att longera Andy
När jag var elva bodde jag i Dar es Salaam, Tanzania. I Dar es Salaam fanns det ett stall. Det drevs av en tysk kvinna och hennes två vuxna döttrar. En av döttrarna var min ridlärare. Hon hette Veronica och var lång och mycket yppig. Deras hus luktade kattpiss och deras hästar var ömkansvärda. Det tropiska klimatet gav dem eksem och de var knappt inridna. Men jag, käck hästgalen tjej som jag var, åkte dit och red och borstade ett par gånger i veckan med mina kompisar Maija och Rikke.
En av hästarna hette Andy. Han var en vacker fux (rödbrun), kanske den enda i stallet som inte såg vanvårdad ut. En eftermiddag på vår ridlektion fick Veronica för sig att longera. Att longera innebär att man spänt fast hästen i en lång lina och sen låter hästen springa, så långt som repet tillåter, i en cirkel runt en. Det kan göras både med och utan ryttare. Om det görs rätt, kan det vara ett bra komplement till vanlig ridning, både för häst och ryttare.
Så Veronica började longera Andy med mig på. Grejen var bara den att longeringslinan var för kort, cirkeln blev för liten för Andy. För en välriden häst med bra balans och muskler hade det inte varit något problem, men ingen av hästarna i stallet i Dar es Salaam hade musklerna på rätt ställe. Veronica smackade upp Andy i en galopp och det var alldeles för trångt, alldeles för litet för honom. Så han gjorde det enda han kunde för att inte gå omkull. Han började bocka. Slå bakut. Istället för att galoppera, blev det en helt ny gångart av bockningar, bakutslagningar och sparkar som skulle ha gjort vilken rodeohäst som helst avundsjuk. Men Veronica höll bara i och lät honom fortsätta springa. Och jag, som alltid har haft en talang för att hålla mig kvar i sadeln, höll mig kvar och tänkte godtroget att det nog fanns någon mening med det här.
Självklart fanns det ingen mening med det. Det har jag insett i efterhand. Det var bara idiotiskt.
Nu känner jag mig som Andy. Fastspänd i en alldeles för kort longeringslina, tvingad av en yppig tyska att springa runt runt i en cirkel, medan jag bara vill ut men hon drar och sliter i mig, tvingar mig att stanna. Jag vill bara bocka. Jag vill bara slå bakut. Jag vill bara ta mig ur den här trånga, kvävande cirkeln.
En av hästarna hette Andy. Han var en vacker fux (rödbrun), kanske den enda i stallet som inte såg vanvårdad ut. En eftermiddag på vår ridlektion fick Veronica för sig att longera. Att longera innebär att man spänt fast hästen i en lång lina och sen låter hästen springa, så långt som repet tillåter, i en cirkel runt en. Det kan göras både med och utan ryttare. Om det görs rätt, kan det vara ett bra komplement till vanlig ridning, både för häst och ryttare.
Så Veronica började longera Andy med mig på. Grejen var bara den att longeringslinan var för kort, cirkeln blev för liten för Andy. För en välriden häst med bra balans och muskler hade det inte varit något problem, men ingen av hästarna i stallet i Dar es Salaam hade musklerna på rätt ställe. Veronica smackade upp Andy i en galopp och det var alldeles för trångt, alldeles för litet för honom. Så han gjorde det enda han kunde för att inte gå omkull. Han började bocka. Slå bakut. Istället för att galoppera, blev det en helt ny gångart av bockningar, bakutslagningar och sparkar som skulle ha gjort vilken rodeohäst som helst avundsjuk. Men Veronica höll bara i och lät honom fortsätta springa. Och jag, som alltid har haft en talang för att hålla mig kvar i sadeln, höll mig kvar och tänkte godtroget att det nog fanns någon mening med det här.
Självklart fanns det ingen mening med det. Det har jag insett i efterhand. Det var bara idiotiskt.
Nu känner jag mig som Andy. Fastspänd i en alldeles för kort longeringslina, tvingad av en yppig tyska att springa runt runt i en cirkel, medan jag bara vill ut men hon drar och sliter i mig, tvingar mig att stanna. Jag vill bara bocka. Jag vill bara slå bakut. Jag vill bara ta mig ur den här trånga, kvävande cirkeln.
Kommentarer
Trackback