[under uppförande]

På äldre dagar har jag fått en liten grej för barnböcker. Läsa om, läsa såna som jag aldrig läst själv, utan som jag bara sett som film eller fått upplästa. För några år sen läste jag Pippi Långstrump. Dem fick jag aldrig lästa för mig, men jag kan filmerna utantill. Astrid Lindgren var en så fantastisk författare.
Sen läste jag Alice i Underlandet. Den har jag vaga minnen från en tecknad Disneyfilm av, men annars är det bara refererad till titt som tätt, speciellt i de populärvetenskapliga filosofiböckerna jag tycker om att läsa, så jag tänkte att någon gång måste jag väl ändå läsa den. Och igår läste jag den ska bli filmatiserad med Johnny Depp som en galne hattmakaren - det ser jag fram emot!
Och Nalle Puh! Vilken fin liten teddybjörn han är!
Häromveckan läste jag Lille Prinsen. Den ska ju också vara sådär fantastisk. Men nej, jag måste ärligt talat säga att jag inte förstod den alls. Kanske var jag helt enkelt för gammal, jag vet inte.

Nu har turen kommit till Tove Jansson och hennes muminböcker. Och det är så litet och anspråkslöst och just därför blir det så stort. Tove Jansson har byggt upp såna karaktärer, skapat en sån filosofi. Läs bara det här stycket ur Kometen kommer:
Och så vek de av på den lilla vägen. Det var en glad väg som slingrade hit och dit, den gjorde bukter och skutt åt alla håll och ibland slog den knut på sig själv av ren uppsluppenhet. En sån väg blir man inte trött av att gå på och antagligen kommer man fortare fram på den än på en väg som är rak och ledsam.

Man skulle kunna bygga upp en hel livsfilosofi kring det där lilla citatet.