[under uppförande]

En av mina kollegor är från Bolivia. Theo heter han. Själv har jag inte pratat spanska med honom, det har bara känts lite dumt, men ibland pratar han spanska i telefon. Boliviansk spanska. Jag har hört spanska på ganska många ställen sen jag kom hem, mammas finsk-venezulanska, Victors madridiska, peruansk på radion och förmodligen chilensk på tunnelbanan. Men inte den bolivianska.
Jag tycker om den bolivianska spanskan. Den är så klar och tydlig. Lite som vatten. Jag kan sitta och bara lyssna på Theo. Inte på själva orden, jag anstränger mig inte för att förstå vad han säger. Jag bara lyssnar på melodin, och blir glad.
Bolivia har lämnat djupa spår i mig.