[under uppförande]

Jag har suttit och pluggat geografi och jag kan inte hjälpa att jag blir så frustrerad. Det finns alldeles för mycket att göra! Vi ska ha prov på vattenfrågor, WTO och bromsmediciner - alla globala problem ihopbuntade ungefär. Allting är så fel. Hur ska jag kunna leva med mig själv? Det började liksom koka i mig och det var på gränsen att jag satte på Super extra gravity och skrek lite med Nina. Men det går ju inte halv tio i ett våningshus, speciellt inte i ett så lyhört hus som mitt. Men så läste jag det sista kapitlet i Lutherhjälpens kompendium om vatten, kapitlet om vad jag kan göra, och allra sist kom dethär:

Till sist. Om du är orolig för hur framtiden ska bli eller hur utsatta människor behandlas - berätta det. Fundera på vad du tycker är viktigt i ditt liv och tala om för andra hur du tänker. Många hörs som vill berätta om sina åsikter och teorier, men färre delar med sig av sin rädsla eller syn på livet. Kanske hittar du flera som tänker likadant och kanske kan ni hjälpa varandra att agera. Kanske blir det du säger viktigt för någon som inte hade tänkt som du.

Det var som att någon rev bort plastpåsen från mitt huvud, luft! Det är sånt som får mig att ibland (ganska ofta) tro att jag borde vara religiös. Den gamla kristendomens diktatur från 1800-talet är inget att längta tillbaka till, men jag tror människan förlorat stora källor till hopp, medmänsklighet och tolerans genom den hysteriska religionsslakten. Jag tror att världen skulle må mycket bättre av lite mer andlighet och eftertanke.