[under uppförande]

Först stötte jag ihop med Jim på Universitetet. Han pluggar engelska nuförtiden och höll på att äta en oätbar lunch köpt på campus och jag hade inte bråttom någonstans så vi blev stående och pratade en bra stund och jag kände ända ner i tårna hur mycket jag saknat. Jim och de andra killarna, de där luncherna i trean som gav mig ont i magen. Men inte för maten. Det var skratten. Oavbrutet. Det gick knappt att äta. Och det kändes så bra att träffa honom igen. Han fick mig att skratta och han fattade mina ironiska skämt, dem av det slag som inte ens framkallar förvirrade leenden bland mina medfilosofistudenter. De bara kontrar med frågor, detta eviga 'varför'. Men Jim, han förstår. Bland alla nya, främmande, läskiga människor fick han mig att känna mig alldeles varm.
Och sen nere i källaren på den näst sista föreläsningen före tentan ställde läraren en fråga och såg ut över klassen och sa med ett leende: "Någon annan än Katja?".

Och då kunde jag inte låta bli att le. Det mesta har bara varit kaos ända sen studenten. Egentligen redan innan det. Men där, just då, kände jag att jag hittat tillbaka till något som kändes hemtamt och tryggt. Jim som fick mig att skratta och lärarens "Någon annan än Katja?".
Helt kört är det inte för mig än.