[under uppförande]

Jag har börjat jogga om mornarna. Natalia volontärarbetar på en skola tisdag onsdag torsdag och jag går runt ensam om dagarna och har inget sällskap för filmvakor på nätterna, så jag tänkte att jag också lika gärna kunde gå och bli duktig. Så jag går upp runt åtta på mornarna och springer en runda i Bolognia eller Irpavi innan frukost.
Jag trodde att det var andingen jag skulle få problem med, vi är ju ändå på cirka tretusenfemhundra meters höjd, men jag blir knappt ens andfådd. Problemet är istället musklerna. De orkar nästan inte någonting. Det måste väl någonstans också ha med syrefattigheten att göra. Mjölksyran rycker in nästan med en gång.
Och jag får träningsvärk. Riktigt obehaglig träningsvärk. Jag fick ingen träningsvärk när vi gick tre dagar på inkaleden, inte heller när jag och Jonna klättrade upp till Machu Picchu. Inte ens efter bestigningen av Huayna Potosí - sov gjorde jag onaturligt länge efteråt, men när jag vaknade var jag lika fräsch i kroppen som innan vår lilla bergsbestigningsstrapats, medan de andra gick runt som minst hundraåringar i ett par dagar efteråt. Men nu, efter att ha sprungit i ett pinsamt långsamt tempo i en kvart, tjugo minuter, då kommer värken plötsligt och sätter sig i hela benen. Det finns ingen logik i det.