[under uppförande]

Ett av de största orosmolnen på mångas himmel just nu är framtiden. Bland mina vänner och så. Vad de ska göra med den. Vad de ska bli. De flesta har ingen aning. Jag säger också att jag inte har någon aning. Att jag inte vet. Lite nationalekonomi kanske, lite mänskliga rättigheter och filosofi. Kanske. Men jag vet inte.
Men det är inte sant. Jag vet exakt vad jag vill. Men jag vågar inte. Jag är rädd för att misslyckas. Det är säkrare att ta något jag vet att jag kan. Jag kan plugga. Kolla mina betyg, där står det svart på vitt. Jag kan bli samhällsvetare, akademiker, jobba på någon myndighet eller kanske utomlands. Och visst, det skulle inte vara fy skam, jag skulle lätt kunna bli engagerad i det och tillägna hela mitt liv åt det. Jobba med något som min mamma, handlägga jämställdhetsprojekt i Bolivia och demokratiprojekt på den indiska landsbygden. Jag skulle kunna ge mitt liv åt mänskligheten. Det skulle vara ett mycket rationellt, förståndigt val. Eller engagera mig i miljöfrågor, pappa påstår ju att det är ett framtidsyrke. Jag kan kombinera dem båda och så har jag byggt mig en meningsfull framtid.

Men det är inte det som fyller mig med fjärilar. Det är inte det som får mig att bli alldeles varm inuti. Jag drömmer mycket, men de är just drömmar. Det är som att jag bestämt mig för redan innan jag börjar önska mig något att jag inte kan få det. Så när pappa gav mig en artikel om fotojournalistutbildningen på Biskops Arnö folkhögskola, läste jag den bara för att göra honom glad. Inte för att jag seriöst var intresserad av att söka. Det var samma sak med artikeln om litterär gestaltningutbildningen på Göteborgs universitet som han gav mig för några månader sen. Läsa för att göra pappa glad bara.
Så tänkte jag att jag kunde kolla in hemsidan bara, som en kul grej. Och jag blev helt paff när jag såg att det fortfarande går att ansöka till i höst. Ansökningarna ska vara inne i april. Jag kunde inte sova efter det. Jag låg och tänkte och rullade mig och tänkte och en helt annan framtid visade sig framför min inre syn. En där jag inte alls flyttar ut till veckor av eremitskap i stugan i Gnesta efter studenten, en där jag istället flyttar in på internat på folkhögskola och utbildar mig till pressfotograf. Men det går ju inte. Det kan jag ju inte. Aldrig att jag kommer in. Det är ingen idé. Det finns inga jobb. Vad har jag som inte hundratals andra fotointresserade, desillusionerade ungdomar har? Ingenting.

Men till slut måste jag ha somnat, för jag vaknade vid tolv och gick runt lite halvbutter i lägenheten, åt lite, såg på en film, kände mig alldeles bedrövlig, och sen satte jag mig vid datorn och började skriva mitt personliga brev till ansökan. Att bli vuxen handlar om att komma över sina rädslor. Jag måste sluta vara rädd för att misslyckas. Inget blir förstört om jag inte blir antagen. Jag är fortfarande jag. Jag har fortfarande mig själv. Jag kan alltid luta mig tillbaka på mitt läshuvud och ta någon schysst samhällsvetarexamen om allt annat misslyckas. Jag har alla möjligheter i världen. Jag måste sluta vara rädd.