[under uppförande]

När jag i tisdags satt i hallsolstolen och läste slutet av Special Topics in Calamity Physics, hamnade jag öga mot öga med följande:

"Blue," someone shouted behind me.
I ignored the voice, continuing up the hill, but he called out again, closer this time, so I stopped and turned. Red Shirt was walking quickly toward me. Instantly, I recognized him - well, let me revise that. Instantly, I was aware I'd inadvertently done the highly improbable thing of following my own advice - all the goldfish business - because it was Zach Soderberg, sure, yet I'd never seen him before in my life.

[Blue hade, som valedictorian, precis hållit ett tal om guldfiskar och deras förmåga att glömma och anpassa sig till nya miljöer. Och Zach Soderberg är killen som var kär i henne någon gång i mitten av terminen, men som hon dissade på ett ganska osmidigt sätt. Läs boken! min anm.]

He looked radically different, because sometime between our last AP Physics class and graduation, he'd decided to shave his entire head.

[En av de mest framträdande dragen hos Zach hade varit hans svallande hår, luggen som föll ner i ögonen, det som fick tjejerna att förälska sig i honom. min anm.]

And it wasn't one of those heads plagued with disturbing potholes and dents (as if tipping people off to the fact the brain inside it was a bit squishy), but a pleasantly strong head. His ears, too, were nothing to be ashamed of. He looked brand new, a newness that hurt the eyes and was unsettling, which was why I didn't say "Sayonara, kid," and break into a sprint, because the Volvo was packed, waiting for me in the Student Parking Lot.

Och ett stycke längre ner fortsätter det:

Zach noticed my surprise at his new haircut and ran a hand over the top of his head. It probably felt like velveteen on a threadbare fainting couch. "Yeah," he said sheepishly. "Last night I decided to turn over a new leaf."

Och där, just där, ville jag föra upp handen i samma rörelse. Känna på min egen snagg. Men jag har ingen längre, jag försöker få håret att växa ut igen. Så det gick inte.
Ibland saknar jag min snagg. Mycket. Det var så skönt. Den gjorde något med mig. Ibland måste jag påminna mig själv om att jag faktiskt har en plan, jag kan inte bara gå och raka av mig håret igen, det ska bli långt nu.
Sen kan jag raka av det igen. Efter att det nått ner till åtminstone axlarna.