[under uppförande]

Jag har precis bakat julstjärnor. Men jag tror att jag fortfarande har lite förkylning i kroppen, det dunkar i öronen och trycker över pannan. Så jag gick upp för att vila lite.
   Mormor tog nattvarden imorse, prästen kom hit och sjöng och läste ur bibeln och mormor såg så lycklig ut. Nattvarden har ett mycket vackrare namn på finska, den heter ehtoollinen. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men ordet ehto betyder krav eller nödvändighet, och ehdottomasti betyder självfallet, på ett ungefär. Som att nattvarden var en nödvändighet, en självklarhet. Prästen läste om Jesus och sa att det inte finns något att vara rädd för och mormor svarade ?Ei pelota?. (Ibland kommer svenskan tillkorta, ei pelota betyder inte rädd men på svenska låter det helt fel, på svenska måste man ha ett subjekt som är rädd. I finskan är det helt okej att sådär allmänt bara säga är rädd, som att man inte längre behöver sitt jag för att finnas till.)
   Och jag tänkte att hon är verkligen inte rädd. Hon vet vart hon är på väg och hon vet att någon väntar på henne där. Hon vet. Det är i sånahär situationer i livet som gud är ett skydd mot rädslan, mamma och Kaarina grät när prästen läste Jesus ord men mormor såg så fullkomligt lugn och lycklig ut. Hon är inte rädd.
   Innan prästen gick sjöng vi en julpsalm, som jag för ovanlighetens skull kunde. Vi sjöng den en jul på Sverigefinska, min grundskola, och ni vet, mitt minne när det kommer till sånger är det inget fel på. ?En etsi valtaa, loistoa, en kaipaa kultaakaan, vaan tahdon taivaan valoa ja rauhaa päälle maan". (Jag söker inte inte makt eller glans, och mig saknas ej heller guld, men jag strävar efter himlens ljus och fred på jorden.) Idag, på julafton, är jag religiös.

Mörkret tätnar på övervåningen, 15:58
Jag tycker om att gå. Jag läste i ?Livskonsten? kapitlet om att vandra och jag kom på hur mycket jag tycker om att gå. Om det var möjligt skulle jag gå överallt. Vi gick mycket i Barcelona, jag är så glad att jag var där med Kirke som är lika hurtig som jag. Hon bangar aldrig en promenad. Och i London gick vi mycket, jag och pappa. Vi gick nästan hela Broadway en dag, jag och pappa, när vi var i New York. Jag är inte så mycket för sevärdheter, såna där turister samlas med sina kameror och kartor. Jag upptäcker helst en ny stad genom att gå på de helt vanliga gatorna. Det är där stadens atmosfär finns.
Bäst tycker jag om att gå i Stockholm.

Efter julaftonsbastun, på övervåningen, 19:21

Jag tänkte på Eeva Kilpis dikt. Jag vet inte riktigt på vilket sätt som att andas ånga ska hjälpa, men nu är min snuva borta. Det blev mycket ånga i bastun, den kalla uteluften kondenserade när den kom in genom vädringsventilen och dörrspringan, det var som att sitta i ett moln. Nu är jag ren, på det där sättet man bara blir av att basta.
När jag gick ut, över gårdsplanen tillbaka till boningshuset igen, ångade jag i julaftonsnattens kyla.

Kaarina och mormor vid julgranen

Efter julaftonsmiddagen, på övervåningen, 21:15

 

 

Efter middagen med lax och lamm och sill och potatis, och sen hela företaget att få mormor tillbaka i säng, gick jag ut för att hämna något från bastun. Det var kallt och alldeles stjärnklart. Jag försökte ta kort på stjärnorna, men det gick inte så bra. Och det var för kallt för att sitta och se på dem. Men jag kommer ihåg för någon sommar sen när Jonatan var med mig i Hundby och vi liksom inte hade någon lust att gå och lägga oss och sen gick han ut på toa, och när han kom tillbaka ropade han ut mig och pekade på himlen. Augustistjärnor. Vi låg på det daggvåta gräset och såg på stjärnorna i säkert en halvtimme. Mina ögon hann vänja sig och jag såg Vintergatan.
Igår ringde Ellen. Och jag fick ett god jul-sms från Sandra. Hon är så otroligt fin. Man vet aldrig under vilka omständigheter man kan möta en ny vän. Men fint är det. Jag fick ett god jul-sms från Hannah också. Hon är för stor för att ge ord till. Hon och Kirke. ?Du är saknad här hemma!?

 

Jag tycker att mina ögon blir så blå av lampan på mormors toalett