Fröken Hurtig och nyhetens spänning
Sättet som jag levt på den här sommaren håller inte. Jag har knappt ens promenerat ett par gånger i veckan, samtidigt som jag bokstavligt tryckt i mig glass och ja, mat i allmänhet. Jag kommer knappt i byxor som var för stora för mig i vintras. Såhär kan det inte fortsätta. Och eftersom jag tagit en paus i ridningen (ja, jag ringde och sa upp min plats i ridskolans mest åtråvärda grupp - Kickis hoppgrupp. Är jag dum eller är jag dum?) så är jag tvungen att hitta på något annat. Så jag lånade mammas friskiskort och gjorde den korta promenaden till Skarpnäcks kyrka för att ta del i ett pass basjympa.
När jag gick i sexårs hade vi jympa i Skarpnäckkyrkans jympasal. Sen påbörjade jag min karriär som pendlare och har inte satt min fot där sen dess. Men nu stod jag mitt på det polerade golvet. Jag var yngst med hästlängder. I början, när jag fortfarande hade energi över åt att se mig omkring och tänka, kunde jag inte låta bli att skratta lite för mig själv. Egentligen är det en bisarr företeelse - sextiotalet människor, de flesta omkring fyrtio, som trängs i en gymnastiksal och hoppar runt i takt till Danny, Natasha Beddingfield och Maroon 5. Men så länge hann jag inte tänka, för ganska snart började det bli tungt att andas och musklerna började bli trötta. Ett skrikande bevis för hur långt ner jag fallit - jag orkar nätt och jämnt hålla samma takt som ledaren i ett basjympapass på Friskis&Svettis, det absolut lättaste passet de har. Men nu ska det bli ändring på det. Jag ska köpa ett eget friskiskort. Skarpnäckskyrkan har i snitt tre pass om dagen och den ligger ben tre minuters promenadväg från min ytterdörr, bättre kan det väl inte bli. Och jag ska skaffa ett jobb. Svenssonfaktor hög. Men det är bättre än att behöva köpa nya kläder för att jag inte kommer i mina gamla...
När jag gick i sexårs hade vi jympa i Skarpnäckkyrkans jympasal. Sen påbörjade jag min karriär som pendlare och har inte satt min fot där sen dess. Men nu stod jag mitt på det polerade golvet. Jag var yngst med hästlängder. I början, när jag fortfarande hade energi över åt att se mig omkring och tänka, kunde jag inte låta bli att skratta lite för mig själv. Egentligen är det en bisarr företeelse - sextiotalet människor, de flesta omkring fyrtio, som trängs i en gymnastiksal och hoppar runt i takt till Danny, Natasha Beddingfield och Maroon 5. Men så länge hann jag inte tänka, för ganska snart började det bli tungt att andas och musklerna började bli trötta. Ett skrikande bevis för hur långt ner jag fallit - jag orkar nätt och jämnt hålla samma takt som ledaren i ett basjympapass på Friskis&Svettis, det absolut lättaste passet de har. Men nu ska det bli ändring på det. Jag ska köpa ett eget friskiskort. Skarpnäckskyrkan har i snitt tre pass om dagen och den ligger ben tre minuters promenadväg från min ytterdörr, bättre kan det väl inte bli. Och jag ska skaffa ett jobb. Svenssonfaktor hög. Men det är bättre än att behöva köpa nya kläder för att jag inte kommer i mina gamla...
Kommentarer
Trackback