tillbakalängtan
Men samtidigt som jag längtar hem, kan jag inte låta bli att tänka på allting som jag kommer att sakna med Bolivia när jag är hemma igen. Jag menar, man vet aldrig när jag kommer att se dessa dramatiska berg och andas denna tunna luft igen. Det kan dröja flera år.
Men tillbaka kommer jag. Det vet jag med säkerhet.
Bergen har jag ju redan nämnt, dramatiken som finns där rakt utanför fönstret. Utsikten från mitt fönster i Skarpnäck må vara fin, speciellt om våren när det är ett enda stort rosa moln av fejkkrsbärsträdets blommor, men de kan inte slå topparna som omsluter oss här i Bolognia, La Paz. Höga så att det hisnar i magen på mig.
Och jag kommer att sakna att man på klara dagar kan se Illimanis hela massiva snötäckta topp från korsningen El Prado (den stora huvudgata) och Avenida Camacho i centrala La Paz. Ibland kan man till och med se lite snötopp från huset här i Bolognia.
Jag kommer att sakna de branta smala gatorna och den kaotiska trafiken, att åka trufi (personbilar som körs i kommunaltrafiken) in till stan.
Jag kommer att sakna all frukten. Papayan, melonerna, kiwin, bananerna, pomelon, granadillan (eller moko moko som det även kallas), fikonen, mangon, vindruvorna, persikorna, chirimoyan, avokadon och, herregud, TUNAN. Jag kan bara inte sluta äta av all frukt och jag vet inte hur jag ska klara mig utan den nu. Fem månader har gjort mig beroende. (Jag får väl ersätta det med något annat. Jordgubbar tillexempel.)
Jag kommer att sakna att man säger buen dia och buenas tardes till främlingar på gatan och alla gathundar och pratsamma taxichaffrer och den billiga restaurangmaten.
Det klara morgonljuset kommer jag att sakna och den blå himlen. Lauri och Frank och Santiago kommer jag att sakna, Cecilia och David, Gabriela och Valentina, Meri och Hoty och alla deras galna hundar och hela deras fina, hemtrevliga hus.
Allra mest kommer jag att sakna Natalia. Men det behöver väl knappt nämnas.
Men tillbaka kommer jag. Det vet jag med säkerhet.
Bergen har jag ju redan nämnt, dramatiken som finns där rakt utanför fönstret. Utsikten från mitt fönster i Skarpnäck må vara fin, speciellt om våren när det är ett enda stort rosa moln av fejkkrsbärsträdets blommor, men de kan inte slå topparna som omsluter oss här i Bolognia, La Paz. Höga så att det hisnar i magen på mig.
Och jag kommer att sakna att man på klara dagar kan se Illimanis hela massiva snötäckta topp från korsningen El Prado (den stora huvudgata) och Avenida Camacho i centrala La Paz. Ibland kan man till och med se lite snötopp från huset här i Bolognia.
Jag kommer att sakna de branta smala gatorna och den kaotiska trafiken, att åka trufi (personbilar som körs i kommunaltrafiken) in till stan.
Jag kommer att sakna all frukten. Papayan, melonerna, kiwin, bananerna, pomelon, granadillan (eller moko moko som det även kallas), fikonen, mangon, vindruvorna, persikorna, chirimoyan, avokadon och, herregud, TUNAN. Jag kan bara inte sluta äta av all frukt och jag vet inte hur jag ska klara mig utan den nu. Fem månader har gjort mig beroende. (Jag får väl ersätta det med något annat. Jordgubbar tillexempel.)
Jag kommer att sakna att man säger buen dia och buenas tardes till främlingar på gatan och alla gathundar och pratsamma taxichaffrer och den billiga restaurangmaten.
Det klara morgonljuset kommer jag att sakna och den blå himlen. Lauri och Frank och Santiago kommer jag att sakna, Cecilia och David, Gabriela och Valentina, Meri och Hoty och alla deras galna hundar och hela deras fina, hemtrevliga hus.
Allra mest kommer jag att sakna Natalia. Men det behöver väl knappt nämnas.
Kommentarer
Trackback