[under uppförande]

Jaa, så länge lyckades jag hålla mig borta. Men jag kände att jag behövde skriva några rader. Jag gick i Ta natten tillbaka-tåget idag, skrek mig hes med Kirke och Hannah och Anna och Ellen och Fiona och alla hennes vänner och Stockholm är så vackert om natten, jag tror jag ska gå ut mer om nätterna, med stativ och långa slutartider. Det ska jag göra. Och det är en känsla att gå i demonstrationståg. Man är glad baraföratt. Fast jag måste erkänna att det inte alls kändes som när jag var femton och skrek ut min frustration över patriarkatet - det var ju verkligen männens fel, allting. Jag vill tro att jag är äldre nu, ser fler nyanser, kan inte sjunga "kastrering!" för det skulle ändå inte lösa någonting. Det är bara att göra det lätt för sig. Och jag kan inte påstå att jag känner mig hotad om nätterna, jag går vart jag vill ändå. Men det är en grej. Att gå där och skrika ihop. En masspsykos. Två nynazister ställde sig och glodde på tåget och började svara på våra slagord, och halva tåget vände sig mot dem. Ett tag trodde jag att de skulle få en hög arga anarkafeminister på sig och då blev jag rädd. Det kan ändå inte vara helt sunt med alldeles för stora, skrikande folkhoper. Man tappar omdömet helt, allt handlar bara om att skrika och röra sig som en enda enorm varelse. Men nynazisterna fick vara ifred, vi gick vidare. Och det är skönt så länge det går fredligt till. Det är en tradition som sitter alldeles för hårt i för att kunna glömmas bort. Det är jag och det är Kirke och Hannah, på åttonde mars, skrika så att rösten är oanvändbar på en vecka efteråt och frysa om tårna och fingertopparna. Och för ett par timmar glömma att jag är gammal och egentligen inte tror att det löser någonting, att det är att fokusera fel problem. Men det är verkligen en kick att dansa till Sånger om kvinnor med Fiona och Kirke och sen driva med äckelkillarna i min litterärgestaltningsgrupp med Amanda. Man behöver inte vara nyanserad och avvaktande kritisk hela tiden. En kväll om året kan man göra det lätt för sig.

Så. Nu har jag skrivit några rader. Nu ska jag gå och sova i min nygamla Skarpnäckssäng och bli väckt av dagisbarnen imorgonbitti. Ah.

Jag har fått ett mejl från ABC-gruppen som ska göra min studentmössa. Det är lite information om när den kommer levereras och så. Under rubriken Reklamation skriver de: "I och med att människor är inblandade i produktionen så förekommer det ibland enstaka fel i leveranserna."  Som att det skulle vara något dåligt med att det är människor inblandade i produktionen. Som att maskinerna är helt ofelbara och om världen bara bestod av dem så skulle allt vara mycket bättre. När ska den mänskliga faktorn bli något positivt?

Jag har suttit och pluggat geografi och jag kan inte hjälpa att jag blir så frustrerad. Det finns alldeles för mycket att göra! Vi ska ha prov på vattenfrågor, WTO och bromsmediciner - alla globala problem ihopbuntade ungefär. Allting är så fel. Hur ska jag kunna leva med mig själv? Det började liksom koka i mig och det var på gränsen att jag satte på Super extra gravity och skrek lite med Nina. Men det går ju inte halv tio i ett våningshus, speciellt inte i ett så lyhört hus som mitt. Men så läste jag det sista kapitlet i Lutherhjälpens kompendium om vatten, kapitlet om vad jag kan göra, och allra sist kom dethär:

Till sist. Om du är orolig för hur framtiden ska bli eller hur utsatta människor behandlas - berätta det. Fundera på vad du tycker är viktigt i ditt liv och tala om för andra hur du tänker. Många hörs som vill berätta om sina åsikter och teorier, men färre delar med sig av sin rädsla eller syn på livet. Kanske hittar du flera som tänker likadant och kanske kan ni hjälpa varandra att agera. Kanske blir det du säger viktigt för någon som inte hade tänkt som du.

Det var som att någon rev bort plastpåsen från mitt huvud, luft! Det är sånt som får mig att ibland (ganska ofta) tro att jag borde vara religiös. Den gamla kristendomens diktatur från 1800-talet är inget att längta tillbaka till, men jag tror människan förlorat stora källor till hopp, medmänsklighet och tolerans genom den hysteriska religionsslakten. Jag tror att världen skulle må mycket bättre av lite mer andlighet och eftertanke.