en lycka kommer sällan ensam...
Är det inte underligt. Att när en sak faller på plats, klonk, så börjar det mesta andra också lägga sig till ro i något sorts tillsvidareläge.
Förra fredagen fann jag tillbaka till min ridning. Jag hoppade en hel bana på Westlife med flyt och finess och de två lektionerna jag har haft sen dess har bara förstärkt min känsla av att jag nog inte glömt något ändå. Att det bara behövde väckas upp. Och att jag faktiskt kan.
Och nästan direkt efteråt inser jag att känslan av lugn som långsamt smygit sig på mig är insikten om att jag nog har ganska bra koll på det här med geografin också. På fredag har jag tentan som kommer att stå för en tredjedel av terminens betyg, delkursen har varit helvetiskt svår och stressig och det är helt sjuka mängder information som vi förväntas mata i oss. Men ikväll, efter att ha gått igenom två gamla tentor, känner jag att jag med stor sannolikhet kommer att få godkänt. Mer behöver jag inte.
Jag kan andas igen.
Och i skuggan av detta har jag börjat lyssna på musik igen. Jag har hört av mig till människor som jag inte bytt ett ord med sen jag kröp in i den här pluggisoleringen i september. Jag skriver dagbok och stickar.
Jag tror att jag till och med kan börja njuta av hösten. Ah.
Förra fredagen fann jag tillbaka till min ridning. Jag hoppade en hel bana på Westlife med flyt och finess och de två lektionerna jag har haft sen dess har bara förstärkt min känsla av att jag nog inte glömt något ändå. Att det bara behövde väckas upp. Och att jag faktiskt kan.
Och nästan direkt efteråt inser jag att känslan av lugn som långsamt smygit sig på mig är insikten om att jag nog har ganska bra koll på det här med geografin också. På fredag har jag tentan som kommer att stå för en tredjedel av terminens betyg, delkursen har varit helvetiskt svår och stressig och det är helt sjuka mängder information som vi förväntas mata i oss. Men ikväll, efter att ha gått igenom två gamla tentor, känner jag att jag med stor sannolikhet kommer att få godkänt. Mer behöver jag inte.
Jag kan andas igen.
Och i skuggan av detta har jag börjat lyssna på musik igen. Jag har hört av mig till människor som jag inte bytt ett ord med sen jag kröp in i den här pluggisoleringen i september. Jag skriver dagbok och stickar.
Jag tror att jag till och med kan börja njuta av hösten. Ah.
Kommentarer
Trackback