hemma igen II
Men vissa saker kommer det att ta ett rätt bra tag att vänja mig av med. Jag måste programmera om mig, på samma sätt som La Paz-programmeringen tog tid. Jag har gått runt och varit lite yr, jag tror att det är för att det är så mycket syre i luften här nere, men jag har två dagar i rad nu sprungit runt Skarpnäck, och gud var snabbt och länge jag kan springa, trots att jag egentligen, konditionsmässigt, inte borde kunna springa alls.
Att slänga papper i toaletten, rörelsen mot papperskorgen sitter i armen, jag måste tänka till varje gång jag går på toa.
Å, Ä och Ö, svårt att åstadkomma, kortkommandona jag har använt i fem månader sitter i fingrarna och jag vill fortsätta med dem, kopiera in mina å:n och mina ä:n och ö:n kommer förmodligen bli öo och äa ett tag framöver. Bara så ni vet. Jag har inte blivit dyslektisk plötsligt.
Hela den här trafiksmartheten - i La Paz finns det knappt några trafikljus alls, och där det finns är de inte för fotgängare utan för bilarna, som ändå inte lyder dem. Så man går över gatan varsomhelst, när det blir en lucka i trafiken. Så funkar det inte här. Här letar man reda på Herr Gårman. Och lokaltrafiken, tidtabeller, SL-kort, i La Paz kommer microna, minina och trufina när de kommer (micro = buss, mini = minibuss, trufi = personbil som överfylls) och man vinkar in dem när de kör förbi, busshållplatser finns med används inte. Resan från huset i Bolognia in till Sagárnaga, centrum, i trufi kostade tre spänn. Det är en resa på tjugo minuter, en halvtimme, beroende på trafiken. I en mini kostade det två. Priserna kommer det att ta tid att vänja mig vid.
Och språket. Här kan jag inte prata svenska längre utan att någon förstår. Men idag träffade mamma en gammal vän från Venezuela vid midsommarstången och jag började prata spanska med honom och det kändes så bra, på något sätt, något har jag lärt mig medan jag varit borta, kanske har min spanska rent grammatiskt och ordförrådsmässigt inte blivit mycket bättre men det har blivit ett språk för mig. Inte bara en massa glosor och listor över verbböjningar, utan något jag kan använda för att kommunicera. Jag förstår och kan till och med prata, som en stenåldersmänniska förvisso, men ändå. Det är min största souvenir från Bolivia.
Att slänga papper i toaletten, rörelsen mot papperskorgen sitter i armen, jag måste tänka till varje gång jag går på toa.
Å, Ä och Ö, svårt att åstadkomma, kortkommandona jag har använt i fem månader sitter i fingrarna och jag vill fortsätta med dem, kopiera in mina å:n och mina ä:n och ö:n kommer förmodligen bli öo och äa ett tag framöver. Bara så ni vet. Jag har inte blivit dyslektisk plötsligt.
Hela den här trafiksmartheten - i La Paz finns det knappt några trafikljus alls, och där det finns är de inte för fotgängare utan för bilarna, som ändå inte lyder dem. Så man går över gatan varsomhelst, när det blir en lucka i trafiken. Så funkar det inte här. Här letar man reda på Herr Gårman. Och lokaltrafiken, tidtabeller, SL-kort, i La Paz kommer microna, minina och trufina när de kommer (micro = buss, mini = minibuss, trufi = personbil som överfylls) och man vinkar in dem när de kör förbi, busshållplatser finns med används inte. Resan från huset i Bolognia in till Sagárnaga, centrum, i trufi kostade tre spänn. Det är en resa på tjugo minuter, en halvtimme, beroende på trafiken. I en mini kostade det två. Priserna kommer det att ta tid att vänja mig vid.
Och språket. Här kan jag inte prata svenska längre utan att någon förstår. Men idag träffade mamma en gammal vän från Venezuela vid midsommarstången och jag började prata spanska med honom och det kändes så bra, på något sätt, något har jag lärt mig medan jag varit borta, kanske har min spanska rent grammatiskt och ordförrådsmässigt inte blivit mycket bättre men det har blivit ett språk för mig. Inte bara en massa glosor och listor över verbböjningar, utan något jag kan använda för att kommunicera. Jag förstår och kan till och med prata, som en stenåldersmänniska förvisso, men ändå. Det är min största souvenir från Bolivia.
Kommentarer
Trackback