[under uppförande]

Jag har börjat sticka igen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Skönt är det i alla fall. Avslappnande. Tankeavledande. Kirke tror att det ger mig hjärnstress, men jag lyssnar bara med ena örat. Ibland ska man inte lyssna. Ibland ska man göra det som inte är bra för en, bara för att förstå.

Och jag kan ju säga, att utan Daniel skulle jag vara körd. Helt jävla lost.

Jag mår lite illa. Jag tror jag åt för mycket igår. Men det var ju så gott...

Och jag känner mig utnyttjad. Som att mig behöver man inte prata med, förklara för, mig kan man skyffla över skiten på och sen inte ens känna sig skyldig att förklara sig för. Att det faktiskt inte var jag som gjorde fel, egentligen. Här har jag gått och tappat bort mig själv, och så handlar det om något helt annat. Förklätt i ett från-Katja-avståndstagande. Jag är visst inte ondskan. Men den nya förståelsen får mig inte att förlåta. Den gör mig hatisk. Den får mig att tänka aldrig igen. Nu är det slut på riktigt.

Jag tror att en av orsakerna till mina problem kan vara att jag inte kan skilja på mig själv och det jag gör. Jag har alltid blivit uppskattad för det jag gör. Du är så begåvad med dina händer Katja. Du är så skicklig med orden Katja. Du är så ordentlig och ambitiös Katja. Ända sen jag gick på dagis. Vad jag gör har för mig blivit jag.
Det blir självklart ett problem när jag inte klarar av att prestera så att det fyller mina krav. Det gör mig också förvirrad och osäker gentemot andra. Att det faktiskt finns de som kan tycka om det jag skriver, fotona jag tar, utan att nödvändigtvis tycka om mig. Det blir svårt för mig att förstå. Och tvärtom förstås. Att det finns de som inte bryr sig nåt speciellt om det jag gör, presterar, men ändå tycker om mig.

Jag måste lära mig att skilja på mig och mina prestationer. För min egen tillits skull. Och speciellt ifall jag bestämmer mig för att försörja mig på orden.

Inatt drömde jag att jag var i Grekland med familjen. Havet var så fantastiskt blått, jag har aldrig sett så blått vatten någon annan stans än på Zanzibar, och stranden full med snäckor. Och det var fullt med turister. Jag ville fota allt. Men så fick min kamera spatt. Den ville inte ställa in autofokus och började zooma in och ut helt av sig själv. Jag gick till en fotoaffär på stranden och frågade om de kunde fixa det. Den dryga killen bakom disken sa att det var kört, jag hade fotat i för mycket sand, solsken, regn, snö, minusgrader, ja, utomhus överhuvudtaget. Min kamera var sönder. Jag grät när jag vaknade. Det kändes som att någon dött.

Jag har pluggat hårt hela mitt liv. Ända sen i lågstadiet, då jag bara inte kunde lära mig läsa och stava, via mellanstadiet då jag fick underkänt på mitt första engelskaprov, till idag då jag grämer mig över ett kommande VG i projektarbete, att det kommer att skära sig så mot resten av betyget. I högstadiet hade jag så höga krav på mig själv att jag kunde börja gråta över kemiboken för att jag inte fattade tillräckligt snabbt så att jag kunde gå vidare till franskaglosorna. Under perioder i gymnasiet har jag känt mig så trasig, så slutkörd att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Men jag har alltid lyckats rycka upp mig med tanken att någon gång ... en dag ...
Men nu har jag verkligen insett det som de få lite intelligentare lärare jag haft har sagt ända sen i början av högstadiet - att pluggandet får inte vara ett självändamål. Att ingen kommer att tacka mig när jag är utbränd. Att ingen kommer att tacka mig om jag lyckas med ett 20,0 i snitt heller. Att det varken gör från eller till i mitt värde som människa. Och att den enda som i slutändan kommer se till att jag mår bra är jag själv. Nu, till sist, nitton år gammal och med knappt två månader kvar innan studenten, inser jag det.

Så jag njuter. Jag har en religionsuppsats, en samhällsuppsats, en engelskagloslista, en engelskabokrecension, en svenskaanalys, en litterärgestaltningnovell + metatext, ett geografisamhällsarbete och projektarbetesutvärderingar att ta ställning till. Men det skiter jag i. Jag går runt på stan i klänning, högklackat och stora pilotbrillor istället. Jag gör långa låtlistor. Jag äter chokladpudding och ser på Grey's Anatomy. Jag läser och skriver helt meningslösa texter och tar mig tiden att formulera mina funderingar på bloggen igen. Jag drack en latte med pappa vid tre idag, och jag har hört att koffeinkicken slår till som starkast en sådär sex timmar efteråt. Ja, så ovan som jag är med koffein sitter jag fortfarande helt hög och hoppar i datorljuset och gör en låtlista till vår kommande studentskiva. Jag kommer inte kunna sova inatt. Men det gör inget, för jag har påsklov.

Imorse kom jag på en grej. Jag satt och läste gamla texter och det slog mig plötsligt att jag hänger upp mig själv på andra, min identitet blir beroende av dem och när de försvinner så faller jag handlöst ner i vilsenheten igen. Det är inte hälsosamt att lita så helhjärtat på någon. Men motsatsen, som jag gått in i nu, att inte lita på någon alls någonsin, det kan inte heller vara bra. Jag behöver en ny början. Men skolan hänger som stoppklossar om mina fötter, handlingsförlamar.

Det är såna saker, som det strandade forumspelet, som får mig att tro att mitt kall kanske inte är fotografering ändå, inte ens att skriva. Egentligen hör jag hemma just bland de stora problemen, med att minska orättvisorna. Göra något jag verkligen brinner för. Men jag tror också att det skulle kunna bränna ut hela mig. Jag lägger hela hjärtat i det jag gör, och att lägga hjärtat i världens och mänsklighetens händer är ett riskabelt företag. Jag kanske aldrig får tillbaka det.

Jag tror att jag klamrar mig fast i saker. Jag tror egentligen att Sandra känner mig bättre än vad både hon och jag tror. Sandra säger att jag ältar för mycket. Och Sandra säger att jag är långsam. "Inte på något negativt sätt, bara långsam". Mitt ältande och min långsamhet i kombination gör att jag håller kvar i saker i evigheter och vägrar släppa taget. Jag vägrar tro att någon av alternativen är rätt och när något väl är gjort, vägrar jag tro att det var det bästa som kunde hända. Jag vägrar så mycket. Jag är kanske rädd för det nya.

Ett av de största orosmolnen på mångas himmel just nu är framtiden. Bland mina vänner och så. Vad de ska göra med den. Vad de ska bli. De flesta har ingen aning. Jag säger också att jag inte har någon aning. Att jag inte vet. Lite nationalekonomi kanske, lite mänskliga rättigheter och filosofi. Kanske. Men jag vet inte.
Men det är inte sant. Jag vet exakt vad jag vill. Men jag vågar inte. Jag är rädd för att misslyckas. Det är säkrare att ta något jag vet att jag kan. Jag kan plugga. Kolla mina betyg, där står det svart på vitt. Jag kan bli samhällsvetare, akademiker, jobba på någon myndighet eller kanske utomlands. Och visst, det skulle inte vara fy skam, jag skulle lätt kunna bli engagerad i det och tillägna hela mitt liv åt det. Jobba med något som min mamma, handlägga jämställdhetsprojekt i Bolivia och demokratiprojekt på den indiska landsbygden. Jag skulle kunna ge mitt liv åt mänskligheten. Det skulle vara ett mycket rationellt, förståndigt val. Eller engagera mig i miljöfrågor, pappa påstår ju att det är ett framtidsyrke. Jag kan kombinera dem båda och så har jag byggt mig en meningsfull framtid.

Men det är inte det som fyller mig med fjärilar. Det är inte det som får mig att bli alldeles varm inuti. Jag drömmer mycket, men de är just drömmar. Det är som att jag bestämt mig för redan innan jag börjar önska mig något att jag inte kan få det. Så när pappa gav mig en artikel om fotojournalistutbildningen på Biskops Arnö folkhögskola, läste jag den bara för att göra honom glad. Inte för att jag seriöst var intresserad av att söka. Det var samma sak med artikeln om litterär gestaltningutbildningen på Göteborgs universitet som han gav mig för några månader sen. Läsa för att göra pappa glad bara.
Så tänkte jag att jag kunde kolla in hemsidan bara, som en kul grej. Och jag blev helt paff när jag såg att det fortfarande går att ansöka till i höst. Ansökningarna ska vara inne i april. Jag kunde inte sova efter det. Jag låg och tänkte och rullade mig och tänkte och en helt annan framtid visade sig framför min inre syn. En där jag inte alls flyttar ut till veckor av eremitskap i stugan i Gnesta efter studenten, en där jag istället flyttar in på internat på folkhögskola och utbildar mig till pressfotograf. Men det går ju inte. Det kan jag ju inte. Aldrig att jag kommer in. Det är ingen idé. Det finns inga jobb. Vad har jag som inte hundratals andra fotointresserade, desillusionerade ungdomar har? Ingenting.

Men till slut måste jag ha somnat, för jag vaknade vid tolv och gick runt lite halvbutter i lägenheten, åt lite, såg på en film, kände mig alldeles bedrövlig, och sen satte jag mig vid datorn och började skriva mitt personliga brev till ansökan. Att bli vuxen handlar om att komma över sina rädslor. Jag måste sluta vara rädd för att misslyckas. Inget blir förstört om jag inte blir antagen. Jag är fortfarande jag. Jag har fortfarande mig själv. Jag kan alltid luta mig tillbaka på mitt läshuvud och ta någon schysst samhällsvetarexamen om allt annat misslyckas. Jag har alla möjligheter i världen. Jag måste sluta vara rädd.

Det bubblade i mig hela dagen idag. Jag har inte sovit bra två nätter i rad nu och det kröp under huden. Jag gick runt och hade konstiga läten för mig. Det fick Jenny att skratta, men jag tror ändå att jag mest är jobbig när jag håller på sådär. Vem tror hon att hon är ungefär, går på borden i klassrummet och lägger sig i andras samtal med helt irrelevanta iakttaganden.
En del av skulden kan ha varit att jag saknade något att göra med händerna. Sen mössan blev klar har jag inte stickat. Fingrarna saknar stickorna. Så jag har hämtat garn från mamma nu och tänkte ta upp mandalahalsduken igen.
Jag satt och masserade Siri H under religionslektionen och kom att tänka på en grej som Tobias sa den där natten. Han sa att människor utsöndrar något sorts hormon när de blir masserade som gör dem lyckliga, och att det här hormonet även påverkar den som masserar. Han är massör och jag förstår verkligen inte varför han skulle vara så mesig för. En massör till kille hade inte varit så dumt när man tänker efter.

Andra delen av skulden till mitt bubbel var en Sandra-abstinens. Hon var inte i skolan idag. På ett par månader har hon för mig blivit ett mål att rikta mig mot. Hur kunde det bli så?
Mina två favoritmänniskor just nu är Sandra och Kirke. Jag fikade med Kirke i går och det var första gången vi pratade ordentligt på så länge och det är så fantastiskt med henne, jag trodde att det skulle bli konstigt men vi tog bara upp samtalen där vi lämnade dem senast. Det är en unik sorts vänskap vi utvecklat, jag och Kirke. Vi bråkade konstant de första åtta åren, för att nu kunna koncentrera energin på alla andra komplicerade relationer vi har och när allt blir för mycket luta oss tillbaka mot varandra, vädra och samla krafterna. Och hela grejen att hon kan säga saker som "du har verkligen blommat ut nu Katja, jag är så stolt över dig" och jag vet att om Kirke säger så så är det sant för hon har perspektiv. Hon har känt mig i mer än tio år. Hon vet. Det är så skönt att inte behöva bära sin självuppfattning helt själv.
Och Sandra. Sandra. Det har gått så snabbt. Att hon orkar lyssna på mina långa redogörelser och ältanden och sen säga precis det jag behöver höra. Samtidigt som hon är helt uppochnervänd inuti själv. Det är någonting vi delar, som en pusselbit som plötsligt hittat rätt. Då behövs inga långa lärakännaprocesser. Det finns redan där.

Efter skolan gick jag till biblioteket och lånade en diktsamling av Solja Krapu. Jag ska njutningsläsa nu, för första gången på jag vet inte hur länge, all jävla skollitteratur som stått ivägen och hindrat mig. Och när jag kom hem somnade jag på sängen och sov tills det var mörkt.

Jag satt här vid datorn, lyssnade på Beatles och gjorde en inbakad fläta på mig själv (det är något jag är bra på, att fläta mitt eget hår. Det är skönt i allmänhet att ha långt hår. Jag saknar inte mitt korta hår. Förutom kanske det där att det är så himla lätt att tvätta håret när det är kort, lätt att komma åt hårbotten och inga långa testar att schamopnera in. Det känns som en overklig episod i mitt liv, då när jag hade kort hår - page - poplugg - förväxt. Vadå, jag har väl alltid haft långt hår? Femton och sexton är bortglömt) och så slog det mig. Mitt problem är nog min självdistans och självironi. Jag går aldrig helt in i något, jag står ofta en liten bit utanför och värderar mig själv, nej, nu är du larvig Katja, sådär kan du inte göra Katja, du har ingen anledning att må sådär Katja, så lägg ner. Jag föraktar det mesta jag gör för att det är så smått, så mänskligt. Häromdagen efter ett misslyckat försök att gå tillbaka till något som var min vardag för bara två månader sen, blev allting för mycket och jag började gråta på bussen, men precis när den första droppen började sin vandring nerför min kind, blev jag arg för att jag satt där och tyckte synd om mig själv och ilskan fick mig att känna mig patetisk och larvig samtidigt som jag panikslaget klamrade fast vid mina känslor, min mänsklighet genom att fortsätta gråta. Det är som att jag ständigt utsätter mig själv för dubbel brestraffning, inget jag gör är rätt. Antingen är jag för stel och rationell, eller så är jag patetisk, banal och överkänslig.

Min mössa är nästan klar nu. Det blev lite lajv av det hela. Och väldigt rosa. Ni ska få se, sen, så småningom. Jag är ledig på fredagar och jag vaknade med ont i halsen och jag har fortfarande yrsel så jag har en sjukdag, mjukisbyxor och kofta. Jag borde göra ett talmanus och plugga geografi, men jag vettefan.

Det är underligt, det här med livet. Det känns som att mestadels av tiden går jag runt och är förvirrad och vet inte alls vad det handlar om. Vad är det egentligen som händer, är på g? Inte en aning! Men ibland händer det. Kanske bara för ett par minuter, men ibland får jag ett infall och vet exakt vad som försiggår. Jag kommer ihåg en natt hos mormor en sommar, det kanske var 05 eller 04, jag kunde inte sova som vanligt och låg och rullade och tänkte och så plötsligt - jag kom på meningen med livet! Helt upphetsad grävde jag fram anteckningsblocket och skrev ner det och sen kunde jag somna gott. När jag vaknade plockade jag fram anteckningsblocket igen och läste orden som flöt helt utan struktur över pappret och jag förstod verkligen inte vad som var så revolutionerande med det där. Och nu ett par år senare kommer jag inte ens ihåg vad det var jag kom på. Men det är väl så, min naturkunskap/geografilärare Eva berättade en gång att det finns teorier om att det finns fler än tio dimensioner i universum, men att tillochmed de smartaste och mest insatta fysikerna knappt förstår sig på typ sex av dem. Och hon berättade att en av de där fysikerna förklarade det som att ibland, i några sekunder, förstår han den sjätte dimensionen (eller femte eller sjunde eller nåt sånt), men sen försvinner den där förståelsen igen. Det är som att de stora, riktigt svåra sakerna är flyktiga och hala som ålar.

Och det är nog så med livet också. Det här är jätteförvirrande, jag vet knappt vad jag skriver, men ja. Att det inte är så konstigt att jag oftast bara går runt och är förvirrad och vet varken fram eller tillbaka, men så i ett ögonblick förstår man. Eller glömmer bort att vara förvirrad. Idag fick jag rida stallägarens halvgalna häst, han har en förkärlek till ljudet som uppstår när han slår bakhovarna det hårdaste han kan i ridhusväggen - det är stora hål i träpanelen på flera ställen. Och han blir sällan riden, för stallägaren är upptagen med sina galoppörer, så han är pigg som ett krutpaket. När jag red honom glömde jag bort mig själv, hela jag gick ner i hans explosiva muskler och försöket att kanalisera hans energi till något konstruktivt. Och till slut gick det. Och det är så skönt när något sånt där händer, när alla grubblerier bara försvinner och lämnar efter sig ett stort lugnt hav av möjligheter och koncentration.

Sandra säger att jag ojar mig för mycket. Kanske är problemet egentligen att jag får möjligheten att släppa mig själv alldeles för sällan. Jag glömmer mig när jag fotograferar - i studion med Sandra i torsdags och med Niklas och gitarren igår. Jag glömmer mig själv när jag sjunger - jag måste verkligen ta tag i det där med att hitta en kör att sjunga i. Jag glömmer mig själv när jag rider, rör på mig, dansar. Kanske är meningen med livet att hitta situationer där man inte behöver bekymra sig om meningen med livet.

Idag har jag stickat och lyssnat på musik och skrivit en novell (känslan efter en avslutad novell är oslagbar - det är frihet) och pluggat. Religion bland annat. Hinduismen. Och på tal om reinkarnation: Goethe trodde att hans väninna Charlotte von Stein en gång varit hans hustru. Han skrev: "Jag kan inte förklara denna kvinnas betydelse för mig eller hennes inflytande över mig utom genom teorin om återfödelsen. Ja, vi var en gång man och hustru."
Och tänk vilken lockande tanke det är. En sån söt förklaring till varför vissa människor har en sån makt över en. Jag, som annars har kontroll över det mesta och är en handlingens människa, finner ibland mig själv helt försvarslös och utlämnad. Och det går inte att förklara på något rationellt sätt. Och det, om något, får mig ur balans.

Ibland känner man sig bara genomskinlig. Ibland känns livet helt utan substans. Ibland undrar man varför. Ibland går tankarna i cirklar och hittar inte fram till sitt mål. Ibland undrar man om spåren andra satt i en har någon motsvarighet, om det är ömsesidigt. Om det finns någon mening i att fortsätta försöka. Fortsätta vara jag.

Då kan man öppna pärmen med internettexter och läsa
Nyahbinghi säger:
aah, Katja, the P in P-funk. the R in R'n'B!
Daniel. Eller Magdalena:
"du är världens bästa och du är värd att leva det liv du vill leva. välj ditt liv och låt andra oroa sig över sina liv. du är en fin och omtänksam vän och det är alldeles tillräckligt."
Då går det att le igen och tänka att jag tänker alldeles för mycket. Jag borde bara vara lite mer.

Jag har tänkt på mina talanger. Att det finns saker som jag är både bra på och tycker om att göra, som att skriva. Sen finns det saker som jag tycker om att göra, men som jag är mindre bra på, som till exempel att rida. Jag kommer aldrig kunna rida ens i SM, och ändå envisas jag med att fortsätta. Och så finns det ju saker som jag har talang till, men som jag inte utnyttjar alls. Mitt utseende till exempel. Jag skulle kunna vara snygg. Men jag är alldeles för lat för att framhäva det. Jag klär mig lite hursom och orkar aldrig sminka mig. Så jag tänkte att någon gång ibland borde jag väl kunna anstränga mig. Jag gick in på Face på Götgatan, plockade lite bland läppstiften och tio minuter senare kom jag ut med en mun lika röd som Regina Spektors ungefär. Eller Scarlett Johansons. När jag kom hem gick jag lös på den med kameran, istället för att skriva på min ekosofirapport.

Jag är en storkomsument av alla olika sorts skrivtjänster som internet kan erbjuda. Jag skriver dagbok på ett antal olika comunitys, jag lägger upp mina noveller och dikter och nu har jag börjat blogga. För att liksom skriva av mig alla mina tankar, filosoferingar, som inte riktigt går in under "dagbok". Och det är väl inte så ovanligt, nuförtiden, många lägger upp sina liv på internet utan att blinka. Var och varannan människa skriver blogg. Och under långa kvällar vid datorn med schysst musik sitter jag och kopierar alla texter jag skrivit in i ett worddokument, i kronologisk ordning, och skriver ut och sätter in i pärmar.
Men jag slutar inte där. Jag har en läsdagbok. En liten kinabok (ni vet, med svart pärm och röda kanter) där jag skriver ner titel, författare, lite synpunkter och datum för utläsning. Och där bör jag nog också nämna att jag är en flitig läsare. Den är nästan full nu, läsdagboken.
Jag är ju sådär retro, så jag har fortfarande kvar min gamla Nokia 3310, mobilen som alla i min generation hade när de började högstadiet. De flesta gick väl sönder någon gång innan gymnasiet började och nyare modeller köptes. Min har hållt. Och jag kan bara inte komma mig för att köpa en ny. Och den funkar faktiskt till allt jag behöver den till. Jag kan ringa med den och jag kan skicka sms. Det enda jobbiga är att sms-inkorgen är så liten, det får bara plats tjugo stycken där, så jag måste hela tiden radera sms som jag egentligen skulle vilja spara, som minne liksom. Men jag är inte tappad bakom en vagn. Jag skriver ner de minnesvärda sms:en i min anteckningsbok när inkorgen blivit för full. När jag ska läsa alla dessa korta meddelanden i mina smockfulla anteckningsböcker från fjorton och framåt vet jag inte, men jag fortsätter att skriva av sms:en.
Och jag är ju en såndär musiknörd, jag är fullkomligt beroende av allt jag lyssnar på (jag har blivit helt konstig nu den senaste veckan, jag vet inte vad jag ska ta mig till, för min mp3-spelare är på lagning). Och jag älskar att göra listor. Dessutom är jag, som sagt, retro. Så jag gör listor på bästaste låtarna och spelar in gammeldags blandband av dem. Snacka om 80-tal. Sen gör jag ett snyggt omslag, skriver ett litet meddelande och ger bort blandbandet till en mer eller mindre bekant person. Jag har gjort många blandband i mina dar. Och jag skriver ner alla låtlistor, plus det lilla meddelandet, i ett block, för att minnas vad jag lyssnat på under en viss period och vilka låtar jag spelat in på X:s blandband, så att jag inte spelar in samma låtar på X:s nästa band.
Dessutom har jag en pedantisk ordning bland mina papper. Jag sparar alla uppsatser och prov jag gör i skolan, sätter in dem i välorganiserade pärmar som står i min bokhylla. Detsamma gör jag med noveller och texter, och mina dikter skriver jag in i en speciell bok. Citat från böcker jag läst skriver jag in i en annan, och dikter jag fallit för skriver jag in i en tredje. Och mitt stora fotointresse har resulterat i femton fotoalbum à 300 bilder var som trängs i min bokhylla tillsammans med alla andra pärmar.

Allt detta resulterar i att jag har ett nästan dagligt dokumenterande av mina förehavanden. Jag skulle kunna, om jag ville, välja ut en dag eller vecka i mitt liv mellan fjorton, femton och idag och nästan exakt kunna redogöra för vad jag gjorde, vad jag lyssnade på, vilka känslor som bubblade i mig och vad jag läste för tillfället. Dessutom skulle man enkelt kunna ta reda på hur jag och mina vänner såg ut.
Men på senare tid har jag tänkt lite på det. Är allt detta dokumenterande, som jag påstår, ett sätt att minnas? Eventuellt ett gedigert material till en självbiografi någon gång i framtiden? Eller är det bara en enorm rädsla för att dö? Ett sätt att omvärlden inte hur lätt som helst kommer att kunna glömma bort mig när jag är död, de måste ju bränna upp alla mina anteckningsböcker och pärmar och fotografier. Jag vet verkligen inte.