den långa resan hem
14 juni 22:41 - Jag sitter på flygplanet. Vi har en lång, blond, otroligt ironisk flygvärdinna som springer här fram och tillbaka och servar passagerarna. Hon säger så trevliga saker, trots att folk uppenbart är ganska stora idioter, men för mig är det uppenbart att hon skriker långa fula, döskallefyllda ransor åt dem i huvudet. Kanske är det bara jag som hör vad jag vill höra. Jag skulle aldrig klara av att vara flygvärdinna. Att springa fram och tillbaka i den där smaka, heltäckningsmattsklädda gången i högklackat och flygplanspassagerare verkar bara helt enkelt vara den mest korkade kategorin människor. Hur smarta de än är annars. Det är något med den tryckutjämnande kabinen. Den försätter hjärnsceller i tillfällig sömn.
Det slog mig att jag glömde att sätta fast namnlappar på mina väskor. Så om de skulle försvinna nu, skulle de inte hitta hem och det skulle inte förvåna mig. Den här resan har gått alldeles för problemfritt. Nu är det bråttom, det är bara åtta plus tio plus åtta timmar kvar, något måste gå fett åt helvete för annars blir den universella balansen skev.
Ni ser, det är därför jag ska ha mamma med mig till flygplatsen. Hon ser till att jag kommer ihåg såna saker som namnlappar, när jag själv är för resfebrig för att hålla tankarna i styr.
Nu lyfter vi snart. Hejdå Sydamerika. Vi ses nog snart igen!
15 juni 11:18 - Vi kraschade inte på någon avsides ön i Karibien, men jag kunde för mitt liv inte somna. Jag såg en andravärldskrigetfilm med Kiera Knightley, Sienna Miller, Matthey Rhys och Cillian Murphy om poeten Dylan Thomas och de två kvinnorna som han älskade. The Edge of Love hette den. Inte sådär extremt gripande, poeter i allmänhet verkar ju vara en mycket osympatisk grupp skithögar, men Cillan Murphy i militäruniform satt inte fel.
Vi landade lite över sju, och jag pratade spanska med passkontrollanten som tog mina fingeravtryck och åkte inte fast i tullen för mina nötter och morötter. Båda mina incheckade väskor hade hittat hela vägen till New York och jag tejpade fast varsina provisoriska namnlappar på dem (jag visste väl att tejpen jag köpte på gatan i La Paz skulle komma väl till pass någonstans i världen). Nu kommer de förhoppningsvis inte att åka vilse på vägen till Stockholm heller.
Jag köpte en liter åtta år gammal taxfree-rom till pappa (som jag hade tänkt snylta på lite, om det är något som jag fått smak för under den här resan, så är det rom. Rom har ett oerhört högt nostalgiskt värde), en bok som Sasha rekommenderade för mig, The Time-Travelers Wife, som annars bara hade funnits på engelska på ett bibliotek i hela Stockholm, Spånga, det har jag kollat upp. Och jag köpte en I [hjärta] NY-t-tröja, dels för att jag ville ha en (jag gillar ju New York), dels för att den t-tröjan jag hade på mig verkligen stank - det här med att resa gör en inte speciellt fräsch. Sen gick jag in på toaletten, sköljde mig så gott jag kunde i armhålorna över handfatet och satte på mig min nya, fina NY-tröja.
Jag har sett världens tjockaste flygvärdinna också. Det var inte bara för att vara flygvärdinna som hon var tjock, hon var tjock på riktigt. Jag förstår inte hur hon får plats i flygplansgångarna. Jag har inte speciellt stor respekt för flygvärdinnor.
Överlag är det slående många som är tjocka eller plastikopererade här på flygplatsen. Mest tjocka.
Och en familj med mamma, pappa och tre barn i koppel gick precis förbi. Barn i koppel. Jag kan inte bestämma mig för ifall det är hemskt eller bara väldigt smart.
Nu ska jag äta lite morötter.
16:39 - På Limas flygplats gick alla anställda och en del resenärer också runt med ansiktsmasker. På grund av svininfluensan, antar jag, jag vet inte så mycket om den. Det är svårt att hålla sig uppdaterad om världshändelser när man är i ett land där språket är en lite främmande. Jag har ingen aning om vad som hänt i världen.
Här på Newark har jag bara sett en enda person med ansiktsmask. Under tio timmar, det blir ganska många människor, och ändå bara en mask. Innebär det att risken är mindre att bli smittad här?
Jag är övertrött, jag har svårt att koncentrera mig, jag blir sittande med blicken i intet. Och nu boardas det också. Jag återkommer.
17:41 - Jag sitter på planet, men än har vi inte lyft.
På flygplatsen kunde jag inte låta bli att köpa en bagel med cream cheese - jag var ju ändå på en flygplats utanför New York. Så en wholegrain bagel och en stor kopp varm choklad (sockret kanske skulle kunna hålla mig vaken) för en summa som jag inte lagt ut för NÅGONTING på fem månader. Men gott var det. Grymt gott. Nästa resa kanske blir till New York.
Sen vandrade jag runt på flygplatsen och lyssnade på Madicken. Det är något som inte märks så tydligt i filmerna, eller så var det bara jag som inte tänkte på det när jag var lite, men Madicken i original är gansla rejält politisk. Farbror Nilsson kallar tillexempel Madickens pappa för herrskapssocialisten, och själv säger han saker som bekräftar det hela tiden. Det diskuteras mycket klassfrågor och moral ur olika synvinklar, samtidigt som det faktiskt är en renodlad barnbok. Men den liksom innehåller politiska tjuvnyp som ett barn med största sannolikhet inte uppfattar. Jag gjorde ju inte det. Samtidigt innehåller böckerna mörka, realistiska drag, som farbror Nilssons alkoholism tillexempel, eller Mias faderlöshet och loppfyllda hårbotten.
Jag älskade verkligen Madicken, av alla Astrid Lindgren-figurer var det nog henne jag identifierade mig mest med som liten. Bara det att hennes pappa var redaktör för en tidning och att min pappa skrev i en annan, jättestor, gjorde ju oss nästan till syskon i min värld.
Och jag måste säga att denna nyupptäkt av Madicken som jag gjort under den här resan bara har förstärkt min förtjustning. Trots att jag väl egentligen är en sådär femton år för gammal.
18:13 - Det känns konstigt att vara påväg hem. Vi har inte lyft än, det regnade alldeles nyss och nu är det kö till startbanan, men jag sitter på planet och runt omkring mig pratas det svenska. Och att det skulle vara sommar i Stockholm känns ännu mer absurt. Jag kommer från den bolivianska vintern och någonstans förväntar jag mig att det ska vara lika kallt, grått och slaskigt i Stockholm som det var när jag åkte därifrån för fem månader sen.
Istället kommer jag landa i midsommar. Jag vet det, men jag kan inte förstå det.
18:27 - Vi väntar fortfarande på att få lyfta. Jag har räknat i min almanacka. Imorgon när jag landar kommer jag att ha varit borta hemifrån i 154 dygn. Det blir ganska många dagar och nätter, timmar och minuter det.
18:32 - Vi lyfter.
23:00 - Jag har inte sovit sen natten på Loki - vilket blir två dygn. Men jag bara kan inte, flygplanet skriker och ryggstödet är alldeles för lodrätt. Jag sitter och skrattar för mig själv, så övertrött är jag, och jag har sett på film. En dålig med Hugh Dancy, men han är ju i alla fall söt, och en annan med Renée Zellweger, dålig den också men Renée gillar jag. Och nu Baz Luhrmans Romeo + Juliet, när Leonardo DiCaprio fortfarande var ung och Claire Danes lika vacker som nu. Jag tänker i vers. Men kanske ska jag ändå försöka sova lite.
16 juni 08:24 (svensk tid) - Det blev inget sova. Det helt enkelt gick inte. Så det blev lite mer Madicken istället, och The Weddingsinger. Ingen bra film.
Nu står jag och väntar på mina väskor. Jag är så trött att det inte skulle förvåna mig ifall jag svimmade och föll ihop rakt på bagagebandet.
På Arlanda är bagagekärror gratis. Både i Lima och på Newark kostar de pengar. Det tycker jag faktiskt är väldigt snålt, att ta betalt för bagagekärror.
Plötsligt är jag rädd. Att komma hem, att träffa alla, jag som varit borta så länge. Hur ska det gå? Jag är nervös.
Det slog mig att jag glömde att sätta fast namnlappar på mina väskor. Så om de skulle försvinna nu, skulle de inte hitta hem och det skulle inte förvåna mig. Den här resan har gått alldeles för problemfritt. Nu är det bråttom, det är bara åtta plus tio plus åtta timmar kvar, något måste gå fett åt helvete för annars blir den universella balansen skev.
Ni ser, det är därför jag ska ha mamma med mig till flygplatsen. Hon ser till att jag kommer ihåg såna saker som namnlappar, när jag själv är för resfebrig för att hålla tankarna i styr.
Nu lyfter vi snart. Hejdå Sydamerika. Vi ses nog snart igen!
15 juni 11:18 - Vi kraschade inte på någon avsides ön i Karibien, men jag kunde för mitt liv inte somna. Jag såg en andravärldskrigetfilm med Kiera Knightley, Sienna Miller, Matthey Rhys och Cillian Murphy om poeten Dylan Thomas och de två kvinnorna som han älskade. The Edge of Love hette den. Inte sådär extremt gripande, poeter i allmänhet verkar ju vara en mycket osympatisk grupp skithögar, men Cillan Murphy i militäruniform satt inte fel.
Vi landade lite över sju, och jag pratade spanska med passkontrollanten som tog mina fingeravtryck och åkte inte fast i tullen för mina nötter och morötter. Båda mina incheckade väskor hade hittat hela vägen till New York och jag tejpade fast varsina provisoriska namnlappar på dem (jag visste väl att tejpen jag köpte på gatan i La Paz skulle komma väl till pass någonstans i världen). Nu kommer de förhoppningsvis inte att åka vilse på vägen till Stockholm heller.
Jag köpte en liter åtta år gammal taxfree-rom till pappa (som jag hade tänkt snylta på lite, om det är något som jag fått smak för under den här resan, så är det rom. Rom har ett oerhört högt nostalgiskt värde), en bok som Sasha rekommenderade för mig, The Time-Travelers Wife, som annars bara hade funnits på engelska på ett bibliotek i hela Stockholm, Spånga, det har jag kollat upp. Och jag köpte en I [hjärta] NY-t-tröja, dels för att jag ville ha en (jag gillar ju New York), dels för att den t-tröjan jag hade på mig verkligen stank - det här med att resa gör en inte speciellt fräsch. Sen gick jag in på toaletten, sköljde mig så gott jag kunde i armhålorna över handfatet och satte på mig min nya, fina NY-tröja.
Jag har sett världens tjockaste flygvärdinna också. Det var inte bara för att vara flygvärdinna som hon var tjock, hon var tjock på riktigt. Jag förstår inte hur hon får plats i flygplansgångarna. Jag har inte speciellt stor respekt för flygvärdinnor.
Överlag är det slående många som är tjocka eller plastikopererade här på flygplatsen. Mest tjocka.
Och en familj med mamma, pappa och tre barn i koppel gick precis förbi. Barn i koppel. Jag kan inte bestämma mig för ifall det är hemskt eller bara väldigt smart.
Nu ska jag äta lite morötter.
16:39 - På Limas flygplats gick alla anställda och en del resenärer också runt med ansiktsmasker. På grund av svininfluensan, antar jag, jag vet inte så mycket om den. Det är svårt att hålla sig uppdaterad om världshändelser när man är i ett land där språket är en lite främmande. Jag har ingen aning om vad som hänt i världen.
Här på Newark har jag bara sett en enda person med ansiktsmask. Under tio timmar, det blir ganska många människor, och ändå bara en mask. Innebär det att risken är mindre att bli smittad här?
Jag är övertrött, jag har svårt att koncentrera mig, jag blir sittande med blicken i intet. Och nu boardas det också. Jag återkommer.
17:41 - Jag sitter på planet, men än har vi inte lyft.
På flygplatsen kunde jag inte låta bli att köpa en bagel med cream cheese - jag var ju ändå på en flygplats utanför New York. Så en wholegrain bagel och en stor kopp varm choklad (sockret kanske skulle kunna hålla mig vaken) för en summa som jag inte lagt ut för NÅGONTING på fem månader. Men gott var det. Grymt gott. Nästa resa kanske blir till New York.
Sen vandrade jag runt på flygplatsen och lyssnade på Madicken. Det är något som inte märks så tydligt i filmerna, eller så var det bara jag som inte tänkte på det när jag var lite, men Madicken i original är gansla rejält politisk. Farbror Nilsson kallar tillexempel Madickens pappa för herrskapssocialisten, och själv säger han saker som bekräftar det hela tiden. Det diskuteras mycket klassfrågor och moral ur olika synvinklar, samtidigt som det faktiskt är en renodlad barnbok. Men den liksom innehåller politiska tjuvnyp som ett barn med största sannolikhet inte uppfattar. Jag gjorde ju inte det. Samtidigt innehåller böckerna mörka, realistiska drag, som farbror Nilssons alkoholism tillexempel, eller Mias faderlöshet och loppfyllda hårbotten.
Jag älskade verkligen Madicken, av alla Astrid Lindgren-figurer var det nog henne jag identifierade mig mest med som liten. Bara det att hennes pappa var redaktör för en tidning och att min pappa skrev i en annan, jättestor, gjorde ju oss nästan till syskon i min värld.
Och jag måste säga att denna nyupptäkt av Madicken som jag gjort under den här resan bara har förstärkt min förtjustning. Trots att jag väl egentligen är en sådär femton år för gammal.
18:13 - Det känns konstigt att vara påväg hem. Vi har inte lyft än, det regnade alldeles nyss och nu är det kö till startbanan, men jag sitter på planet och runt omkring mig pratas det svenska. Och att det skulle vara sommar i Stockholm känns ännu mer absurt. Jag kommer från den bolivianska vintern och någonstans förväntar jag mig att det ska vara lika kallt, grått och slaskigt i Stockholm som det var när jag åkte därifrån för fem månader sen.
Istället kommer jag landa i midsommar. Jag vet det, men jag kan inte förstå det.
18:27 - Vi väntar fortfarande på att få lyfta. Jag har räknat i min almanacka. Imorgon när jag landar kommer jag att ha varit borta hemifrån i 154 dygn. Det blir ganska många dagar och nätter, timmar och minuter det.
18:32 - Vi lyfter.
23:00 - Jag har inte sovit sen natten på Loki - vilket blir två dygn. Men jag bara kan inte, flygplanet skriker och ryggstödet är alldeles för lodrätt. Jag sitter och skrattar för mig själv, så övertrött är jag, och jag har sett på film. En dålig med Hugh Dancy, men han är ju i alla fall söt, och en annan med Renée Zellweger, dålig den också men Renée gillar jag. Och nu Baz Luhrmans Romeo + Juliet, när Leonardo DiCaprio fortfarande var ung och Claire Danes lika vacker som nu. Jag tänker i vers. Men kanske ska jag ändå försöka sova lite.
16 juni 08:24 (svensk tid) - Det blev inget sova. Det helt enkelt gick inte. Så det blev lite mer Madicken istället, och The Weddingsinger. Ingen bra film.
Nu står jag och väntar på mina väskor. Jag är så trött att det inte skulle förvåna mig ifall jag svimmade och föll ihop rakt på bagagebandet.
På Arlanda är bagagekärror gratis. Både i Lima och på Newark kostar de pengar. Det tycker jag faktiskt är väldigt snålt, att ta betalt för bagagekärror.
Plötsligt är jag rädd. Att komma hem, att träffa alla, jag som varit borta så länge. Hur ska det gå? Jag är nervös.
Kommentarer
Trackback