föreläsaren, författaren & Platon
Min föreläsare har hängslen. Han är rolig på det där ironiska sättet som ger en aningar om att skämtaren besitter den dräpande kombinationen att ha ett knivskarpt intellekt och självdistans. Han får mig att tänka på Oskari hela tiden, Oskari som gick i min klass hela grundskolan igenom och som jag sen dessutom läste tre år modersmål med i gymnasiet. Jag vet inte riktigt varför. Gängligheten kanske. Eller skickligheten med vilken de döljer sin egg.
Förra veckan under föreläsningen om Platon sa han som i förbifarten (det gör han hela tiden, säger saker i förbifarten) att Platon är en riktigt rolig snubbe, att hans texter är fulla med skämt som inte riktigt kommer fram i sin engelska eller svenska översättning, han sa att på sextiotalet när han läste sina introduktionskurser hade hans studiekamrat Theodor Kallifatides suttit och skrattat rakt ut när han läste Platon i original.
Platon är en ganska central figur i filosofin. På sätt och vis kan man säga att han är hela vetenskapens början, åtminstone så som den västerländska ser ut idag. Han satte igång en kedjereaktion. Och för mig ter han sig inte riktigt som någon trevlig figur. Hans teorier tilltalar mig inte. Hans utopia ser nästan exakt ut som som George Orwells Nineteen eighty-four, och jag skulle helst slippa att ha storebror lutande sig över min axel. Säger jag bara. Nu vet jag att jag bara har läst om den praktiska delen av hans filosofi, moralen och politiken, han ska ha haft teorier om metafysik och kärlek också, men ändå. Nineteen eighty-four. Inte skojigt.
Men jag läser Theodor Kallifatides Kärleken just nu. Det är en skönlitterär bok, men det snackas mycket om filosofer. Han skriver: Jag tänker ofta på Platon. Inte bara därför att han är den enda stora tänkare som så mycket har ägnat sig åt att förstå kärleken. Men i första hand därför att hans blödande hjärna till den grad har misshandlats av eftervärlden. Vi har kastat oss på bitarna av hans söndersprängda huvud, vi har hållit upp dem i ljuset och skrikit oss hesa: han hade fel, han var auktoritär, han var konservativ, han var värre än Hitler.
Theodor Kallifatides har sett något med Platon som jag inte lyckats uppfatta och på sextiotalet läste han den kursen jag läser nu tillsammans med en ung man som nu är gammal och föreläser i samma kurs, och så går allting runt i cirklar. Och ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur svårt, nej hur omöjligt det är att veta något med säkerhet.
Förra veckan under föreläsningen om Platon sa han som i förbifarten (det gör han hela tiden, säger saker i förbifarten) att Platon är en riktigt rolig snubbe, att hans texter är fulla med skämt som inte riktigt kommer fram i sin engelska eller svenska översättning, han sa att på sextiotalet när han läste sina introduktionskurser hade hans studiekamrat Theodor Kallifatides suttit och skrattat rakt ut när han läste Platon i original.
Platon är en ganska central figur i filosofin. På sätt och vis kan man säga att han är hela vetenskapens början, åtminstone så som den västerländska ser ut idag. Han satte igång en kedjereaktion. Och för mig ter han sig inte riktigt som någon trevlig figur. Hans teorier tilltalar mig inte. Hans utopia ser nästan exakt ut som som George Orwells Nineteen eighty-four, och jag skulle helst slippa att ha storebror lutande sig över min axel. Säger jag bara. Nu vet jag att jag bara har läst om den praktiska delen av hans filosofi, moralen och politiken, han ska ha haft teorier om metafysik och kärlek också, men ändå. Nineteen eighty-four. Inte skojigt.
Men jag läser Theodor Kallifatides Kärleken just nu. Det är en skönlitterär bok, men det snackas mycket om filosofer. Han skriver: Jag tänker ofta på Platon. Inte bara därför att han är den enda stora tänkare som så mycket har ägnat sig åt att förstå kärleken. Men i första hand därför att hans blödande hjärna till den grad har misshandlats av eftervärlden. Vi har kastat oss på bitarna av hans söndersprängda huvud, vi har hållit upp dem i ljuset och skrikit oss hesa: han hade fel, han var auktoritär, han var konservativ, han var värre än Hitler.
Theodor Kallifatides har sett något med Platon som jag inte lyckats uppfatta och på sextiotalet läste han den kursen jag läser nu tillsammans med en ung man som nu är gammal och föreläser i samma kurs, och så går allting runt i cirklar. Och ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur svårt, nej hur omöjligt det är att veta något med säkerhet.
Kommentarer
Trackback