[under uppförande]

Det är underligt, det här med livet. Det känns som att mestadels av tiden går jag runt och är förvirrad och vet inte alls vad det handlar om. Vad är det egentligen som händer, är på g? Inte en aning! Men ibland händer det. Kanske bara för ett par minuter, men ibland får jag ett infall och vet exakt vad som försiggår. Jag kommer ihåg en natt hos mormor en sommar, det kanske var 05 eller 04, jag kunde inte sova som vanligt och låg och rullade och tänkte och så plötsligt - jag kom på meningen med livet! Helt upphetsad grävde jag fram anteckningsblocket och skrev ner det och sen kunde jag somna gott. När jag vaknade plockade jag fram anteckningsblocket igen och läste orden som flöt helt utan struktur över pappret och jag förstod verkligen inte vad som var så revolutionerande med det där. Och nu ett par år senare kommer jag inte ens ihåg vad det var jag kom på. Men det är väl så, min naturkunskap/geografilärare Eva berättade en gång att det finns teorier om att det finns fler än tio dimensioner i universum, men att tillochmed de smartaste och mest insatta fysikerna knappt förstår sig på typ sex av dem. Och hon berättade att en av de där fysikerna förklarade det som att ibland, i några sekunder, förstår han den sjätte dimensionen (eller femte eller sjunde eller nåt sånt), men sen försvinner den där förståelsen igen. Det är som att de stora, riktigt svåra sakerna är flyktiga och hala som ålar.

Och det är nog så med livet också. Det här är jätteförvirrande, jag vet knappt vad jag skriver, men ja. Att det inte är så konstigt att jag oftast bara går runt och är förvirrad och vet varken fram eller tillbaka, men så i ett ögonblick förstår man. Eller glömmer bort att vara förvirrad. Idag fick jag rida stallägarens halvgalna häst, han har en förkärlek till ljudet som uppstår när han slår bakhovarna det hårdaste han kan i ridhusväggen - det är stora hål i träpanelen på flera ställen. Och han blir sällan riden, för stallägaren är upptagen med sina galoppörer, så han är pigg som ett krutpaket. När jag red honom glömde jag bort mig själv, hela jag gick ner i hans explosiva muskler och försöket att kanalisera hans energi till något konstruktivt. Och till slut gick det. Och det är så skönt när något sånt där händer, när alla grubblerier bara försvinner och lämnar efter sig ett stort lugnt hav av möjligheter och koncentration.

Sandra säger att jag ojar mig för mycket. Kanske är problemet egentligen att jag får möjligheten att släppa mig själv alldeles för sällan. Jag glömmer mig när jag fotograferar - i studion med Sandra i torsdags och med Niklas och gitarren igår. Jag glömmer mig själv när jag sjunger - jag måste verkligen ta tag i det där med att hitta en kör att sjunga i. Jag glömmer mig själv när jag rider, rör på mig, dansar. Kanske är meningen med livet att hitta situationer där man inte behöver bekymra sig om meningen med livet.