tankar på tåg I
Jag åker tåg. Jag har fönsterplats, men min utsikt består av panelen mellan två fönster. Bakom min axel har jag en decimeter glas, men det är rätt värdelöst. X2000's fart kombinerat med att titta bakåt gör mig illamående. Ja, jag åker åtminstone åt rätt håll.
Jag lyckades somna. Jag satt med benen i en knut och lyssnade på spellistan april 07 och slumrade till. Men så vaknade jag med ett ryck. Spellistan hade tagit slut och övergått till att spela aprilnatt 06. Hey bulldog med Beatles och Så skimrande var aldrig havet med Freddie Wadling. Det var länge sen. Och det är underligt hur mycket tid som kan få plats i en låt. Det är nästan läskigt.
Jag tycker om att åka tåg. Jag är flygrädd och att åka buss gör mig alltid lite på spänn, voltningen med jeepen mitt på den tanzanska stäppen har fått mig att inte kunna lita helt på motordrivna fordon som kör snabbt på vägar. Men tåg tycker jag om. Och bara för det ska jag skryta lite nu. Jag har åkt tåg i Tanzania. Jag har åkt tåg i Vietnam. Jag har åkt tåg i Italien, Danmark, Finland. Och om regionaltåg och tunnelbana också räknas, så kan jag lägga till Spanien, Frankrike, Grekland, Tyskland, New York och Sydafrika. Och en gång åkte jag buss till Berlin. Jag tycker om kollektivtrafik. Om jag får bestämma, ska jag aldrig köpa bil.
14:06
Tjejen brevid mig spelar pasians på sin iPod. Den är pytteliten, med plats för hundratals skivor, och så kan man spela pasians på den! Vart är världen påväg?
Weekend in Finland
Södermalmstorg 15:52
Jag kunde inte ens hålla mig till båten. Jag gick in på Konsum och kom inte bara ut med en tandborste, jag hade en påse mandelkubbar och en ask cocosbollar i näven också. Och nu sitter jag på Södermalmstorg och skakar. Och tänk, det är ännu kallare i Finland!
Jag har suttit här förut, just på den här bänken, och skrivit. Tittat på människor som väntar. Det är ett vanligt ställe att vänta på, Södermalmstorg. Jag har också väntat här. Och blivit väntad på. Det är ett väntatorg. Det är kanske därför jag trivs så med att sitta här, skriva och titta på människorna som väntar. Det är en atmosfär av förväntan som ligger över torget. Och utsikten är så fin - hela Stockholm. Två kvinnor går förbi och jag hör "Vad tråkigt det är här" och de syftar på Slussen. Dumma turister. Förstår sig inte på storstadssmutsens charm.
Jag plockade fram kameran och precis när jag tryckte på avtryckaren såg jag att min mentor och gamla gympalärare gick rakt igenom sökaren. Gud vad pinsamt. Här sitter jag med mandelkubbar och cocosbollar och han tror säkert att jag papparazzifotograferar honom. Och jag har tappat känseln i fingrarna.
Mamma stötte på en gammal bekant och nu sitter de och pratar om afrikafebern. Den har hamnat mycket på tapeten på sistone. Jag ska åka som volontär någonstans, jag har tänkt ett tag att jag skulle åka till Indien, men nu vet jag inte riktigt. Afrikafebern har satt i igen. Men livet är långt. Jag kan ju göra båda. Leva upp till ribban mamma och pappa satt upp så högt under sina ugna världsupptäckarår.
Jag ska börja simma. Gå och simma och basta.
FREDAG 9/2
Godmorgon Helsingfors
Jag är irriterad. Jag kunde bara sova korta stunder på båten och sen trängde vi in oss i en miniliten Nissan, fyra stycken i baksätet. Jag satt helt snett och fy fan vad det gjorde ont i vänster lår. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna gå igen.
När vi kom fram till huset började mamma och Sinikka städa med en gång, och mamma är så duktig på att sätta mig i arbete. Jag sprang fram och tillbaka med sopsäckar med gamla kläder över gårdsplanen i -15 grader. Jag släpade runt på mormors alla jävla, svinfula, tunga mattor och fick tillslut svindel på riktigt av sömnbrist och ingen mat.
Men jag hittade en hel låda full med garn! Himmelriket! Nu har jag gömt mig på övervåningen med Elmer, som spelar Warcraft (det är tydligen inte samma sak som World of Warcraft - WoW håller på att förstöra mitt projektarbete...). Jag ska plocka bland garnen och åh! Jag tror jag ska börja sticka en kofta när jag kommer hem.
Jag visade näsan därnere, men jag var bara ivägen överallt så jag vågade knappt plocka åt mig en frukostmacka innan jag flydde upp till övervåningen och mina garnnystan igen. Jag har en väldigt stor och bestämd släkt.
Jag tror att jag dragit på mig något, kylan igår och nu känns det som att jag har feber - eller som att jag har sovit för mycket. Jag är hes i alla fall, jag hade inte kunnat sjunga även om jag velat.
Jonatan ligger och snarkar och jag lyssnar på Lisa Nilsson. Det var längesen, många år sen känns det som. Men det är mjukt. Det är bra för trasigheten inuti. Och det får mig att tänka på Sandra, så mycket får det mig att tänka på Sandra.
Lisa Nilsson sjunger:
"Jag vet inte för vem jag skriver, det är bara ord. Är det i handen det börjar, eller huvudet, eller utanför mig själv? Jag vet inte för vem jag sjunger, vem bryr sig om sånt? Det är bara små toner som flyger genom luften till ett öra någonstans. Det är bara toner, toner som lever. Det är bara ord som redan finns. Det är bara toner, toner jag lånat. Det är bara ord. /.../ Jag vet inte för vem jag lever, men jag lever ändå. Kanske är det för ljuset i tunnelen eller kanske bara för mig själv."
Och självklart känns det lite hafsigt och banalt utan musiken, men ändå. Varför?
Varför skriver jag? Till vem? Jag kan säga exakt på dagen när jag började skriva. Jag var elva, var med mamma på en "fältstudie" i Babati, en by i inre Tanzania (det var under året jag bodde där). Mamma var på olika besök och jag var så uttråkad att jag efter att ha läst novellspecialen i MinHäst tre gånger om, bestämde jag mig för att skriva en egen novell. Det blev berättelsen om Lina som blir skötare på connemaran Jamika. Jag skrev mer än sjuttio sidor på datorn, och den är fortfarande inte klar. Det lär den heller aldrig bli. Annat har kommit ivägen. Så från början var det en vilja att få bestämma händelseförloppen själv. Leka gud.
Sen förälskade jag mig. Såklart. En ihärdig, seg, på sätt och vis olycklig förälskelse som fick mig att ligga vaken om nätterna med en hel myrstack i huvudet. Och jag märkte att genom att skriva så kunde jag få lite ordning på all förvirring. Jag skrev dikter på löpande band, noveller och små "krönikor". Och jag har liksom fastnat i det där. Nu är det genom förälskelserna jag skriver. Och, om jag ska vara helt ärlig, tror jag att jag ofta hittar på, själv frammanar förälskelserna för att ha något att skriva om. När jag fått skriva av mig eller om något annat kommer ivägen, så försvinner den som om det varit en lättare förkylning - borta med vinden. (Det är därför jag blir så förvirrad när jag förälskar mig på riktigt och det bara inte vill gå över. Jag är inte van vid sånt irrationellt beteende.)
Så jag skriver alltid till någon. Jag får fraser i huvudet, de bara dyker upp, men de är alltid riktade till någon. (Jag funderar ibland över ifall den där någon ska känna sig hedrad eller besvärad. Jag har ännu inte kunnat bestämma mig.) Jag överdriver och jag klipper och klistrar, men likt förbannat vränger jag ut och in på mig själv när jag skriver. Och ibland blir jag rädd för att de som läser mina texter ska bli rädda för mig, tro att jag är neurotisk och sentimental. Men det är väl egentligen ingenting att vara rädd för. Det är väl så jag är. En del av mig. Inte allt, men som Lisa Nilsson sjunger: "Jag går igenom små rum, och alla visar de olika sidor av samma sak. /.../ Jag går igenom alla olika sidor i mig." Eller Tomas Tranströmer: "Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Så. Summan av kardemumman. Att skriva har blivit ett behov i mig och jag hittar på saker att skylla ifrån mig på, förälskelser för att locka fram orden. Men varfrån behovet kommer vet jag inte. Kanse är det som min svensklärare Hans sa när jag hade snack med honom om mitt argumenterande tal häromveckan: "Du har en förmåga att vilja kommunicera, att uppbringa engagemang. Det är det viktigaste. Sen handlar det bara om planering." Jag behöver kommunicera, och mitt sätt att göra det på har blivit det skrivna ordet.
SÖNDAG 11/2
På övervånginen, 13:05
Frost på fönstret på glasverandan
Helsingfors
Helsingfors är en ganska ful stad. Med en väska full av garn gick jag med mamma från busstationen till hamnen och konstaterade att Stockholm är mycket vackrare. Men så har jag inte varit så mycket i Helsingfors heller. Det har nog sina pärlor som gömmer sig för mina nybörjarögon.
Nu sitter jag på båten och överväger att äta en påse chips till middag. Den här båten är helt värdelös.
MÅNDAG 12/2
När jag vaknade gick jag upp på däck och hann inte ens ställa om vitbalansen på kameran
Men det vackra försvann inte. Det väntade på att jag skulle hinna ändra några inställningar
på min ufokamera
min julhelg VI
På bussen från Borgå till Vanda, 11:11
Mamma väntar på bussen med mig
Bussen från Vahijärvi gick helt fel, först kom den sent och sen gick den från nya vägen och inte gamla där vi väntade. Jag och mamma hade stått och frusit i en halvtimme och ändå gick bussen precis framför näsan. De där bussarna går bara tre gånger om dagen. Som tur är så är grannsämjan bra i Vahijärvi, så jag lyckades få skjuts till Borgå av grannen Timo. Timo är en urfinsk redig man med en hund som tycker om att skälla (det gör de flesta vahijärviska hundar) och han bor i en liten röd stuga mitt emot mormors hus med sin fru Maija. De ställer alltid upp.
I bilen berättade han att en annan grannes syssling hade haft kul en natt i höstas. Borgå är en förhållandevis liten stad, men mycket gammal. En av Finlands äldsta. Och den har en dramatisk historia med svenska vikingar, finska nationalskalder och ryska fredsförhandlingar. Och jag vet inte hur många bränder. Så det syns inte nämnvärt på byggnaderna att staden är så gammal, för husen har helt eller delvis brunnit ner i olika omgångar. Kyrkan är en av de få byggnader som åtminstone delvis är gammal. Men så, en natt efter lite för mycket öl, bestämde sig grannens syssling och hans två kompisar för att kyrkan stått orörd lite väl länge. Så de klättrade helt enkelt upp på taket och tände eld på det. Så nu är Borgå gamla kyrka ett stort grönt byggtält som kommer kosta ett par miljoner euro att bygga upp. Så kul har ungdomarna i Vahijärvitrakten.
Jag hade svårt att somna inatt för jag låg och tänkte på hur det skulle vara att säga hejdå till mormor. Så definitivt. Men när jag kom ner till köket vid åtta, ute var det fortfarande mörkt, så satt mormor där i rullstolen och blev andfådd av skedarna med jos som mamma försökte mata henne med. Långsamt äter cancern upp hennes lungor. Efter frukosten körde vi ut henne på den nybyggda verandan och jag satt där med henne inpackad i filtar och halsdukar och såg solen gå upp tills det var dags för mig att gå. Och då var det bara att säga hejdå. Jag kramade henne, så bra det nu gick, och det kändes inte alls hemskt. Det kändes inte ens sorgligt. Det var bara fint att lämna henne där, i rullstolen på verandan i gryningsljuset. Hon såg så lugn och lycklig ut.
Fortfarande på bussen, 11:52
Det är så lustigt, ett av slotten svenskarna byggde här i Finland ligger i Åbo, den dåvarande huvudstaden. På finska heter det Turun linna, alltså Åbos slott. På svenska heter det Åbo hus. Är inte det lite nedvärderande?
Såret på tummen har gått upp. Det lämnar röda märken på pappret.
På planet, i luften, 13: 58
Vi flyger över Ålands hav, på vattnet ser jag en båt. Kanske är det Kirkes Finn Fellow, den ser väldigt vit ut. Jag sitter på flyg AY641, avgångstid från Helsingfors 13:30, ankomsttid till Stockholm 13:17. Jag tycker att det är lika spännande varje gång. Det är som att åka bakåt i tiden.
min julhelg V
I köket, sittandes i gungstolen, 18:29
Musten tycktes gå ur alla igår. Mormor orkade knappt sitta i sin rullstol vid matbordet och Kaarina fick sova ett par timmar på övervåningen. Mamma ligger på soffan och läser och jag sitter här i gungstolen och skriver, läser. Stereon spelar finska julsånger.
Inatt när jag inte kunde sova fick jag en fras i huvudet och började bygga på den som man gjorde med lego som liten. Från en liten legobit till ett helt hus för de små legofigurerna. Fast min fras blev inget hus, det blev en novell. Så det är det jag suttit och skrivit idag. Ingenting att skryta med, men det är bara att tacka och ta emot när inspirationen kommer.
Mamma kammar mormors hår
I mormors sovrum på vakttjänst, 20:48
Hon blir bara tröttare och tröttare. Men ändå har hon fortfarande humor. ?Nu är ni lyckliga va, för att jag inte behövde få på toa?, sa hon när vi lyckats baxa ner henne i rullstolen. Och sen, när hon väl behövde gå på toa och jag stod och höll henne upprätt medan mamma fixade undan rullstolen och hämtade toastolen, hade hon ork att utbrista: ?Vilka smala lår du har, Katja?. Hon tycker alltid att jag är för mager och har varje sommar påbörjat en gödningskur när jag kommit på besök. Nu kan hon inte laga någon mat åt mig längre, men hon kan fortfarande klaga på min ?ohälsosamt magra figur?.
Nu sitter jag och lyssnar på hennes sovande andetag medan mamma och Kaarina bastar. Imorgon åker jag hem.
På övervåningen, 22:27
Jag fick också min tapaninpäivän sauna. Finskan är så rolig, hittar på egna namn till allt. Idag är det tapaninpäivä, och då ska man självklart gå till sauna. Finnarna är precis så förtjusta i sin bastu som det sägs.
Med ett stearinljus och det falnande eldskenet från hällen låg jag på översta bänken och såg upp i taket. Löylyt var milda. (Återigen kommer svenskan tillkorta, löylyt är när man slänger vatten på stenarna.) Jag tänkte att livet är allt bra underligt, men sen kom jag inte vidare i mina filosoferingar, och jag kände mig mest lite löjlig. Ute var gräset täckt av kristaller.
min julhelg IV
Jag försökte fota dammet, men ja, det gick kanske inte så bra
På övervåningen, 11:15
Jag vaknade av att mamma och Kaarina kom upp och hade ett litet gräl. Mamma är ett och ett halvt år äldre än Kaarina och de grälar jämt. Sen gick Kaarina ner och mamma blev kvar och hon berättade något lustigt. Hon sa: ?Den vänstra hjärnhalvan vill ha struktur, planering, den vill veta vad som ska hända i förväg, annars blir den förvirrad och olycklig. Den högra hjärnhalvan vill ha kaos. Den mänskliga hjärnan är konstruerad så att hon alltid ska vara lite eländig?. Det är så typiskt min mamma att berätta en sån sak.
Att ta gruppkort är alltid så kaotiskt. Speciellt när man är fotograf
Andningspaus på övervåningen, 16:23
Hela släkten är här nu. De två morbröderna med fru respektive två av mina kusiner, och den tredje morbroderns änka med en tredje kusin. Det är många viljor som vill åt olika håll och mitt i allt sitter mormor och andas i små pustar. Jag behövde en liten paus.
Jag skulle baka morotskaka. I morotskakan brukar jag ha valnötter, men morbrodern som handlade åt oss hade köpt hela nötter, såna man knäpper efter julmiddagen. Och jag kunde inte hitta en nötknäppare någonstans. Vad gör man när nötknäpparen sprungit sin kos? Man kan ta vitlökspressen, tänkte jag och började knäppa valnötterna med den. Och det gick riktigt bra, tills jag mötte en ovanligt hård nöt som fick mig att ta i så att när den väl knäcktes, gjorde jag hål på min egen tumme också. Det är fascinerande vad mycket blod som kan rinna ur ett litet hål på en tumme. Jag var tvungen att ta på ett plåster.
Före läggdags på övervåningen, 21:15
Jag är så trött. Släkten tar på krafterna, speciellt min mamma. Hon är bra på att sätta mig i arbete. Men jag tycker så mycket om dem också. I övermorgon åker jag hem. Det är skönt.
Jag lyssnar på Jeff Buckley. ?And remember your smell and the fabric of your simple city dress. Oh, that was so real.? Det är fint. Jag skulle vilja ha en sån city dress.
Bara för att, 22:22
Någon tänker på mig och jag tror ju nästan på telepati och jag vet vem jag tänker på. Jag har tänkt så mycket den här julhelgen.
min julhelg III
På övervåningen, 13:25
Jag har precis bakat julstjärnor. Men jag tror att jag fortfarande har lite förkylning i kroppen, det dunkar i öronen och trycker över pannan. Så jag gick upp för att vila lite.
Mormor tog nattvarden imorse, prästen kom hit och sjöng och läste ur bibeln och mormor såg så lycklig ut. Nattvarden har ett mycket vackrare namn på finska, den heter ehtoollinen. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men ordet ehto betyder krav eller nödvändighet, och ehdottomasti betyder självfallet, på ett ungefär. Som att nattvarden var en nödvändighet, en självklarhet. Prästen läste om Jesus och sa att det inte finns något att vara rädd för och mormor svarade ?Ei pelota?. (Ibland kommer svenskan tillkorta, ei pelota betyder inte rädd men på svenska låter det helt fel, på svenska måste man ha ett subjekt som är rädd. I finskan är det helt okej att sådär allmänt bara säga är rädd, som att man inte längre behöver sitt jag för att finnas till.)
Och jag tänkte att hon är verkligen inte rädd. Hon vet vart hon är på väg och hon vet att någon väntar på henne där. Hon vet. Det är i sånahär situationer i livet som gud är ett skydd mot rädslan, mamma och Kaarina grät när prästen läste Jesus ord men mormor såg så fullkomligt lugn och lycklig ut. Hon är inte rädd.
Innan prästen gick sjöng vi en julpsalm, som jag för ovanlighetens skull kunde. Vi sjöng den en jul på Sverigefinska, min grundskola, och ni vet, mitt minne när det kommer till sånger är det inget fel på. ?En etsi valtaa, loistoa, en kaipaa kultaakaan, vaan tahdon taivaan valoa ja rauhaa päälle maan". (Jag söker inte inte makt eller glans, och mig saknas ej heller guld, men jag strävar efter himlens ljus och fred på jorden.) Idag, på julafton, är jag religiös.
Mörkret tätnar på övervåningen, 15:58
Jag tycker om att gå. Jag läste i ?Livskonsten? kapitlet om att vandra och jag kom på hur mycket jag tycker om att gå. Om det var möjligt skulle jag gå överallt. Vi gick mycket i Barcelona, jag är så glad att jag var där med Kirke som är lika hurtig som jag. Hon bangar aldrig en promenad. Och i London gick vi mycket, jag och pappa. Vi gick nästan hela Broadway en dag, jag och pappa, när vi var i New York. Jag är inte så mycket för sevärdheter, såna där turister samlas med sina kameror och kartor. Jag upptäcker helst en ny stad genom att gå på de helt vanliga gatorna. Det är där stadens atmosfär finns.
Bäst tycker jag om att gå i Stockholm.
Efter julaftonsbastun, på övervåningen, 19:21
Jag tänkte på Eeva Kilpis dikt. Jag vet inte riktigt på vilket sätt som att andas ånga ska hjälpa, men nu är min snuva borta. Det blev mycket ånga i bastun, den kalla uteluften kondenserade när den kom in genom vädringsventilen och dörrspringan, det var som att sitta i ett moln. Nu är jag ren, på det där sättet man bara blir av att basta.
När jag gick ut, över gårdsplanen tillbaka till boningshuset igen, ångade jag i julaftonsnattens kyla.
Kaarina och mormor vid julgranen
Efter julaftonsmiddagen, på övervåningen, 21:15
Efter middagen med lax och lamm och sill och potatis, och sen hela företaget att få mormor tillbaka i säng, gick jag ut för att hämna något från bastun. Det var kallt och alldeles stjärnklart. Jag försökte ta kort på stjärnorna, men det gick inte så bra. Och det var för kallt för att sitta och se på dem. Men jag kommer ihåg för någon sommar sen när Jonatan var med mig i Hundby och vi liksom inte hade någon lust att gå och lägga oss och sen gick han ut på toa, och när han kom tillbaka ropade han ut mig och pekade på himlen. Augustistjärnor. Vi låg på det daggvåta gräset och såg på stjärnorna i säkert en halvtimme. Mina ögon hann vänja sig och jag såg Vintergatan.
Igår ringde Ellen. Och jag fick ett god jul-sms från Sandra. Hon är så otroligt fin. Man vet aldrig under vilka omständigheter man kan möta en ny vän. Men fint är det. Jag fick ett god jul-sms från Hannah också. Hon är för stor för att ge ord till. Hon och Kirke. ?Du är saknad här hemma!?
Jag tycker att mina ögon blir så blå av lampan på mormors toalett
min julhelg II
Fortfarande på övervåningen, 11:20
Jag drömde om Djungeldjuret Hugo och små shetlandsponnyer. Ute är himlen blå, jag tror jag ska övertala Karina till att tillåta mig att gå på en liten promenad, och kanske hälsa på grannens små shetlandsponnyer. De hade ju föl i somras.
Jag har lite ont i halsen och jag fick god jul-sms från kusin Lella och från Robin och ett panikslaget från Beata om julklapp åt vår ridlärare Kicki. Hela Stockholm känns så fjärran.
Tillbaka på övervåningen, 13:03
Mormor ville att jag skulle läsa ur bibeln för henne. Jag öppnade en sida på måfå i gamla testamentet och började läsa om Elia. Om hur gud skickade ner strålar av eld och dödade hela arméer för att de inte trodde på Elias ord. Medan jag satt och läste, ringde Kaarina min mamma från rummet brevid och nämnde något om en läkare. Då skrek mormor: ?Jag behöver ingen läkare! Herren är det enda jag behöver!?
Sen gick jag på en kort promenad och fotograferade vass, snö och shetlandsponnyer.
Kvar på övervåningen, 13:17
Jag försöker läsa Sara Lidman, men det går inte. Det vill sig inte. Det är något psykiskt över stora tegelstenar på mer än sjuhundra sidor. Vad skulle pappa gå och köpa en samlingsutgåva åt mig för? Jag får låna böckerna en och en på biblioteket när jag kommer hem. Så kan jag läsa Wislawa Szymborska nu istället.
I eftermiddag kommer mamma. Det kan gå hur som helst.
Ännu på övervåningen, 18:40
Mamma och Kaarina har lite svårt att hålla sams, så jag håller mig här uppe. Sov lite för en stund sen. Idag vänder ljuset, sa mamma, förra natten var årets längsta. Jag har läst Wislawa Szymborska, tycker om hennes kvicka sätt, det är smart, det får mig att le. Speciellt tyckte jag om en dikt om människor man inte älskar, och en annan om döden utan överdrift.
Jag lyssnar på Joni Mitchell. Jag tycker om hennes sätt att sätta ihop låttexterna. De talar till mig. ?The last time I saw Richard was Detroit in ?68 and he told me: ?All romantics meet the same fate someday, cynical and drunken, boring someone else in some dark café. You laugh?, he said, ?you think you?re immune, go look at your own eyes, they?re full of moon. You like roses and kisses and pretty men to tell you all those pretty lies, pretty lies. When are you gonna realize they?re only pretty lies, oh pretty lies, just pretty lies?.?
Mormor och mamma och Kaarina vid den nyklädda julgranen
Precis innan sängdags på övervåningen, 22:21
Jag pratade med mamma och beklagade mig lite över att min förkylning kommit just nu. Då sa mamma: ?Men tänk som min muslimska vän på Zanzibar. Han sa ?Men Marja, tänk det som att det var det minst dåliga som kunde inträffa?. Att ödet sett till att du skulle få förkylningen nu, och inte precis innan filosofiprovet?. Islam och ödet. Jag brukar ha lite problem med det, men just ikväll tycker jag att det var fint.
På mormors övervåning finns en spinnrock
min julhelg I
DAN FÖRE DAN FÖRE DOPPAREDAN (22/12)
På tunnelbanan, 07:47
En av Audiofon-tjejerna gick precis på tunnelbanan, Björkhagen tio i åtta, och jag drömde om Viktoria Tolstoy. Jag drömde att jag såg den nya Bond-filmen och sen sa till Viktor att jag inte alls tyckte om den, det var alldeles för mycket gubbar och pangpang. Och dessutom tyckte Viktoria Tolstoy inte heller om den. Drömde jag. Sen vaknade jag och åt mysli med alldeles för lite filmjölk, den tog liksom slut mitt i.
På Cityterminalen, 08:12
Jag glömde matsäcken pappa gjorde åt mig igår i kylskåpet. Just nu skulle jag vilja ha den där festisen.
Sist jag satt här var när vi skulle till Arvika. Kirke kunde inte gå för sina blåsor på fötterna. Den där jävla båten. Den var inte bara Kirkes sommar, den var min och Hannahs också. Även om vi aldrig sett den, än mindre varit ombord.
På flygbussen, 08:28
Jag kommer ihåg i somras när jag gick från Kungsholmen till Centralen. Jag hade varit hemma hos Thomas med det hade blivit lite för mycket knark för min smak och jag hade gått därifrån. (Snyggt pluskvamperfekt.) Tunnelbanan skulle inte börja gå än på ett par timmar, så jag tänkte att jag går till nattbuss 890 på Centralen. Ljuset var sådär stilla rosa, staden var tyst och det var så vackert. Det var i somras. Nu är det december och solen ska precis gå upp. Men gryningsljuset är annorlunda i december än i juni. Tyngre på något sätt. Åtminstone utan snö.
Jag fick ett sms från Robin, skickat 02:23:45. Han gör så ibland, skickar sms när han inte kan sova. Jag vet inte riktigt om jag ska känna mig smickrad över att det är mig han tänker på när han inte kan sova. Eller, vad vet jag. Han kanske skickar till alla i sin telefonbok i tur och ordning, och inatt råkade det bara vara min tur. Jag har ingen aning. Vi lyckas alltid vara så taskiga mot varandra innan vi hunnit vara sams tillräckligt länge för att riktigt lära känna varandra. Vad ska jag säga, he brings out the worst in me. Varför jag då tycker om honom är över mitt förstånd. Men det är ju fascinerande, sättet som vi hållit på och varit vänner och ovänner och sen vänner igen, i tre år nu. Drygt. That?s gotta count for something.
Gryningsljus över Arlanda
Arlanda, 09:34
Jag fick lägga in mina näsdroppar i en plastpåse. Det kan ju vara en bomb. Varför vill människor döda varandra? Varför räcker det inte med döden som livet ständigt utsätter oss för ändå? Helt utan att fråga om lov.
Det sitter ett äldre finskt par en bit bort. Han dricker redan öl, fastän klockan bara är halv tio och jag vet att jag är en landsförrädare när jag säger så, att jag måste jobba mot fördomarna, men det känns så finskt. Ölen och han sluddrar en aning, har ungefär Borgådialekt, han är säkert från Nyland, och han pratar om vad de ska göra ikväll. Han ser finsk ut också. Lönnfet, slätrakad i ansiktet och lång tangofrisyr. Som tagen ur en Kaurismäki-film.
Mitt plan går om en timme. Jag är för ovanlighetens skull i alldeles för god tid.
På flygplanet, boarding, 10:19
Jag har bara en stämpel i mitt pass. ?US immigrant NYC admitted aug 04 2004 for 90 days?. Man får inte så många stämplar nuförtiden. Jag har gamla pass med visum till en massa exotiska platser, Madagaskar och Tanzania. En gång blev jag biten av en apa i Zimbabwe. Men jag har inte varit på så många exotiska platser med det här passet. Island under samma resa som det där ?US immigrant NYC?. Grekland under ett antal tillfällen, Italien, London, Berlin, Barcelona. Jag har hållit mig i Europa den senaste tiden.
På flygplanet, i luften, 10:53
Jag läser en bok. ?Livskonsten? av Yvonne Savy. Savy låter franskt tycker jag, men den är skriven på svenska. Varje kapitel börjar med en aperitif. Kapitel 3 börjar med ?Ta in på ett hotell i din hemstad under namnet Göta Borg eller Göte Borg?. Jag har en plastkusin som heter Göte. Jag har inte träffat honom på flera år, säkert tio. Han är webbdesigner i Sydafrika.
Det är turbulens. Jag är alltid rädd för att vingarna ska ramla av. Det är helt ologiskt, jag vet, men det har blivit så på senare år. Jag var aldrig flygrädd när jag var liten. Nu fick jag te.
Vanda flygplats, 12:47 (lokal tid)
Jag har lyssnat igenom Asha Alis skiva tre gånger nu. Så jag bytte till första skivan i The White Album. Bussen till Borgå går 13:40 från plattform 14. Det är bara att vänta?
På bussen till Borgå, 13:56
Jag tycker om ?Piggies?. Den är rolig. Den får mig att tänka på ?Animal farm? av George Orwell. Den är riktigt äcklig. Orwell är duktig på att skriva obehagliga böcker. ?1984? är ännu värre.
På övervåningen i karantän, Vahijärvi, 18:55
Tacka gud för sms:en. Jag satt och funderade och så kom jag på något som Fred och Thea pratade om den där gången när jag fikade med dem. Jag vet inte riktigt till vad, men de skulle klä ut sig till sina idoler och jag tänkte att det skulle kunna vara lösningen för min extremt osammanhållna klass. Vi kan ju aldrig bestämma oss för någonting, men herregud, vi går ju i tema, vi måste bara ha ett tema för vår skiva. Och med idol kan man göra det mesta. Man kan till och med, om man inte pallar klä ut sig, klä ut sig till sig själv och säga att man är sin egen idol. Samtidigt som de som vill spejsa till det kan klä ut sig till Tarzan eller Pippi Långstrump om de vill. Jag var tvungen att skicka ett sms till Sandra om det. Och jag fick ett svar: ?Det skulle vara kul faktiskt! Den idén bevarar vi?. Att kunna skicka tankar över Östersjön och få svar på ett par minuter, det är ganska underbart. Det lättar hjärtat.
Mormor är svag. Hon ser så liten ut i sängen. Hon orkar inte prata så mycket och jag vill inte gå nära för smittrisken. Men det är snö. Jag kommer i alla fall få en vit jul.
Efter middagen, tillbaka uppe på övervåningen, 23:48
Jag fortsätter läsa i ?Livskonsten?, kapitlet om måltiden. Och jag blir så inspirerad. ?Att äta någons mat är en akt av närhet och förtroende. Hur lätt är det inte att ta död på någon med förgiftad mat eller dryck. /?/ Varje måltid är alltid innesluten i ett sammanhang, som det mesta här i världen. Men kanske gäller detta måltiden i allra högsta grad. En middag börjar ibland redan dagen efter och slutar dagen före.? Jag ska börja bjuda mina vänner på middag. Jag ska börja lägga ner omsorg i matlagningen. Jag tycker att det är kul, det känns bara så värdelöst att laga god mat åt sig själv. Men om jag gör det var kärlek och vet att någon annan ska äta det. Då kommer det finnas en mening. Jag ska börja laga mat åt mina vänner.
Jag är som i ett rus. Jag trodde att den här helgen skulle tynga ner mig, att jag skulle sjunka ännu längre ner i min egen galla. Men som av ett trollslag känner jag mig alldeles lätt, fri. Mormor är fortfarande mormor och jag kommer alltid att komma ihåg henne som mormor. Hon har fortfarande kvar sig själv, och jag pratade med Kaarina. Lyssnade till Kaarina. Människor berättar saker till mig. Jag tror att jag är bra på att lyssna, jag har lätt för att se sammanhang. Jag tror att jag är förtroendeingivande. Jag är väldigt bra på att prata om mig själv och jag kan ge ett egocentrerat intryck. Men det är det jag tänker på, det enda jag har att relatera till, jag funderar mycket över mig själv och livet och det blir det jag pratar om. Men jag är minst lika intresserad av andra människors liv. Jag är dålig på att ställa frågor, det är jag medveten om, jag tar sällan första steget. Men när någon väl öppnat för att berätta så lyssnar jag. Så tror jag att det är. Jag lyssnar och jag lyckas ibland hjälpa till att reda ut nystanet bara genom att lyssna. Med ett par enstaka ord kanske. Och jag vill så gärna, men jag kan inte ta det första steget. Men när jag väl sitter där njuter jag. Jag tycker om att lyssna.
Jag lyssnar på Jamie Cullums Twenty Something. Minns hans fantastiska konsert för ett år sen. Jag älskar ?Lover, you should?ve come over?. Jag har originalet också, Jeff Buckley, den är också vacker men jag blir alltid så betryckt av all smärta i Jeffs röst. Jag vill ha den ibland, men nu passar Jamie bättre. ?Maybe I?m too young to keep good love from going wrong, but tonight you?re on my mind, so you?ll never know.? Jag känner med hela sången, jag vill spela den om och om igen, jag vill vara i den. ?Where are you tonight? You know how much I need it.? Ikväll är jag Jeff/Jamie och det känns inte fult. Det är bara skirt och livsviktigt. ?So I?ll wait for you, and I?ll burn.?
Jag vill inte gå och lägga mig, men jag borde väl. Klockan är över midnatt.
