moralfilosofi och blodgivning
Jag är alldeles yr av allt jag läser, tiotals tunga sidor dagligen om olika moralteorier och jag vet knappt vad jag ska tro längre. Jag vill skriva om det, alla nya fascinerande upptäckter jag gjort - men jag tror att de inte hunnit ställa sig i led än. De är alldeles för förvirrade och oorganiserade för att någon icke insatt skulle förstå. Och förstå vill jag att folk ska göra - funderingar kring moral är viktiga. Alltså låter jag allt gro i mig ett tag till, så kanske jag vaknar en morgon och har en hel moralkrönika formulerad ord för ord i huvudet.
Efter föreläsningen idag åkte jag till Södertappen med magen full av fjärilar. Ända sen igår kväll, när jag fick min kallelse, hade jag varit nojig över hur min ansiktsförlamning och akupunkturbehandling skulle påverka.
Jag fick sätta mig med en sjuksköterska lite avsides och förklara hela grejen med latent virus i kroppen och så vidare. Det var samma sköterska som hade suttit med mig när jag fick mitt akuta blodtrycksfall, jag vet inte om hon kom ihåg mig men hon var precis lika glad och trevlig och pratsam och sådär underbart varm som sist. Jag vet förstås inte hur hon själv trivs med sitt yrke, men utifrån sett ser det ut som om hon var skapad för att vara sjuksköterska.
Hon ringde en doktor och sen kom hon till mig i väntrummet, leende, och sa att visst fick jag fortsätta ge blod. Det var som att en sten föll från mitt bröst. Ansiktsförlamningsviruset är jobbigt nog redan som det är, om det skulle tagit från mig rätten att ge blod, ja, då skulle jag blivit riktigt arg. Jag tycker att blodgivningscentralen är så mysig, jag trivs, jag vill inte bli av med mina tre besök om året. Det är som att så fort som jag går in i den där lokalen, stiger jag in i ett vakuum i både tid och rum, det enda som finns är nu och här, det är som att jag får stanna till och bara finnas till.
Så jag tappades på en halvliter blod och nu är jag matt och ska försöka laga middag i min mörka lägenhet.
Efter föreläsningen idag åkte jag till Södertappen med magen full av fjärilar. Ända sen igår kväll, när jag fick min kallelse, hade jag varit nojig över hur min ansiktsförlamning och akupunkturbehandling skulle påverka.
Jag fick sätta mig med en sjuksköterska lite avsides och förklara hela grejen med latent virus i kroppen och så vidare. Det var samma sköterska som hade suttit med mig när jag fick mitt akuta blodtrycksfall, jag vet inte om hon kom ihåg mig men hon var precis lika glad och trevlig och pratsam och sådär underbart varm som sist. Jag vet förstås inte hur hon själv trivs med sitt yrke, men utifrån sett ser det ut som om hon var skapad för att vara sjuksköterska.
Hon ringde en doktor och sen kom hon till mig i väntrummet, leende, och sa att visst fick jag fortsätta ge blod. Det var som att en sten föll från mitt bröst. Ansiktsförlamningsviruset är jobbigt nog redan som det är, om det skulle tagit från mig rätten att ge blod, ja, då skulle jag blivit riktigt arg. Jag tycker att blodgivningscentralen är så mysig, jag trivs, jag vill inte bli av med mina tre besök om året. Det är som att så fort som jag går in i den där lokalen, stiger jag in i ett vakuum i både tid och rum, det enda som finns är nu och här, det är som att jag får stanna till och bara finnas till.
Så jag tappades på en halvliter blod och nu är jag matt och ska försöka laga middag i min mörka lägenhet.
Kommentarer
Trackback