höstlängtan
I onsdags hade jag kör. Det var så underbart att stå där igen, mitt ibland alla dessa människor, att vara en del av den här musiken som skapades mellan körledaren Eva, noterna och oss. Att jag faktiskt fortfarande kunde. Jag har blivit mycket bättre på det här med stämmor, jag kan, körledaren för Katarinas ungdomskör hade fel. Jag kunde lära mig. Min röst flög upp och ekade i Markuskyrkans höjder.
Imorgon ska jag på min första ridlektion på två år. Jag är nervös. Jag ser så otroligt mycket fram emot det. Jag vill att det ska bli imorgon NU, jag ska plocka fram mina fina ridstövlar när jag skrivit klart.
Idag var det sista dagen på jobbet. Det var en dag som vilken annan, fredagslugn, och när arbetsdagen var slut sa jag hejdå till mina kollegor och chefen sa att jag gärna fick komma tillbaka. Inte för att det är jag som bestämmer sånt, det är jobbmäklarna på Manpower som skickar iväg mig dit där jag behövs. Men glad blev jag hursomhelst.
Och när jag cyklade hem, för sista gången den här sommaren genom Dalen och Pungpinan, tänkte jag att vad skönt det ska bli med höst. Jag kan inte bärga mig, jag vill att hösten ska komma nu, kylan, den krispiga luften, fallande löv, mörkret. Kanske är det för att jag tillbringade hela våren i Bolivia, jag har bara haft halva tiden av det svenska mörkret det gångna året. Men jag har faktiskt aldrig tyckt illa om hösten, aldrig känt den där motviljan mot mörkret som så många andra ger uttryck för. Jag tycker om kylan.
Jag älskar den svenska ombytligheten. Årstider. Och nu är det hösten jag vill.
Snart är det äppelsäsong. Sen kommer satsumasen, och lagom till jul navelapelsinen.
Vardagen har satt igång. På måndag börjar universitetet. Jag ser fram emot allt. Jag är redo.
Imorgon ska jag på min första ridlektion på två år. Jag är nervös. Jag ser så otroligt mycket fram emot det. Jag vill att det ska bli imorgon NU, jag ska plocka fram mina fina ridstövlar när jag skrivit klart.
Idag var det sista dagen på jobbet. Det var en dag som vilken annan, fredagslugn, och när arbetsdagen var slut sa jag hejdå till mina kollegor och chefen sa att jag gärna fick komma tillbaka. Inte för att det är jag som bestämmer sånt, det är jobbmäklarna på Manpower som skickar iväg mig dit där jag behövs. Men glad blev jag hursomhelst.
Och när jag cyklade hem, för sista gången den här sommaren genom Dalen och Pungpinan, tänkte jag att vad skönt det ska bli med höst. Jag kan inte bärga mig, jag vill att hösten ska komma nu, kylan, den krispiga luften, fallande löv, mörkret. Kanske är det för att jag tillbringade hela våren i Bolivia, jag har bara haft halva tiden av det svenska mörkret det gångna året. Men jag har faktiskt aldrig tyckt illa om hösten, aldrig känt den där motviljan mot mörkret som så många andra ger uttryck för. Jag tycker om kylan.
Jag älskar den svenska ombytligheten. Årstider. Och nu är det hösten jag vill.
Snart är det äppelsäsong. Sen kommer satsumasen, och lagom till jul navelapelsinen.
Vardagen har satt igång. På måndag börjar universitetet. Jag ser fram emot allt. Jag är redo.
Kommentarer
Trackback