borttappade inlägg
Igår var jag på UNG08-festivalen. Tittade förbi precis efter jobbet och monsterhagelskyfallet. Jag såg underbara Elias utan sina Wizzkids och snygga Montt Mardié. I vanliga fall hade jag komponerat ett långt och poetiskt inlägg om dem det första jag gjorde när jag kom hem, så som jag brukar, förra sommaren när jag såg Elias & the Wizzkids under eken skrev jag ju det här.
I onsdags såg och hörde jag Darya & Månskensorkestern sjunga finsk tango, med ett kort gästspel av Frida Hyvönen, på Stockholms kulturfestival tillsammans med Marie. Darya & Månskensorkesterns finska tango rör någonting djupt i mig, mitt melankoliska finska hjärta kanske, och med Frida Hyvönens rena röst blev det nästan så vackert att hjärtat brast. Som en kristallklar sjö kring Punkaharju i midnattssol, för att gå överstyr med metaforerna en aning. Det skulle jag också ha börjat formulera mig till redan på tunnelbanan hem.
När jag kom hem från Finland i mitten av juli, gick jag på Stockholms jazzfestival och såg fenomenet Theresa Andersson och hyllningskonserten till Nina Simone med Lizz Wright, Nina Simones dotter och två sångerskor till. Båda enorma upplevelser på sina egna sätt.
Men jag skrev inte om någon av dem. Jag förstår inte vart behovet har stuckit, men just nu är det inte här och jag försöker att inte känna mig orolig över att jag inte verkar bry mig.
I tio år har jag skrivit nu, orden har alltid kommit tillbaka till mig, sannolikheten är stor att de kommer att göra det den här gången också. Om inte, så vet jag inte vem jag är längre. Så jag väntar.
I onsdags såg och hörde jag Darya & Månskensorkestern sjunga finsk tango, med ett kort gästspel av Frida Hyvönen, på Stockholms kulturfestival tillsammans med Marie. Darya & Månskensorkesterns finska tango rör någonting djupt i mig, mitt melankoliska finska hjärta kanske, och med Frida Hyvönens rena röst blev det nästan så vackert att hjärtat brast. Som en kristallklar sjö kring Punkaharju i midnattssol, för att gå överstyr med metaforerna en aning. Det skulle jag också ha börjat formulera mig till redan på tunnelbanan hem.
När jag kom hem från Finland i mitten av juli, gick jag på Stockholms jazzfestival och såg fenomenet Theresa Andersson och hyllningskonserten till Nina Simone med Lizz Wright, Nina Simones dotter och två sångerskor till. Båda enorma upplevelser på sina egna sätt.
Men jag skrev inte om någon av dem. Jag förstår inte vart behovet har stuckit, men just nu är det inte här och jag försöker att inte känna mig orolig över att jag inte verkar bry mig.
I tio år har jag skrivit nu, orden har alltid kommit tillbaka till mig, sannolikheten är stor att de kommer att göra det den här gången också. Om inte, så vet jag inte vem jag är längre. Så jag väntar.
Kommentarer
Postat av: m.
det var den finaste kvällen på länge, med tangon. och hur jag också önskade mig vara, åtminstone ett uns finländsk. du får gärna visa mig mer sådan musik om du har!
Trackback