rapsen blommar & vinbären är gröna (4 juli)

Jag är i Finland. Vahijärvi, Askola. Förra sommaren var den första i mitt liv då jag inte var här, på två år har jag inte gått barfota på gräsmattan och fått trätrappan att knarra mitt i natten. Här har inte hänt någonting, och alldeles för mycket. Det går inga bussar hit på somrarna längre. Övervåningen är renoverad, helt ny, allting är vitt. Rabatterna är fulla med ogräs och mormor är död. Hon dog för två och ett halvt år sen, det är länge sen, det är inget jag tänker sådär dagligen på längre men hela det här stället osar mormor. Det går inte att låta bli. Så fort vi kom hit kom molnen och idag på eftermiddagen började det regna. Men på torget i Borgå igår köpte mamma fem kilo finska jordgubbar (stördaste grejen, de svenska jordgubbarna på Borgås torg är billigare än svenska jordgubbar på Coop i Skarpnäck), så jag har suttit på glasverandan med min dator och ätit jordgubbar. Nu har jag städat klart. Min hårddisk är uppdelad i fina, prydliga mappar och speciellt fotomapparna är jättefina. Jag har aldrig påstått att jag inte skulle vara pedantisk.

Och det är något med det här stället, och fotona. Jag har ju i princip gått igenom hela mitt liv från födsel till idag. Eller åtminstone sex års ålder, då jag fick min första kamera. Jag fick inte min första digitala kamera förrän när jag var arton, men höjdpunkterna innan det scannade jag in till olika kollage och bilddagböcker på internet. Och att det här huset på kullen i byhålan där ingen pratar något annat än finska varje sommar har varit den platsen jag kommit till för att försöka varva ner och smälta allt som hänt mig under året.
Nåja, det där med varva ner har ju aldrig riktigt funkat, för hur samspelta jag och mamma än är hemma, så hamnar vi alltid ur fas när vi är här. Hon får sina städmanier och ska vända upp och ner på hela huset, medan jag blir lite extra lat, jag har ju sommarlov, jag vill kunna läsa, eller spela patiens, eller städa i min dator utan att bli störd. Och det där med att smälta - äe, alltså så förvirrad och förtvivlad som jag varit här, borde jag väl aldrig vilja komma tillbaka hit.
Men jag älskar det här stället. På något underligt, bakvänt sätt.
Så nu går jag runt i det här känsloladdade huset med alla dessa gamla fotografier i huvudet, apan som bet mig i fingret vid Victoriafallen i Zimbabwe när jag var fem, bandymatcher på skolgården i ettan, mitt och Paulinas maskeradkalas när vi fyllde nio, klassresan till Birka i fyran. Paulinas besök hos mig och mamma i Tanzania, Eric, mitt och Hannas Halloweenparty i sexan, innan jag och Hanna egentligen blivit kompisar, picknick i Vitabergsparken med Hanna och Lisa när det precis höll på att bli vi tre, Koster med dem sommaren 2002. Italien med Hanna och pappa-Anna-Aron sommaren därefter. Hösten i nian, fikatorsdagarna med Ida och Fina och Lisa, Robin, klassresan till Grekland våren 2004, skolavslutningen i nian, Magdalena och Hanna och Kirke alldeles rödgråtna. New York, första hösten i gymnasiet, Malin som bara fastnar på fotografi efter fotografi, Kirke, Lisa och Ida på Hundby i augusti 2005, studieresan till Berlin, vad jag grät där, Fred. Kirkes artonårsdag. Min artonårsdag. Hannas artonårsdag. Klubbfotografier från Indierave, Baba, Ace, Vänner & Bekanta. Foto A i trean med Sandra och i julklapp fick jag min första digitalkamera, den jag fortfarande använder, EOS 400D, min bäbis. Där tog de scannade fotona slut, de digitala organiserar sig så fint av sig själva.

Men det är mycket liv. Och som att det är meningen att jag ska kunna hantera allting nu, så forsar det ner på mig allting på samma gång. Annars lever jag i nuet och minnena blommar upp något åt gången, som droppar som faller. För att det är så psyket hanterar. Men nu - kortslutning. Allting som en atombomb i mitt huvud. Ska bli spännande att se om jag överlever.
Vi ses på andra sidan!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback