[under uppförande]

Igår natt satt jag och pratade och drack te med två helt nya bekanta och frågachansåldern kom på tal och jag berättade om när jag stötte ihop med Kirke nedanför skoltrappan i trean en morgon och hon berättade att Sadek hade frågat chans på henne och att hon hade sagt ja. De var de första som blev ihop i vår klass. Det satte igång lite av en epidemi, som dock inte varade speciellt länge, och sen dröjde det till åttan innan det blev något par i klassen igen.
Men nu denna söndagförmiddag, när jag går runt i lägenheten i bara nattlinne och känner på våra fina trägolv med mina bara fötter, slår det mig hur häftigt det är. Inte hur romantiken fungerade i min föredetta klass, utan ATT jag kan fundera över den. Jag kan minnas morgonen då Kirke berättade om sin första pojkvän, nio år gammal, samtidigt som jag ett andetag senare kan åminna mig att just nu sitter hon nog på någon klippa ute i skärgården vid sin nuvarande pojkväns sommarstuga och senast jag pratade med henne var igår. Att jag känt någon så länge och så väl att jag kan minnas nästintill förhistoriska händelser.

Och samma sak igår, innan tedrickandet med de nya bekantskaperna, då var jag hemma hos mina kusiner, med Jonatan som kom hem från Thailand för ett par veckor sen och vi har känt varandra länge, första gången han träffade mig var jag tre veckor gammal och han två och ett halvt år, och när våra föräldrar vände ryggen till, hörde de plötsligt ett illtjut. Det var Jonatan som hade bitit mig i kinden. Sen dess har det varit kärlek på blodigt allvar. Och han retar mig för saker som jag gjorde när jag var sju och det är ju jätteirriterande för jag är ju inte likadan nu, men samtidigt, att det finns någon som kan minnas hur jag var när jag var sju. Det ger mig rötter och hjälper mot vilsenheten.
Som när jag var på Agnes studentmottagning i fredags och vi konstaterade att vi känt varandra i sjutton år. Sjutton år. Det är så att man får svindel.

Min mamma säger ibland till mig att det är viktigt med människor som känt en hela ens liv. Som livsvittnen. Att dem ska man ta vara på, för själv blir det lätt att man tappar bort sig själv i allt det nya. Och det känner jag nu, alla människor som försvinner och allt som är så nytt och jag vet ingenting längre, knappt ens vem jag själv är.
Men att jag då kan minnas Kirkes första pojkvän, och mina och Jonatans äventyr som upptäcktsresande på holmen i skärgården som vi hyrde när jag var liten, och kittlet i magen när jag och Agnes hoppade i min säng och sjöng med i Fångad av en stormvind. Det ger mig lite stabilitet i allt det nya och läskiga. Något att ta med mig in i framtiden.