vi spolar helt enkelt bara ner all skit och alla gamla bananskal så att de åker igenom golvgallret och sen är det bara att sopa bort det. Varannan dag ungefär ska golven och matborden även skuras med blekmedel. Starka grejer, det där.
När städningen börjar bli klar, hamnar alla av oss till slut vid tvättbänken, för 10:15 måste vi vara klara att överlämna den åt volontärerna från spindelparken (där spindelaporna bor).
10:00 - Aporna får snacks, något litet att tugga på så att de har något att göra och inte blir helt uttråkade i sina burar. Meningen är inte att snacksen ska vara mat, utan det är sysselsättning. Därför försöker vi göra lite mer av det än bara en bit frukt. Vi fyller avklippta vattenslangsbitar med banan, eller stoppar in majskorn i bananhalvor eller papayabitar.
10:30 - Aporna får varsin gren eller vasstrå som någon varit och plockat från djungeln (de rivs, vasstråna, jag har händerna fulla med små sår). Det är också för sysselsättning. Sen brukar det finnas lite tid över till fri lek med apor.
11:30 - Vi börjar förbereda lunch. Det är en mycket systematisk process. Först går Chris och inventerar i matförrådet och bestämmer vad som ska serveras idag. Lunchen ska helst bestå av fyra sorters frukt: bananer, papaya, apelsin. För att få fyra sorter måste vi oftast fylla ut med gurka, bönor eller jordnötter. Under tiden ställer någon annan ut matskålarna på en av köksbänkarna - fem stora till spindelaprona, tre dubbla och nio singlar för capuchinaporna på vänster sida av karantänen, tre dubbla och fem singlar till capuchinaporna i bur och fjorton lösa på höger sida. All frukt och alla grönsaker ska tvättas i vatten blandat med lite iodin (för att desinfektera dem), gurkorna och papayan skärs upp i lagom stora bitar och så delas allting ut i skålarna. Det är en färgsprakande syn när allting är klart.
12:00 - När spindelparksmänniskorna har gått med sin mat, är det dags för oss att börja dela ut vår. Annars kommer bara spindelaporna och äter upp våra apors mat.

12:30 - Det första lunchpasset börjar. Lunchen på caféet här består oftast av någon sorts grönsaksgryt med ris eller pasta. Helt okej faktiskt. Här serveras inget kött. Om jag orkar, går jag ibland över bron in till byn och sätter mig i den lilla innemarknaden mde en papaya-, banan- eller jordgubbsmjölkshejk för en sisådär tre spänn.
Om jag inte har den tidiga lunchen, så är det städa burarna på ena sidan av karantänen, diska matskålarna från den sidan och göra iordning eftermiddagssnackset som gäller. Det ska göras på en och en halv timme, så för det mesta finns det gott om tid för att leka med aporna eller läsa en bok.
14:00 - Andra lunchpasset börjar. Om jag hade den tidiga lunchen, ska jag nu ge aporna snackset, städa burarna på den andra sidan, diska matskålarna och hämta grenar eller vasstrån åt aporna.
15:30 - Andra lunchpasset slutar och aporna får sina grenar.
16:00 - Apidags! Alla aporna får api och sen ska matskålarna diskas i en enda hast, för
16:30 - börjar vi göra iordning middagen. Fyra sorters grönsaker, tillexempel gurka, tomat, bönor, morötter eller rödbetor. Allting skärs upp i lagom stora bitar och delas ut i skålarna som ställts ut på köksbänken. Ibland får capuchinaporna även kycklingsoppa, full av ben och huvuden.
17:00 - Efter att spindelparksmänniskorna gått iväg med sin man, delar vi ut middagen. Om det är kycklingsoppsdag, blir aporna helt galna, de älskar kyckling, de skriker och sträcker sig efter sina matskålar så att man knappt hinner ställa ner skålen innan de dyker ner i soppan.
Medan vi väntar på att aporna ska äta klart, brukar jag gå och kolla om filtarna hunnit torka. Varje dag under min vistelse här har det regnat, så det här med att få torra filtar har varit ett jävla sjå.
Ungefär 17:30 - Vi kvällsstädar med vattenslangen och sopborsten, ger varje apa varsin filt och tar in dem som varit ute under dagen i sina burar. När alla aporna sitter i sina burar, hänger vi pressenningar över deras burar. Godnatt!
Ungefär 18:30 - Arbetsdagen tar slut. Och jag får äntligen ta av mig mina hemska stövlar och duscha riktigt, riktigt länge. Ah, vad jag älskar tvål!