ljustvättsvampar
Det är så mörkt när jag vaknar. Klockan är elva och jag måste tända lampan för att kunna göra frukost. Himlen är konturlöst grå och det duggar. Inte regn, inget som låter, hela världen är bara blöt. Det är nästan så jag inte orkar gå upp ur sängen över huvud taget.
grattis på nittioårsdagen, fröken Suomi
Idag är det Finlands nationaldag. Sjätte december 1917 förklarade sig den finska riksdagen självständigt från Ryssland. Mitt modernesland firar jämt, nittio år som självständig stat. I grundskolan firades denna dag ordentligt (jag gick på en finsk skola från ettan till nian). Det gjordes en stor show i aulan där olika klasser framförde teater och musik, och som avslutades med att ett par lärare iklädda finsk nationaldräkt gick upp på scenen och ledde nationalsången, som sjöngs både på finska och svenska (orginaltexten är ju skriven av J.L. Runeberg på svenska). Sen åt vi karelsk gryta och rulltårta med små finska flaggor i. I skolans alla fönster stod vita och blå stearinljus och lyste upp den vanligtvis regniga dagen. Och efter det fick vi gå hem, halvdag utan några lektioner.
Men sen nian har jag inte mycket alls på nationaldagen. En liten tanke och kanske förstrött nynnande på nationalsången, inget mer. Egentligen tycker jag att det är synd. Finska nationaldagen är ju verkligen något att fira - dagen då finnarna äntligen fick bli sina egna herrar, efter århundraden av svensk och rysk ockupation.
Till skillnad från den svenska nationaldagen, sjätte juni. Svenska flaggans dag. Jag vet inte ens vad det är man firar då, rent konkret. Och att sjunga den svenska nationalsången, det känns liksom fel. Medan det är en självklarhet att den finska nationalsången ska sjungas idag. Det är underligt egentligen, jag är ju samma person och borde väl tycka samma om saker oavsett vilket land det gäller. Men så är det inte. Min finska identitet säger att det är helt okej att fira Finland, medan den svenska identiteten äcklas av nationalism. Snacka om kluven personlighet.
Nu har jag läst lite. Sjätte juni firar man tydligen för att det var då, 1523, som Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och Kalmarunionen upplöstes. Det var även den sjätte juni 1809 års och 1974 års regeringsformer utfärdades. Feta grejer att fira allstå.
Men sen nian har jag inte mycket alls på nationaldagen. En liten tanke och kanske förstrött nynnande på nationalsången, inget mer. Egentligen tycker jag att det är synd. Finska nationaldagen är ju verkligen något att fira - dagen då finnarna äntligen fick bli sina egna herrar, efter århundraden av svensk och rysk ockupation.
Till skillnad från den svenska nationaldagen, sjätte juni. Svenska flaggans dag. Jag vet inte ens vad det är man firar då, rent konkret. Och att sjunga den svenska nationalsången, det känns liksom fel. Medan det är en självklarhet att den finska nationalsången ska sjungas idag. Det är underligt egentligen, jag är ju samma person och borde väl tycka samma om saker oavsett vilket land det gäller. Men så är det inte. Min finska identitet säger att det är helt okej att fira Finland, medan den svenska identiteten äcklas av nationalism. Snacka om kluven personlighet.
Nu har jag läst lite. Sjätte juni firar man tydligen för att det var då, 1523, som Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och Kalmarunionen upplöstes. Det var även den sjätte juni 1809 års och 1974 års regeringsformer utfärdades. Feta grejer att fira allstå.
ortsnamn
Det finns en busshållplats som heter Kokoskakan. Den ligger på 181:ans rutt. Det är ett så gulligt namn att jag flera gånger tänkt att jag skulle gå av där, bara för att. Men det är inte en så gullig plats. Det ligger i ett mittemellanläge vid en tanig liten dunge. På andra sidan dungen korsas Nynäsvägen och Tyresövägen - två tungt trafikerade vägar. Och det är sällan någon som går på eller av där, det ligger ju liksom mitt emellan två bostadsområden.
Kokoskakan ligger i Sköndal. Det är också ett ganska lustigt namn. Sköndal. Skön dal.
Sen finns det ett annat område. Det heter Pungpinan. Det ligger mittemellan Kärrtorp och Skarpnäck. Och Skarpnäck går ju inte heller av för hackor. Skarp näck.
Kokoskakan ligger i Sköndal. Det är också ett ganska lustigt namn. Sköndal. Skön dal.
Sen finns det ett annat område. Det heter Pungpinan. Det ligger mittemellan Kärrtorp och Skarpnäck. Och Skarpnäck går ju inte heller av för hackor. Skarp näck.
årstidernas växlingar
Mörkret kommer alltid som en chock. Varje år står jag vid fönstret och förundras över att det redan är kolsvart trots att klockan bara är halv fem. På samma sätt som den första blåsippan varje år får mig att gå på moln. Den första snön får mig att släppa allt och bara titta på den. Som om jag hade ett minne som en guldfisk.
Men det kanske är bra att vi glömmer. Livet blir så fullt av överraskningar då.
Men det kanske är bra att vi glömmer. Livet blir så fullt av överraskningar då.
juligheter
De har börjat sälja julmust i mitt Coop Nära. I oktober! Världen är allt bra knasig.
vintertid
Snart är det natt dygnet runt. Nästan.
himmel
Det är som att himlen skiftar färg. Den är inte bara blå, tiden på året ger den nyanser som gör att en soldag får helt olika atmosfär beroende på om den är i januari eller oktober.
I januari är himlen så kristallklart skrikande att det gör ont att se på den. Speciellt om det är ett snöigt januari. Som att någon blandat slipad silverkniv i det blåa. Det finns inget så renande som en snöpromenad under januaris kristallhimmel. Det vassa skalar bort all smuts.
Under de varmaste dagarna i juli är himlen så mättad och självgod att det nästan känns som att det blåa jäst över alla gränser. Som att den tar så mycket plats att den nästan puttar bort människorna från jordens yta. Den och värmen gör en däst och lat och då är det enda rätta att ligga i gräs och läsa. (Eller, om man inte råkar vara lika förtjust i böcker som jag, äta jordgubbar, prata strunt med en vän eller lyssna på musik.)
Och nu, i oktober, när klorofyllen i träden borde dra sig tillbaka ner i trädens rötter för att vänta ut kylan och vintern, då är det som att allt ändå inte återvänder till rötterna. Lite läcker ut i himlen och får den att skimra i en sorts urvattnad turkos nyans som är behaglig att se på. Att sitta på en klippa vid en sjö och läsa dikter under.
I januari är himlen så kristallklart skrikande att det gör ont att se på den. Speciellt om det är ett snöigt januari. Som att någon blandat slipad silverkniv i det blåa. Det finns inget så renande som en snöpromenad under januaris kristallhimmel. Det vassa skalar bort all smuts.
Under de varmaste dagarna i juli är himlen så mättad och självgod att det nästan känns som att det blåa jäst över alla gränser. Som att den tar så mycket plats att den nästan puttar bort människorna från jordens yta. Den och värmen gör en däst och lat och då är det enda rätta att ligga i gräs och läsa. (Eller, om man inte råkar vara lika förtjust i böcker som jag, äta jordgubbar, prata strunt med en vän eller lyssna på musik.)
Och nu, i oktober, när klorofyllen i träden borde dra sig tillbaka ner i trädens rötter för att vänta ut kylan och vintern, då är det som att allt ändå inte återvänder till rötterna. Lite läcker ut i himlen och får den att skimra i en sorts urvattnad turkos nyans som är behaglig att se på. Att sitta på en klippa vid en sjö och läsa dikter under.
"Minst 30 människor har skjutits ihjäl i närheten av Sulupagoden i centrala Rangoon, Burma"
Jag går runt hemma, ensam, och visar mitt stöd.
Passion Fruit Bath & Shower Gel
I studentpresent av någon fick jag en duschkräm. Jag är så dålig på att använda såna, eller snarare - att transportera dem från mitt rum till badrummet. Jag använder det som finns där, det som mamma köpt. Så jag har inte använt det än. Men jag började fingra lite på den igår och den luktar verkligen gott. På etiketten står det:
We make our bottles with 30% recycled plastics. We're working on making it more. Until then, it means we save the equivalent of 9 million new plastic bottles every year. That's enough to reach the International Space Station and back. Not that we've tried.
Och sen på franska också. Det tyckte jag var skoj.
We make our bottles with 30% recycled plastics. We're working on making it more. Until then, it means we save the equivalent of 9 million new plastic bottles every year. That's enough to reach the International Space Station and back. Not that we've tried.
Och sen på franska också. Det tyckte jag var skoj.
jakten efter Hösten
Jag gick på jakt efter hösten med min kamera. Jag fann den inte. Den syns inte än. Det är mest en känsla i luften, kylan och dofterna av multnande löv. De flesta träd är fortfarande fulla av gröna löv.
Jag tycker om hösten. Jag tycker om sommaren också. Och våren. Och vintern. Jag kan inte säga att jag alltid tycker mest om hösten. Men just nu, när den precis stigit in i mitt liv, då älskar jag den mest. Färgerna som är påväg. Förändringen som känns i luften. Och allra mest älskar jag dofterna. Jag älskar doften av höst.
Jag tycker om hösten. Jag tycker om sommaren också. Och våren. Och vintern. Jag kan inte säga att jag alltid tycker mest om hösten. Men just nu, när den precis stigit in i mitt liv, då älskar jag den mest. Färgerna som är påväg. Förändringen som känns i luften. Och allra mest älskar jag dofterna. Jag älskar doften av höst.
bad boys of Askola
Tjugonde juli
Och än en gång förvånas jag över värstingattityden hos killarna i Askola, kommunen min mamma växte upp i. I julas var det en kusin till vår granne här som tillsammans med sina vänner, på väg hem från en sen kväll på puben, fick för sig att klättra upp på det gamla kyrktornet i Borgå. Borgå är en av Finlands äldsta städer, dess kyrka är en mycket gammal, väl bevarad träkyrka. Eller ja, var, rättare sagt. För när de väl var uppe, fick killarna för sig att tända på. Och där gick hela den gamla träkyrkan upp i rök. Det enda som blev kvar var grunden i sten. Det har bestämts att tornet ska byggas upp igen, på samma sätt som det gamla tornet, och det kommer kosta miljarder. Så kan det gå när ett par killar druckit några öl för mycket i Askola.
Och nu, när jag är här igen, får jag höra en historia till av min mamma. Inte lika förödande som den förra, men tillräckligt idiotisk för att få mig att undra om det inte ändå är så att folk på landet är lite mindre intelligenta än människor i stan. Eller om det bara är här i Askola.
På midsommar dansar man inte runt fallossymboler i Finland. Här har man stora brasor, i stil med våra valborgsbål (i Finland firar man inte Valborg genom att tända brasor och supa sig redlös, här har man karneval, går runt med färgglada silkespappersvippor, och super sig redlös). Självklart hade man en stor brasa även i vår lilla by som fått sitt namn efter sjön den ligger runt - Vahijärvi (Lersjön, en av de första sjöarna som under sjuttiotalet anmäldes som död av övergödning, och man undviker fortfarande helst att bada i den, trots att det gjorts stora satsningar på att väcka den till liv (det där med död förstår jag egentligen inte, det kanske har med botten att göra, för mig verkar det som att sjön lever alldeles för mycket, den är nästan igengrodd av näckrosor och sånadär små vita)). Först var alla vid brasan, men så småningom började de vuxna dra sig hem med barnen, och kvar blev ungdomarna som skulle festa rejält den här årets kortaste natt. Efter lite (för mycket) hembränt, fick en av de unga männen för sig att han hade fått superkrafter, att han skulle bli fakir, att han kunde gå på eld. Midsommarbrasan hade hunnit bli glödande kol, och på den tog han en liten promenad. Det slutade med att ambulansen blev tillkallad och hela byn blev väckt av uppståndelsen.
Pojkarna har det riktigt spännande här i Askola.midsommardagen
Det finns många blommor på gårdarna i Skarpnäck. Men rosorna doftar inte när det regnar. Jasminen doftar inte när det regnar. Flädern doftar inte när det regnar. Inte ens kaprifolen doftar när det regnar.
Men vackra är de.
Men vackra är de.
min gård
Just nu är min gård så fantastiskt vacker. Häggen blommar och det doftar så underbart. Och precis utanför mitt fönster blommar låtsasäppelträdet i rosa, på ett sätt som jag inte kan minnas att det någonsin blommat förut. Det är fascinerande och, o, så vackert.
Utsikten från mitt sovrumsfönster
Trädet nerifrån gården. Därbakom tillbringar jag mina nätter. Lite som i en saga.
Utsikten från mitt sovrumsfönster
Trädet nerifrån gården. Därbakom tillbringar jag mina nätter. Lite som i en saga.
är sommaren här?
För en halv minut sen såg jag årets första svala flyga över den blommande häggen på min gård. Jag minns en finsk barnramsa, Kuu kiurusta kesään, puolikuuta peipposesta, västäräkistä vähäsen, pääskysestä ei päivääkään. Jag kan inga fågelnamn på svenska, men den handlar om hur långt det är kvar till sommaren när de olika flyttfåglarna kommit. När svalan kommit är det inte en enda dag kvar. Men å andra sidan finns det svenska ordspråket, En svala gör ingen sommar. Ska jag vara finsk eller svensk idag?
dagens skratt
Precis när jag slutat för dagen ringde Kirke. Hon ville träffas, lät smått desperat, så vi bestämde träff. Och vilka frustrationer! Kirke sa: "Jag är så trött på indiegrejen! Dessa killar som svälter sig själva och gömmer sig bakom fyrkantiga brillor och raggar genom att mjölka sympati. Och alldeles för stora byxor har de också, som visar halva arslet. 'Tjena, såhär ser mina kallingar ut'. Vad är grejen? Det vill väl inte jag veta!". Hon är rätt skön, min vän Kirke.
patriotism
Om det inte var så att jag bott i Skarpnäck hela mitt liv, skulle jag skriva att jag tycker att det är helt grymt galet och alldeles fantastiskt. Rent arkitektoniskt. Men nu räknas nog inte min åsikt riktigt.
miljonprogrammet
Igår fick jag veta att jag bor i ett miljonprogramshus. Lisa hade lektion om statsplanering och sa att Kista och Skarpnäck var de sista bostadsområdena som byggdes inom miljonprogrammet. Det hade jag inte en aning om förut.
Jag har kommit på något annat angågende mitt hus också. Eller, jag har väl alltid vetat det, men inte tänkt på det så konkret. Arkitekterna till min del av Skarpnäck måste ha varit helt galna. Alla sneda tak och skorstenar och bristen på någon som helst sorts logik eller mönster i hur husen omsluter sina gårdar, alla konstiga tegelfasader och gångar och blommande träd. Bara en grej som lusthusen. Istället för att ha en balkong, har vi ett litet lusthus på pelare ansluten till loftgången utanför vår dörr. Det finns kanske ett femtital lägenheter på min gård. Av dem är det bara tre som har lusthus. I hela Skarpnäck finns det totalt bara fyra lusthus. Det är som att de bara sådär kommit på att fan, lusthus skulle väl vara skojigt, vi bygger ett par, men lika snabbt som idén kom tog lusten att bygga fler slut och de kom på något annat att ha kul med. Vad jag älskar Skarpnäck. Lite som Gaudi. Stockholms budgetmotsvarighet till Gaudi.
Jag har kommit på något annat angågende mitt hus också. Eller, jag har väl alltid vetat det, men inte tänkt på det så konkret. Arkitekterna till min del av Skarpnäck måste ha varit helt galna. Alla sneda tak och skorstenar och bristen på någon som helst sorts logik eller mönster i hur husen omsluter sina gårdar, alla konstiga tegelfasader och gångar och blommande träd. Bara en grej som lusthusen. Istället för att ha en balkong, har vi ett litet lusthus på pelare ansluten till loftgången utanför vår dörr. Det finns kanske ett femtital lägenheter på min gård. Av dem är det bara tre som har lusthus. I hela Skarpnäck finns det totalt bara fyra lusthus. Det är som att de bara sådär kommit på att fan, lusthus skulle väl vara skojigt, vi bygger ett par, men lika snabbt som idén kom tog lusten att bygga fler slut och de kom på något annat att ha kul med. Vad jag älskar Skarpnäck. Lite som Gaudi. Stockholms budgetmotsvarighet till Gaudi.
dagens ungar
På promenaden mellan Skarpnäck och Bagarmossen stötte jag ihop med två pojkar idag. De satt på sina cyklar, kan inte ha varit mer än tio och en av dem hade en svart t-tröja på sig med den handskrivna texten Fuck my family, I'll move to the Osbournes. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
det är liksom inte ... okej
På litteraturfronten är jag mycket uttråkad för tillfället. Jag trälar fortfarande med Abyssinian chronicles av Moses Isegawa och jag har läst halva ungefär och då kan jag ju inte sluta. Jag tror inte att jag någonsin slutat läsa en bok som jag börjat med och hunnit läsa mer än en sådär tre sidor. Inte ens Sagan om ringen gav jag upp med, trots att den där hemska inledningen fick det att riktigt snurra i huvudet. Det lär ta ett bra tag till med Abyssinian chronicles, vi har hamnat i ofas, det är inte som att den är dålig eller så, den är faktiskt bra. Jag tycker om engelska. Men vi har liksom bara blivit ovänner. Så enkelt är det.
Istället frossar jag i verklighet. Det här är blogg när det är som bäst. Det är här som internet skulle kunna konkurrera ut litteraturen. Jag är stört avundsjuk, men det är en förvånansvärt skrumpen känsla i förhållande till den fascination jag känner.
Men lite jobbigt är det med världens litenhet. Jag satt och läste ikapp mig (jag har inte suttit vid datorn på länge och han har ett fascinerande tempo på sitt skrivande) denna lugna lediga fredag. Vad jag har förstått bor killen i Göteborg. Så man skulle kunna tänka sig att kopplingarna oss emellan är ganska minimala, sådära. I alla fall, så skrev han ett litet beundrande inlägg om Those Dancing Days. Jag trodde mig känna igen det och tryckte på länken. Jag kom in på en myspace-sida. Och bland dansdagarnas vänner fanns Fritjof & Familjen. Då kopplade jag. Skolan var tapetserad med affischer om dansdagarnas och FF:s spelning på en klubb häromveckan. På myspace-sidan stod det att Those Dancing Days trummis heter Cissi. Med allra största sannolikhet är det Cissi i bildtrean, Cissi som jag läste franska med i ettan och läser foto med nu. Cissi som känner alla, tillexempel Sandras pojkvän Ivan. Nå, nog nu? Nej. Bland Fritjof & Familjens vänner fanns Thea. En gång dök Thea upp när jag fikade med Fred, och efter det har jag stött på henne på diverse klubbar. Hon var vän med Martina. Martina har jag aldrig träffat, men jag har hört en del om henne, för hon är vän med Fina och CrackSpock. Fina träffade jag första gången när jag var på Lava och min vän Ida kom dit med henne. Vad jag förstått hade de träffats på rufsa.nu (det var tider det) och jag var femton. Sen var det torsdagsfikor och Vitabergsparken och världens bästa kramar och numera räknar jag henne som en självklar del av min bekatskapskrets. Genom Fina träffade jag Christoffer, som tillsammans med Oscar bildar CrackSpock.
Är världen inte alldeles för liten? Jag tycker att den är alldeles för liten. Jag tycker inte om alla dessa kopplingar. Det känns som att Finns det inget nytt? Inte ens på internet. Vissa dagar skulle jag bli alldeles uppspelt och imponerad över nätverket människor bygger upp omkring sig. Men idag känns det som att jag har mönster som jag kanske skulle må bäst av att ta mig ur. Och jag tror inte att sambanden underlättar såvärst mycket.
Och sen är det ju så att dagar som denna, med fint väder som jag inte lyckas göra någonting av, hemmaslappande med pluggtrögerier och ingen som helst kontakt med Människorna Som Värdesätter Mig (Morgonpassets ledord för helgen - ta vara på dem som värdesätter dig...) oftast gör mig smått platt och oinnovativ.
Som tur är ska jag hem till Natalia ikväll. Hon värdesätter mig, likaså Frida. Och imorgon ska jag fira S:t Patrick's Day med Fiona. Jag värdesätter Fiona för hon är bland de skönaste människorna jag känner och Irland för att de gör så goda gräddkolor. Och jag tror nog att Fiona värdesätter mig tillbaka.
Istället frossar jag i verklighet. Det här är blogg när det är som bäst. Det är här som internet skulle kunna konkurrera ut litteraturen. Jag är stört avundsjuk, men det är en förvånansvärt skrumpen känsla i förhållande till den fascination jag känner.
Men lite jobbigt är det med världens litenhet. Jag satt och läste ikapp mig (jag har inte suttit vid datorn på länge och han har ett fascinerande tempo på sitt skrivande) denna lugna lediga fredag. Vad jag har förstått bor killen i Göteborg. Så man skulle kunna tänka sig att kopplingarna oss emellan är ganska minimala, sådära. I alla fall, så skrev han ett litet beundrande inlägg om Those Dancing Days. Jag trodde mig känna igen det och tryckte på länken. Jag kom in på en myspace-sida. Och bland dansdagarnas vänner fanns Fritjof & Familjen. Då kopplade jag. Skolan var tapetserad med affischer om dansdagarnas och FF:s spelning på en klubb häromveckan. På myspace-sidan stod det att Those Dancing Days trummis heter Cissi. Med allra största sannolikhet är det Cissi i bildtrean, Cissi som jag läste franska med i ettan och läser foto med nu. Cissi som känner alla, tillexempel Sandras pojkvän Ivan. Nå, nog nu? Nej. Bland Fritjof & Familjens vänner fanns Thea. En gång dök Thea upp när jag fikade med Fred, och efter det har jag stött på henne på diverse klubbar. Hon var vän med Martina. Martina har jag aldrig träffat, men jag har hört en del om henne, för hon är vän med Fina och CrackSpock. Fina träffade jag första gången när jag var på Lava och min vän Ida kom dit med henne. Vad jag förstått hade de träffats på rufsa.nu (det var tider det) och jag var femton. Sen var det torsdagsfikor och Vitabergsparken och världens bästa kramar och numera räknar jag henne som en självklar del av min bekatskapskrets. Genom Fina träffade jag Christoffer, som tillsammans med Oscar bildar CrackSpock.
Är världen inte alldeles för liten? Jag tycker att den är alldeles för liten. Jag tycker inte om alla dessa kopplingar. Det känns som att Finns det inget nytt? Inte ens på internet. Vissa dagar skulle jag bli alldeles uppspelt och imponerad över nätverket människor bygger upp omkring sig. Men idag känns det som att jag har mönster som jag kanske skulle må bäst av att ta mig ur. Och jag tror inte att sambanden underlättar såvärst mycket.
Och sen är det ju så att dagar som denna, med fint väder som jag inte lyckas göra någonting av, hemmaslappande med pluggtrögerier och ingen som helst kontakt med Människorna Som Värdesätter Mig (Morgonpassets ledord för helgen - ta vara på dem som värdesätter dig...) oftast gör mig smått platt och oinnovativ.
Som tur är ska jag hem till Natalia ikväll. Hon värdesätter mig, likaså Frida. Och imorgon ska jag fira S:t Patrick's Day med Fiona. Jag värdesätter Fiona för hon är bland de skönaste människorna jag känner och Irland för att de gör så goda gräddkolor. Och jag tror nog att Fiona värdesätter mig tillbaka.
vänner och städer
Jag saknar Kirke. Men Daniel är bra. Mycket bra. Det är konstigt hur jag växt ihop med så bra människor, på så udda sätt.
Och häromnatten kom jag att tänka på att jag nog borde åka och hälsa på kusin Ellen i Göteborg. Innan hennes biologiutbildning tar slut. För det är så pinsamt - jag har egentligen inte varit i några fler städer i Sverige än i Stockholm och Strömstad, av alla ställen. Annars har jag bara varit på Koster (det är därför jag varit i Strömstad), diverse skidorter och sommarhus i Värmland, Halland, Bohuslän, på Gotland, Öland och Österlen. Och på genomresa i Göteborg, jag har varit på Liseberg och så, men det räknas inte. Samtidigt som jag varit i de flesta stora städer i Europa. DET är galet. Alltså ska jag börja resa mer i Sverige. Och börja med Göteborg, Ellen har faktiskt bjudit dit mig med jämna mellanrum i två år nu. Det är dags.
Och häromnatten kom jag att tänka på att jag nog borde åka och hälsa på kusin Ellen i Göteborg. Innan hennes biologiutbildning tar slut. För det är så pinsamt - jag har egentligen inte varit i några fler städer i Sverige än i Stockholm och Strömstad, av alla ställen. Annars har jag bara varit på Koster (det är därför jag varit i Strömstad), diverse skidorter och sommarhus i Värmland, Halland, Bohuslän, på Gotland, Öland och Österlen. Och på genomresa i Göteborg, jag har varit på Liseberg och så, men det räknas inte. Samtidigt som jag varit i de flesta stora städer i Europa. DET är galet. Alltså ska jag börja resa mer i Sverige. Och börja med Göteborg, Ellen har faktiskt bjudit dit mig med jämna mellanrum i två år nu. Det är dags.