Orions bälte - jag är märkt för livet
Och så var de bara två. Nu har även Jonna och Cecilia lämnat oss och La Paz svindlande höjder för New Yorks svindlande skyskrapor. Tre månader har vi rest ihop, umgåtts femton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Det blir många timmar. Vi har gått varandra på nerverna, vi har skrattat tills vi legat och vridit oss på golvet.
Men nu är de borta. Det känns overkligt. Det kommer att ta tid att vänja sig.
Men inna de åkte såg vi till att vi aldrig skulle komma att glömma dessa tre händelserika månader vi haft tillsammans.
Sista dagen i La Paz för Jonna och Cecilia (som senare visade sig bara bli sista dagen för Jonna, Cecilia hade inte fått nog av La Paz, hon hoppade över Cusco och stannade ett par dagar till) hamnade vi på en tatueringsstudio, och jag är fortfarande lite oklar på hur det gick till, men plötsligt satt jag där på britsen och fick tre prickar tatuerade in på min vänstra fot, snett in från stortån. Innan han började, sa tatueraren att det kommer att göra ont, fötterna är bland det värsta att tatuera. Men när han började kändes det inte mycket alls. Det gjorde mycket ondare när Cecilia klippte till mig min mohawk med den där konstiga rakningskniven. Det säger väl inte er så mycket, men tänk att bli stucken av en synål litegranna sådär, ungefär så ont gjorde det att tatuera mig på foten.
När jag var klar var det Natalias tur (hon tyckte att det gjorde en bra bit ondare än jag) och som på löpande band tatuerades det in tolv prickar på fyra fötter medan vi sjöng Cornelis Vreeswijk och personalen på tatueringsstudion tyckte att vi var allt bra lustiga.
Så nu har vi för alltid Orions bälte där på vänster fot och kommer aldrig att tillåtas att glömma denna galna resa genom Bolivia som vi gjorde tillsammans vårvintern 2009.
(Och tro inte att du kommer undan, Edvard! Vi ska allt se till att du också får Orions bälte förevigat på foten, på ett eller annat sätt.)
Men nu är de borta. Det känns overkligt. Det kommer att ta tid att vänja sig.
Men inna de åkte såg vi till att vi aldrig skulle komma att glömma dessa tre händelserika månader vi haft tillsammans.
Sista dagen i La Paz för Jonna och Cecilia (som senare visade sig bara bli sista dagen för Jonna, Cecilia hade inte fått nog av La Paz, hon hoppade över Cusco och stannade ett par dagar till) hamnade vi på en tatueringsstudio, och jag är fortfarande lite oklar på hur det gick till, men plötsligt satt jag där på britsen och fick tre prickar tatuerade in på min vänstra fot, snett in från stortån. Innan han började, sa tatueraren att det kommer att göra ont, fötterna är bland det värsta att tatuera. Men när han började kändes det inte mycket alls. Det gjorde mycket ondare när Cecilia klippte till mig min mohawk med den där konstiga rakningskniven. Det säger väl inte er så mycket, men tänk att bli stucken av en synål litegranna sådär, ungefär så ont gjorde det att tatuera mig på foten.
När jag var klar var det Natalias tur (hon tyckte att det gjorde en bra bit ondare än jag) och som på löpande band tatuerades det in tolv prickar på fyra fötter medan vi sjöng Cornelis Vreeswijk och personalen på tatueringsstudion tyckte att vi var allt bra lustiga.
Så nu har vi för alltid Orions bälte där på vänster fot och kommer aldrig att tillåtas att glömma denna galna resa genom Bolivia som vi gjorde tillsammans vårvintern 2009.
(Och tro inte att du kommer undan, Edvard! Vi ska allt se till att du också får Orions bälte förevigat på foten, på ett eller annat sätt.)
Kommentarer
Trackback