sammanhangen
Man behöver ett samband. Tillhörighet. Och nu tänker jag inte dra några paralleller till nazismen eller något annat sorts gruppbeteende. Jag bara konstaterar att det är en av de mänskliga behoven. Åtminstone för mig.
Jag var på stallet idag. Jag har ju slutat, officiellt, men idag skulle jag ersätta en som var borta och alltså steg jag upp tidigare än vad jag som förslappad arbetslös är van vid och åkte in till Östermalm för att rida. Som vanligt blev hästutdelningen som en auktion, folk ropade ut hästarnas namn efter att Kicki, ridläraren, läst upp listan över de hästar som skulle gå. Och jag brukar vara ganska lågmäld och ta den hästen som blir över, men idag skulle Panther gå och jag tänkte att jag inte har ridit honom på evigheter eftersom han varit halt och man vet aldrig när jag kommer få rida igen, så jag sa att jag ville rida Panther. Först ignorerade Kicki mig helt, men när hon gav Panther åt någon annan och tjejen brevid mig sa att jag också velat ha honom, såg Kicki kallt på mig och sa: "Men Katja är ersättare och Anki red också Panther mycket förra hösten". Så Anki fick rida Panther, och jag fick det som blev över. Och det gjorde så ont att jag nästan började gråta när jag kommit in resthästens box.
För jag hör inte dit längre. Inte för att jag någonsin varit inne, jag fick aldrig rida Panther på lektionerna förut heller, det var alltid någon som hade ramlat av, någon som var rädd, någon annan som fick Panther för han är ju snäll. Jag fick de överblivna eller problemhästarna. Men jag fick Panther på tävlingarna och vann och hade ett anseende. Men nu rider jag inte där längre och jag vet inte vad jag ska där att göra, strö salt i såren.
Det är allmänt känt att jag tog studenten i våras, så jag har inget samband i skolan heller. Och vännerna, kretsen som, vid sidan av skolan och stallet, var min värld när jag var femton, sexton, sjutton, den finns inte längre. Den har kollapsat inifrån och själv känner jag bara ett par av dem fortfarande. Jag har fått nya vänner, eller hittat tillbaka till gamla, men det är alltid enstaka, träffas på tumanhand och fika. Jag saknar middagarna, förfesterna, timmarna på String och Dolce då vännerna kom och gick lite som de kände för det, och det var inget problem för alla kände ju alla.
Jag har inte de där nätverken längre. Jag hör inte till någonstans. Jag bara flyter runt utan mål eller riktning, och det är inte bra.
Jag var på stallet idag. Jag har ju slutat, officiellt, men idag skulle jag ersätta en som var borta och alltså steg jag upp tidigare än vad jag som förslappad arbetslös är van vid och åkte in till Östermalm för att rida. Som vanligt blev hästutdelningen som en auktion, folk ropade ut hästarnas namn efter att Kicki, ridläraren, läst upp listan över de hästar som skulle gå. Och jag brukar vara ganska lågmäld och ta den hästen som blir över, men idag skulle Panther gå och jag tänkte att jag inte har ridit honom på evigheter eftersom han varit halt och man vet aldrig när jag kommer få rida igen, så jag sa att jag ville rida Panther. Först ignorerade Kicki mig helt, men när hon gav Panther åt någon annan och tjejen brevid mig sa att jag också velat ha honom, såg Kicki kallt på mig och sa: "Men Katja är ersättare och Anki red också Panther mycket förra hösten". Så Anki fick rida Panther, och jag fick det som blev över. Och det gjorde så ont att jag nästan började gråta när jag kommit in resthästens box.
För jag hör inte dit längre. Inte för att jag någonsin varit inne, jag fick aldrig rida Panther på lektionerna förut heller, det var alltid någon som hade ramlat av, någon som var rädd, någon annan som fick Panther för han är ju snäll. Jag fick de överblivna eller problemhästarna. Men jag fick Panther på tävlingarna och vann och hade ett anseende. Men nu rider jag inte där längre och jag vet inte vad jag ska där att göra, strö salt i såren.
Det är allmänt känt att jag tog studenten i våras, så jag har inget samband i skolan heller. Och vännerna, kretsen som, vid sidan av skolan och stallet, var min värld när jag var femton, sexton, sjutton, den finns inte längre. Den har kollapsat inifrån och själv känner jag bara ett par av dem fortfarande. Jag har fått nya vänner, eller hittat tillbaka till gamla, men det är alltid enstaka, träffas på tumanhand och fika. Jag saknar middagarna, förfesterna, timmarna på String och Dolce då vännerna kom och gick lite som de kände för det, och det var inget problem för alla kände ju alla.
Jag har inte de där nätverken längre. Jag hör inte till någonstans. Jag bara flyter runt utan mål eller riktning, och det är inte bra.
Kommentarer
Trackback