tre städer
Vi tyckte om Rurrenabaque. I Rurrenabaque hade de Bolivias godaste empanadas (en sorts kött-, kyckling- eller ostfyllda piroger), tre bolivianos styck, tre räckte gott och väl för en måltid. I Rurrenabaque fick man tre pomelos (en grapefruktsliknande citrusfrukt) för en boliviano. Jag åt minst sex om dagen - C-vitaminsöverdos. I Rurrenabaque fanns Moskkito Bar, med goda drinkar, jättetrevliga bartenders och fantastisk happy hour. I Rurrenabaque träffade vi Sven från Holland och Leslie från Oregon, USA, köpte de fulaste kläderna vi kunde hitta på den lokala loppisen och klädde ut oss en kväll. Skönare människor får man leta länge efter. Vi tyckte om nästan allt med Rurrenabaque.
Trinidad tyckte vi inte om. I Trinidad fanns ingen tvättservice. Ägarinnorna till de två hostelen vi bodde på i Trinidad var buttra och gnälliga och lät oss inte ha våra grejer på tork på innergården, för "det var fult". I Trinidad åkte man motorcykeltaxi och det var ju roligt, men Cecilia brände sig på avgasröret och fick ett stort, varande brännsår på vaden. Som om hennes myggbett inte var nog. I Trinidad var husen byggda så att det var tak över trottoarerna - någon visste vad han gjorde. För i Trinidad kunde vädret gå från sol till amazonasregn snabbare än vad vi hann blinka. Men om inget annat, så var husen i Trinidad så snyggt koloniala och slitna och färgen bortregnad. Min kamera älskade Trinidad.
Santa Cruz tyckte vi var helt okej. Santa Cruz kändes som en sydeuropeisk stad, säg en medelstor italiensk. I Santa Cruz var människorna så piffigt klädda och körde runt i nya bilar. I Santa Cruz såldes det glass och mjukglass i varenda gatuhörn. I Santa Cruz träffade vi Natalias farmors syster och hennes familj, de tog med oss till ett fritidsområde vid en flod utanför stan, Pirai, där Natalia och Cecilia fick köra fyrhjuling och jag och Jonna äntligen fick rida (första gången i en westernsadel för min del, det kändes som att jag inte hade någon kontroll alls, men gud vad underbart det kändes att få galoppera igen. Hästens muskler under mig. Dagen efter hade jag sjuk träningsvärk i ljumskarna). Vi älskar Natalias familj. Jättemycket.
Den bolivianska låglandsspanskan är svår att förstå. De hoppar över bokstäver och pratar otydligt. Som tjej visslas det efter en på ett latinamerikanskt sätt som inte alls förekommer på Altiplanon. Och det är varmt, ohyggligt varmt.
Jag tyckte om låglandet, det gjorde jag. Men mest tycker jag om La Paz.
Trinidad tyckte vi inte om. I Trinidad fanns ingen tvättservice. Ägarinnorna till de två hostelen vi bodde på i Trinidad var buttra och gnälliga och lät oss inte ha våra grejer på tork på innergården, för "det var fult". I Trinidad åkte man motorcykeltaxi och det var ju roligt, men Cecilia brände sig på avgasröret och fick ett stort, varande brännsår på vaden. Som om hennes myggbett inte var nog. I Trinidad var husen byggda så att det var tak över trottoarerna - någon visste vad han gjorde. För i Trinidad kunde vädret gå från sol till amazonasregn snabbare än vad vi hann blinka. Men om inget annat, så var husen i Trinidad så snyggt koloniala och slitna och färgen bortregnad. Min kamera älskade Trinidad.
Santa Cruz tyckte vi var helt okej. Santa Cruz kändes som en sydeuropeisk stad, säg en medelstor italiensk. I Santa Cruz var människorna så piffigt klädda och körde runt i nya bilar. I Santa Cruz såldes det glass och mjukglass i varenda gatuhörn. I Santa Cruz träffade vi Natalias farmors syster och hennes familj, de tog med oss till ett fritidsområde vid en flod utanför stan, Pirai, där Natalia och Cecilia fick köra fyrhjuling och jag och Jonna äntligen fick rida (första gången i en westernsadel för min del, det kändes som att jag inte hade någon kontroll alls, men gud vad underbart det kändes att få galoppera igen. Hästens muskler under mig. Dagen efter hade jag sjuk träningsvärk i ljumskarna). Vi älskar Natalias familj. Jättemycket.
Den bolivianska låglandsspanskan är svår att förstå. De hoppar över bokstäver och pratar otydligt. Som tjej visslas det efter en på ett latinamerikanskt sätt som inte alls förekommer på Altiplanon. Och det är varmt, ohyggligt varmt.
Jag tyckte om låglandet, det gjorde jag. Men mest tycker jag om La Paz.
Kommentarer
Trackback