hästprat
I lördags red jag för första gången på två år (bortsett från den där lilla galna turen i Santa Cruz, Bolivia, i april). Det har kommit många nya hästar till Stockholms ridhus. En av dem red jag - den norska fjordhästen eller fjordingkorsningen Fredrik. Lite otippat namn på en häst, tycker jag, och för er som inte kan något om hästar så kan jag förklara att fjordingar är ljusbruna, kraftiga, ganska små hästar som har ett rykte av att vara väldigt matglada och lata.
Fredrik levde inte upp till förväntningarna. Han var ett riktigt kraftpaket, ville springa om alla andra hästarna, han var lyhörd och gick på tygeln utan att jag ens behövde försöka.
Över lag en ganska otippad figur, helt enkelt.
Och när jag suttit av och tagit in honom i stallet, kände jag så överväldigande starkt att jag inte ville att det skulle vara slut. Jag ville att det skulle bli lördag morgon igen, jag ville sitta i sadeln igen, i Fredriks sadel, hans explosiva muskler, jag ville känna hur han betedde sig över hinder, jag ville ha MER.
Det var tid jag behövde. En tid innan jag slutade ta ridlektioner, kände jag ingen direkt lycka över att sitta tillhäst. Det var roligt, visst, men jag kände mig allmänt orkeslös den våren, studentvåren, och ridningen kunde inte ge mig den kick som den alltid gjort när jag var yngre. Så jag slutade, när pengarna inte riktigt tillät längre.
Men nu, nu har jag gått runt och längtat i nästan ett år, äntligen kan jag igen och jag har ingen aning om hur den här hösten kommer att bli. Men om det blir tungt, så vet jag att jag alltid har de där lördagarna klockan tolv. Där får jag min andpaus, min endorfinkick. Min hästlycka.
Fredrik levde inte upp till förväntningarna. Han var ett riktigt kraftpaket, ville springa om alla andra hästarna, han var lyhörd och gick på tygeln utan att jag ens behövde försöka.
Över lag en ganska otippad figur, helt enkelt.
Och när jag suttit av och tagit in honom i stallet, kände jag så överväldigande starkt att jag inte ville att det skulle vara slut. Jag ville att det skulle bli lördag morgon igen, jag ville sitta i sadeln igen, i Fredriks sadel, hans explosiva muskler, jag ville känna hur han betedde sig över hinder, jag ville ha MER.
Det var tid jag behövde. En tid innan jag slutade ta ridlektioner, kände jag ingen direkt lycka över att sitta tillhäst. Det var roligt, visst, men jag kände mig allmänt orkeslös den våren, studentvåren, och ridningen kunde inte ge mig den kick som den alltid gjort när jag var yngre. Så jag slutade, när pengarna inte riktigt tillät längre.
Men nu, nu har jag gått runt och längtat i nästan ett år, äntligen kan jag igen och jag har ingen aning om hur den här hösten kommer att bli. Men om det blir tungt, så vet jag att jag alltid har de där lördagarna klockan tolv. Där får jag min andpaus, min endorfinkick. Min hästlycka.
Kommentarer
Trackback