[under uppförande]

Trettionde juli

Idag dog tydligen Ingmar Bergman. Det är lite svårt att veta exakt, sånadär nyheter om de var idag eller igår, eftersom jag varken tittar på nyheterna på tv (jag hänger ändå inte med i den där nyhetsfinskan), eller har tillgång till någon tidning, eller internet heller för den delen. Jag har aldrig sett någon Bergman-film. Det kanske är dags nu.

 

Idag har jag sprungit i en halvtimme och promenerat ungefär lika länge, jag har testat ett nytt recept på morotssoppa, som visade sig vara jätteenkel, billig och riktigt god, och så har jag plockat sju liter svartvinbär, rensat och lagt in i fryspåsar. Och dessutom hittat på en alldeles egen svartvinbärsdryck.

När jag blir stor och har funnit en stjärna att följa, och om den stjärnan tillåter mig att ha en trädgård, så ska jag ha många svartvinbärsbuskar i den trädgården. Ett par röda, för saftens skull, men många svartvinbärsbuskar. Svartvinbär är gott att äta som det är, blir god saft, går bra att frysa, innehåller riktigt mycket C-vitamin och svartvinbärsgelé ska det väl gå att lära sig att göra. Svartvinbär är ett måste i min trädgård.

Efter att ha avslutat Ett köpmanshus i skärgården kände jag mig helt vilsen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag gick ut i trädgården. Och började jobba. Jag drog upp ogräs. Högar av brännässlor, var tvungen att ha dubbla handskar för att inte bli bränd, lika långa som jag var de för ingen har ju tagit hand om trädgården den här våren och sommaren. Sen rensade jag bort torra grenar från vinbärs- och krusbärsbuskarna. Och nu kan man plocka bär där utan problem. Det är skönt att jobba fysiskt. När kroppen mår bra, mår jag bra. Det hade jag nästan glömt bort.

Tjugoandra juli

 

Idag har vi legat på gräsmattan i solskenet och läst. Mormors trädgård är som gjord för slödagar. Någon gång framåt eftermiddagen såg mamma upp från sin bok och sa:

- Varför göra något idag, som man lika gärna kan göra imorgon?

Och så fortsatte vi läsa. Jag är helt inne i Ett köpmanshus i skärgården nu. Det är en särdeles lång roman, för att vara exakt 1050 sidor, och jag har nu avverkat det dryga åttahundrafemtio. Jag lider med deras sorger och blir alldeles lätt när det går bra för dem. Jag har tillbringat de små stunder som jag inte haft näsan i boken med att försöka komma på lämpliga skådisar att gestalta mina hjältar - ty jag tror att den skulle göra sig mycket bra filmatiserad, helst som serie kanske, för den är ju så lång och det skulle vara så synd att ta bort något av alla de spännande, gripande äventyren och missödena. Först begränsade jag mig till svenska skådespelare: Eva Röse till den präktiga Majken, Maria Bonnevie som den vackra Emilia och kanske en ung Lena Endre som helgonet Thorborg. (Männen är inte alls lika roliga att rollbesätta, jag finner inte manliga skådespelare det minsta intressanta.) Men nej, denna svenska rollbesättning kändes ändå inte riktigt rätt, jag har så svårt med de svenska skådespelarna, jag känner till flera riktigt bra men dem har jag sett på teatern och vet varken namnet på eller kan riktigt se framför mig på film. Så jag lämnade den trånga svenska sfären och begav mig in bland våra internationella skådespelare. Direkt fastnade jag med Nicole Kidman, Natalie Portman och Kate Winslet. För att en film blir en njutning bara någon av dem är med. Men när jag rannsakade mig själv, kunde jag inte riktigt passa in någon av dem i mina hjältinnor. Men en spännande sysselsättning var det likväl.

 

Och hela tiden, medan jag låg på gräsmattan och läste eller funderade över skådespelare, flög svalorna över mitt huvud. Det var en hel flock svalor, och de lekte kull och skrek och flög runt som om de precis lärt sig flyga. Och antagligen hade de också det. Jag kan gott tänka mig att det var den högtidliga söndagen då svalboet tömts för den här sommaren och svalföräldrarna visade sina ungar hur luften skulle tas. Mellan de vilda flygturerna satte de sig på elledningen och pustade ut. Det var en riktig glädje att se på dem. Svalor har ett sätt att skrika, som varken liknar sång eller kraxande eller småfågelspip, och för mig finns det knappt något ljud som inger en djupare sommarkänsla.

Idag var en bra dag.

Det finns inga sköna stolar i det här huset. Det är stort och fint på alla sätt och vis, men några bra platser att sitta och läsa i finns inte. Det finns det stora matsalsbordet med sina fina stolar, men med ack så raka ryggstöd. Det finns utemöblemanget på altanen, med sina fällstolar. De höga barstolarna i köket och hammocken i trädgården - alla med förskräckligt strikta ryggstöd. Ingenting att slappa i. Jag finner ingen ro att läsa, måste flytta på mig hela tiden och gräsmattan är full med brännässlor eller pissmyror, något är det som börjar svida på benen efter ett tag. I Jaala slappnar man av i bastun, eller i döden så som mormor sa.

Men nu, äntligen har jag funnit en undangömd vrå på övervåningen, där gästrummet är, med en liten korgstol. Här kan jag sitta och läsa i lugn och ro i ljuset från takfönstret, långt borta från Haris skämt och mammas små upptåg.

 

Det hänger ramar med korsstyng i på väggen mittemot. Antagligen är det Tarja som gjort dem, hon jobbar ju med något om gammalt traditionellt handarbete, driver någon affär och åker på mässor runtom i världen.

Korstyng är ganska värdelöst. Både att se på och att göra själv. Jag har gjort min beskärda del av korsstyng i mina dagar, så jag vet. I låg- och mellanstadiet bodde jag i fritisets pysselrum efter skolan. Min finmotorik är det inget fel på. Man sitter där och räknar och gör sina stygn och noga ska det vara och sen när man till slut är klar, så har man något framför sig som med god vilja skulle kunna likna en fjäril. För vad man än lyckas åstadkomma med ett korsstygn, så aldrig blir det så verklighetstroget som en målning hade kunnat bli. Det är kantigt och klumpigt och rätt osmakligt helt enkelt. Det känns som att hela idén med korsstyng blev påkommet för att hålla kvinnorna i schack - med ett korsstygn sitter man så länge och måste ändå koncentrera sig så mycket, att man inte kan ägna sig åt så många andra tankar. Genom att få kvinnorna att göra korsstygn så hindrade man dem från att komma på egna idéer.

Med stickning är det en helt annan sak. När man stickar tänker man snarare bättre än när händerna hålls sysslolösa, åtminstone jag. Aldrig tänker jag så klart, som med en stickning i knät.

Jag är så uttråkad så att jag nästan skulle kunna dränka mig i ån, bara för att få något att hända. Och jag vill bara härifrån, bort från att vara gäst och inte kunna röra mig fritt, men samtidigt fasar jag för tillvaron i mormors hus. Där är det inte alls säkert att jag har tillgång till internet, om inte någon snäll granne bestämmer sig för att förbarma sig över mig.

Och någon Indien-resa blir det inte av. Jag hade tänkt lite på det, att åka till Indien i vinter och finna meningen med livet, så som så många före mig. Men här har vi en alldeles egen bit av Indien, den ajurvediske massören Hari. Kanske är det bara han, men jag har hört att det fortfarande är ett mycket patriarkalt samhälle fortfarande. Och jag står inte ut med hans sätt, hans självgodhet och egentillräcklighet och sätt att förklara saker som om han trodde att vi var lite bakom flötet. Eller om det är han som är dum, tror att han upptäckt världen. Jag hatar att känna mig liten och hjälplös, som en tjej. Och han lagar indisk mat och säger att den inte alls är så stark men jag får med nöd och näppe i mig den. Jag äter den inte för att den skulle vara god, utan för att min stolthet inte skulle klara av att vara en sån mes att jag inte klarar av att äta "inte så stark" mat. Om det är så all indisk mat är, så får Indien vara. Jag kan äta svenskvänlig indisk mat på restauranger på Söder, och fortsätta mitt till synses lönlösa projekt att finna mening på hemmaplan. Och egentligen, vad är det som säger att det skulle vara lättare att finna någonannanstans? Jag är lika jävla låst oavsett.

Hari, mammas massörvän från Indien, är här i Jaala för att ge ajurvediska behandlingar åt alla dessa bekymmerstyngda finnar. Och det är bra bisnes. Det kommer flera klienter om dagen hit till detta avsides hus mellan tallskogen och havrefälten.

Jag har också fått en behandling, uppdelad i tre tillfällen. Första gången var mest bara helt vanlig massage, om än med ovanligt mycket olja. Mängder av varm, tydligen mycket välgörande indisk olja. När jag skulle vända mig om från mage till rygg, höll jag på att glida av bordet, så halt av all olja var det.
Hela den här massagegrejen fick mig att tänka på i höstas, och jag var tvungen att koncentrera mig för att inte börja skratta. Det var ju nämligen så lustigt, att under en period i höstas bekantade jag mig med hela två unga massörer. Redan att träffa en, som vid tjugo och ett par års ålder är legitimerad massör, tyckte jag var lite skojigt, och när jag sen av en ren slump träffade den andra tyckte jag nästan att det var lite för mycket. Som om det var någon slags tecken? Eller att jag helt enkelt tilltalar massörer. De kanske ser något i mig som de tror att de kan hjälpa mig med. Min nacke, tillexempel...

Nästa dag fick jag en liknande behandling, men när jag trodde att det var klart, monterade Hari upp någon sorts droppmojäng (jag blundade hela tiden, så jag såg ingenting) och så lät han mig ligga där med olja långsamt långsamt droppande på min panna. Det var avslappnande och jag flöt mellan oljelukten och någon sorts dröm...
Sen var jag tvungen att tvätta håret sju gånger för att få bort oljan, och inte ens efter det och ordentlig bastning kändes håret riktigt rent. Men håret tycker om det, speciellt min hårbotten, som annars gnäller över allt schampo jag använder, oberoende prisklass.

Igår, under min sista behandling, fick jag vara med om något av det underligaste jag fått uppleva, tror jag. Hari började sprida vad jag först trodde var sand, men senare förstod var en kryddblanding, över hela min kropp, och sen massera mig med den på. Så småningom hade han även olja på kryddorna och fortsatte massera och det kändes ungefär som när man försöker smörja på sololja efter att man badat i havet och huden är prickig av sand och salt. Och efter ett tag kom jag på mig själv med att tycka att det var skönt. Och Hari sa att den här behandlingen var riktigt bra för hyn. Men jag kände mig dock likafullt som en marinerad fisk.
Men gud, det var ännu svårare att få bort än oljan ut håret. När jag till slut fick stiga upp från britsen och beskåda mig själv, var jag alldeles gul och luktade indisk gryta. En av ingredienserna i kryddblandningen var otvivelaktigt gurkmeja. Jag tvålade in mig med en svamp, duschade, bastade, tvålade in mig igen och duschade och bastade och tog ett dopp i den kalla ån och bastade igen och tvålade in mig, men jag kunde ändå inte helt få bort den svaga gula färgen som min hud fått.
Jag luktar fortfarande svagt av gurkmeja...

Som jag nämnt tidigare, så är jag i Finland för tillfället. Hos min mammas kusin Tarja. Igår var vi bjudna på fest hos hennes bror Pekka. Han hade varit i Estland med sitt jaktlag och skjutit ett hundra kilo tungt vildsvin. Det hade tillagats i en jordgrop med kol i åtta timmar och nu skulle här festas. Det var Pekkas jägarvänner, några av hans frus väninnor och så vi. Det var upplagt för en riktigt vild kväll.
Jag är skeptisk till hela den här jägargrejen. Det är inte som att jag har något emot att de jagar, det får de gärna göra om de vill, men jag tycker att dessa män gått lite överstyr. De har som plan att skjuta jägarnas stora fem. Vilka det är exakt vet jag inte, men förra året hade de varit i Kenya och skjutit en buffel, och i augusti ska de till Kanada för att jaga björn. Björn! Och så vildsvin nu. Det var nästan så att jag skrattade åt hela grejen. Men jag vågade inte riktigt, man vet aldrig hur det skulle kunna tas. Kanske de skulle plocka fram sina gevär?
Mycket alkohol blev det i alla fall. Och rediga finska män som bara blev pratgladare och pratgladare tills de inte gick att få tyst på. (Fast värst var faktiskt Hari, mammas vän den indiska massören som är här nu under sommaren, och honom skrattade jag faktiskt öppet åt, han var så barnsligt upp i varv, började snacka kunskapsteori som om det var han som kom på den (antagligen har han inte pluggat filosofi) och förklarade att om man tränar kan man äta vad man vill.) En av jägarna raggade på mig och snubblade på sina egna ord, medan hans fru satt brevid honom skrattandes och sa att "fan vad du gör bort dig nu, hon är nitton". Tillochmed jag fick i mig en del, eftersom värdinnan var helt omöjlig, det var som att hon ville bevisa något, så fort man druckit hälften av sin dricka kom hon med en ny burk öl eller cider eller såndär finsk burkgin och man bara drack för att göra henne glad.
Och självklart bastades det. Finska män med ölmagar gick runt med bara en handduk runt midjan och en öl i näven. Rödspräckliga och svettiga. Riktigt rediga karlar.
Någon gång på småtimmarna blev det till slut dags att ta sig hem. Det var kolsvart och hade börjat regna. Och Tarja fick något bestämt i blicken och ledde in oss på den rakaste vägen tillbaka - rakt genom havrefältet. Så där gick vi, två finska damer, en babblande indier och en skrattande blandras, med havren upp över låren. Våra byxor blev helt genomblöta. När vi nästan nått till andra änden av fältet sa Hari nåt som fick Tarja att skratta så att hon tappade balansen och ramlade omkull och det var helt omöjligt att få upp henne igen, hon skrattade och vi skrattade och det blidades ett stort hål i havren och över allt bara fortsatte det regna.

Den natten sov jag riktigt djupt.

Jag är hos min mammas kusin Tarja i Jaala. Det är i Jaala som min mormor växte upp på en bondgård. Det här är verkligen på landet. Och hon har ett så fint hus, Tarja. Tänk er en fjällstuga i Alperna, så har ni ungefär det här huset, bara större. Tre våningar, allting är trä, väggarna, golven, taken. Det är verkligen bastant. Jag är helt hänförd.

Och det är spännande att vara på besök hos folk. Se hur de lever. Saker som jag tycker är lustiga, men som för dem är helt normala. Som tillexempel, Tarjas man. Han är bortrest nu och jag har aldrig träffat honom, men jag tror mig kunna skapa mig en bild av honom ändå. I badrummet står sju olika sorters after-shave, prydligt på rad. Och han är fritidsjägare. I arbetsrummet hänger sju gevär, en pistol, flera licenser och djurskallar. I kombination med timmerväggarna känns det verkligen som en ... fulländad bild. En jaktstuga.

 

 

 

Jag är i Finland. En av mammas vänner är också här, Hari. Han är en ajurvedisk massör från Indien som kommer till Europa under somrarna för att behandla stressade européer som tror att den gamla kunskapen från Indien på något sätt ska kunna göra deras liv mer harmoniska. Nu är han i Finland, och bor här i Jaala hos min mammas kusin Tarja.
Han hade en vän med sig hit i ett par veckor också, berättade han när vi kom hit idag, en kvinna som hjälpte honom med behandlingarna. Det var första gången för henne utanför Indien. Första kvällen, när familjen och Hari skulle basta, ville hon inte följa med, men efter ett tag kom hon ändå ner i källaren och kikade in i bastun. Där satt Tarja med ett björkris och slog riktigt ordentligt på sig själv, så som man gör i bastun i Finland för att få igång blodcirkulationen. Hon blev riktigt förvånad och Hari berättade att hon senare fundersamt sagt till honom att:
- Kanske slår de finska männen inte sina fruar. Så kvinnorna måste slå sig själva.
Kulturkrock på hög nivå. (Så småningom vågade hon sig in i bastun, i alla fall, påklädd men ändå.)

Saker som blir svåra att göra om man är själv:
- Att smörja efter sol-kräm på ryggen. Det är helt omöjligt! Det går inte ens att se om det finns ett behov av efter sol. Men det kan antas - jag har fått en underbart grisrosa bikinilinje som förhoppningsvis är lagom gyllenbrun om två dagar (det brukar den vara)
- Att lyssna på Jeff Buckley. Det är livsfarligt utan någon som kan dra en upp ur den underbart bitterljuva melankolin, tillbaka till verkligheten med ett "kan du diska" eller "jag orkar inte laga mat, om du vill ha middag får du göra det själv"


Saker som går bäst att göra när man är själv:
- Blanda sina egna White Russians. Eller jag tror åtminstone att det blir en White Russian? En droppe vodka, lite mer Kahlúa, mycket mjölk och några isbitar. Det skulle jag aldrig kunna göra om någon annan var här. Jag är ju nykterist! (Men märk väl, jag dricker det inte för att bli påverkad, jag dricker det för att det är gott. Jag har alldeles för mycket mjölk i för att man skulle kunna bli full)
- Lyssna på alla sina favoritlåtar, dansa helt galet fult och sjunga med för full hals. Det skulle jag inte ens kunna göra om jag var ensam hemma i stan. Det är mycket lyhört i lägenheten. Annat är det i sommarstugor...
- Bada näck på badudden. För att garanterat formulera årets största klyscha: finns det något mer fulländat än det där ögonblicket när kroppen träffat vattenytan efter en perfekt dykning, den första chocken mot den nakna huden, sen upp för luft och där går solen ner på andra sidan sjön och det är bara FÖR vackert, FÖR skönt. Ett sånt ögonblick måste upplevas ensam

Onsdag 13/6, 15:48
Jag sitter i pendeltåget och läser Marian Keyes The Other Side of the Story (jag ser det som allmänbildning, att kunna säga att jag har läst en Marian Keyes, men jag hatar den, samtidigt som jag är helt fast. Allt detta smink, dessa kärleksintriger, kläder och manikyrer och vodkatinis går mig på nerverna, men det är som med de romantiska komedierna de visar på trean och femman - man kan inte sluta titta. Socker är beroendeframkallande). Jag sitter på pendeln, den har precis lämnat Gnesta, och jag ser förstrött upp från boken. Vagnen är helt tom! Jag ser ner, sen upp igen. Nåja, inte helt tom, nästan, allra längst bort sitter två andra kvinnor. Men ändå. Ett helt pendeltåg nästan helt för mig själv. Fascinerande!

Ondag 13/6, c:a 14:40
På himlen tornade hotfulla regnmoln upp sig och jag gick ner till badudden och dök i. Medan åskan mullrade och vågorna på sjön nästan fick gäss, simmade jag och simmade och simmade och när jag var tillbaka där jag började hade jag varit i vattnet i mer än en halvtimme. Dagens motion.
När jag kom upp till stugan igen kände jag mig sådär lagom mörbultad och stekte pannkakor, som jag sen åt med vaniljglassen som Aron ratat i choklad- och vaniljbigpacket.

Tisdag 12/6, c:a 23:30
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning. Jag kan inte ens bestämma mig för ifall jag ska åka hem imorgon kväll eller på torsdag förmiddag. Det är skönt här, men det skulle vara mysigt att träffa lite vänner också. Jag har inga som helst planer. På torsdag ska jag jobba i stallet, sen är det bara ... tomt. Jag vet inte var jag är, vad jag gör om en vecka, en månad, till hösten, om ett år. Min framtid är ett blankt papper. Med alla säckar jag knöt ihop förra veckan har jag väl egentligen inte några spöken som andas mig i nacken att tala om heller. Jag är fri. Detta konstiga ord.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag känner att jag borde ha panik. Men det har jag inte. Jag är bara ... tillfreds.

Tisdag 12/6, c:a 21:15
Jag var och red idag, en svart dam som fått gå i hagen alldeles för länge utan någon som haft lust att rida henne. En welsh cob (och Anna, jag tycker faktiskt om tjocka små ponnyer, mina preferenser är inte riktigt samma som dina), tjock som en nordsvensk. Men gud, hon hade den bekvämaste sadeln jag suttit i. Hon ska sättas igång. Vi skrittade i en dryg halvtimme på små grusvägar (på tumanhand) och hon såg spöken i varje buske och jag började tänka på Ofelia. Suprice. Jag är fortfarande bitter. Lite sådär som vatten med en liten citronskiva flytande på ytan som smaksättning. Inte så påtagligt längre, men ändå. Minnet sitter i.
Det var kärlek vid första ritten. Till och med min ridlärare Malin såg det. Hon var alldeles förbluffad över hur fint jag lyckades få denna helt nya, helt gröna, helt ostyrbara, helt ostoppbara blandrasponny att gå. Och på den vägen var det. Efter nästan två år kunde jag, när vi var på samma våglängd, tänka sidverts och hon bar iväg i en flytande skänkelvikning. Hon lyssnade på min röst, min minsta rörelse. Samtidigt som hon var ett sto, förstås, hade sina dagar och jag var sexton och vi bråkade och allt blev pannkaka men det var hon som fick mig att stå ut. Vi var ett sammansvetsat team. Och så blev jag uppsagd. Helvetes jävla Lamprechts.
Jag romantiserar antagligen alldeles för mycket över gamla minnen och förskönar dem, men fan, hon var min första stora kärlek och jag väntar fortfarande på att få, så att säga, another go with it. Tills nästa hjärtekrossare kommer i min väg, får jag hålla tillgodo med de minnen jag har.

Tisdag 12/6, c:a 18:00
Pappa ringde:
- Jag har blivit av med jobbet.
Obehaglig tystnad.
- Ehrm, jaha...?
- Och fått ett annat. Gissa vilket?
- Eeh... Är du kvar på DN?
- Ja.
- Eeh...
- Vad är det jag har varit så engagerad i på sista tiden?
Klimatfrågor, tänkte jag.
- Eeh, ska du börja på vetenskapsredaktionen?
- Nej. Jag ska bli DN:s första klimatreporter. Fast inte så som Karin Bojs på vetenskapssidorna, mer ur ett samhällsperspektiv. Jag ska börja på nyhetsredaktionen och bevaka klimatfrågor.

Jaa... efter hur många år som helst, minst tio, slutar pappa på reseredaktionen och ger sig in i samhällsdebatten på allvar. I september fyller han 50. Det är fortfarande lite stake i den gamla gubben.

Måndag 11/6, 21:59
Jag stod böjd över diskbänken och åt mango. Jag hade skärt upp den så som Howard gjorde - ett rutmönster så att när man vänder skalhalvan "utochin" bildas tärningar. Howard var vår kock i Tanzania och där åt jag mango till frukost varje dag. Eller ananas, om det var säsong. Men inte papaya. Det tyckte jag inte var gott. Om jag gör det nu vet jag inte. Det var längesen jag åt det senast. Men det har ett vackert namn. Papaya. Nästan som att man borde tycka om det, bara därför.
Gud. Jag har inte varit själv i mer än tre timmar, och redan har jag börjat funta på att göra en partyspellista. Tyder inte det på något sorts tvångsmässigt beteende? Rädsla för tystnad och lugn? Som jag pratat om det här - ta det lugnt och vara själv i Hundby. Och efter tre timmar får jag klaustrofobikänningar. Jag skickar ett sms till Kirke, Då var jag ensam i Hundby. Som upplagt för ett Blair Witch Project 2. Inte för att jag sett den men jag har ju hört...
Jag har åtminstone lyckats laga middag. Det är en stor framgång, för att vara jag och ensam.

Söndag 10/6, c:a 19:40
Jag läste ut Nästa som rör mig. I hängmattan låg jag, med asparnas viskningar över mig och himlen gick från klarblå till lilamörkmulet. Åskan smög längsmed sjön som för att skrämmas. Jag kände igen den, boken. Den hade sina likheter med Amélie. Samma Paris. Och den är nästan identisk med delar av Johanna Nilssons De i Utkanten älskande. Den vackra, cyniska, betraktande ficktjuven, och tiggarpojken som hon får en fixering vid. Men jag kollade, Bodil skrev denhär 1996, det var Johanna Nilsson som kom efter, har hon läst Nästa som rör mig, tro? Hon har tappat ännu lite av min aktning. Har man läst en bok av Johanna Nilsson, har man läst alla.

27:e maj, 20:53
Jag tycker bättre om att åka Inter City-tåg än X2000. Det åker såpass långsamt att jag inte blir yr av att se ut genom fönstret. Jag har fönsterplats, i tågets färdriktning, och med ett riktigt fönster att se ut genom den här gången. Brevid mig sitter en tjej som snorat och hållt tillbaka nysningar ända från Hässleholm, och hon har sneglat irriterat på mig när jag ätit mina karelska piroger med rökt ren på, när jag sms:at med Lisa och pratat i telefon med mamma och Kirke, när jag skriver. Hon ska till Södertälje. Snart går hon av.
Jag har lyssnat på Damien Rice. Damein passar på tåg. (Och nu åkte vi precis förbi Gnesta. Herregud. Jag vill åka till Hundby!) Sen lyssnade jag på Josh Ritter. Det var mer än ett år sen jag såg honom på Popaganda, och fortfarande ger minnet av hans glädje på scenen mig pirr i magen. Nu lyssnar jag på Moneybrother.
Och ganska snart, om en halvtimme sådär, är jag hemma...

Hemma, c:a 22:10
Det sägs att Stockholm är stort, att det bor många människor här. Men ibland är det svårt att tro på. Jag har bara hunnit gå på stockholmsk mark i tio minuter, när jag stöter ihop med Nina, mammas vän. Hon bor också i Skarpnäck, så vi slår följe. Hon har varit i Härjedalen och hälsat på sin gamla pappa. Och när vi sitter där, mitt inne i ett koncentrerat samtal, på T-Centralen och väntar på vårt tåg, utbrister någon "Katja!" och där står Ellie, min alldeles underbara engelskalärare, i klackskor och klänning och det måste vara första gången som jag ser henne med smink. Som alltid verkar hon vara helt överlycklig över att träffa en. Jag får en puss på kinden och en kram, jag säger att min resa gått bra (jag var ju tvungen att be henne om ledighet på dubbeltimmen i engelska i torsdags) men att jag var trött, och hon säger att jag ska "go home and get a good nights sleep", ler så hjärtligt och så går hon vidare.
Kan man få ett bättre välkomnande?