STUDENTDAGEN
Jag hade gett upp på att få sova över huvud taget. Jag vet hur jag är. Jag kan inte somna. Så märk min förvåning när jag knappt låg alls och såg upp i taket. Jag somnade. Bara för att drömma en mardröm - jag vaknar och har omänskligt ont i halsen, jag mådde pyton och det var min studentdag, jag kom försent, jag ... vaknade med ett ryck och kunde inte somna om. Tjugo i sex gav jag upp. Jag åt två portioner havregrynsgröt och begav mig inåt stan.
Det hade bestämts (det vill säga, Sandra hade bestämt) att champagnefrukosten skulle äga rum i Bastuparken. Jag var tidig. Jag satt på en bänk på Monteliusvägen och såg solen färga Stockholm rosa. Det var så vackert. Gryningstimmar, finns det något som slår den klarheten?
Det hade bestämts (det vill säga, Sandra hade bestämt) att champagnefrukosten skulle äga rum i Bastuparken. Jag var tidig. Jag satt på en bänk på Monteliusvägen och såg solen färga Stockholm rosa. Det var så vackert. Gryningstimmar, finns det något som slår den klarheten?
Redan på champagnefrukosten gick det vilt till. Niklas skvätte ner min klänning med champagne det första han gjorde och jag fick knappt smaka på mina jordgubbar. Jag hade skippat vit klänning, jag tycker inte att jag passar i vitt, och jag tänkte att folk är väl inte så låsta. Men det visade sig att i min klass, var det bara jag, Siri H och Malin som hade annan färg på klänningarna. Konstigt, tycker jag, vi går (gick!!) ju ändå på Södra Latin, vi ska ju alltid vara så alternativa och radikala. Nu visade de sina rätta, konservativa jag.
I skolan blev vi klassfotade och sen bjöd Bengt på bullar och cider. Hans sa några ord, fick vår present till temaklasserna ( tre temaklockor som Jenny fixat så fint) och Bengt fick sina trekkingsockor. Vi skrev i varandras mössor. Det var svårt, det känns så dumt att skriva Hoppas du får ett bra liv, men hur ska man kunna skriva personligt till alla, till människor man knappt pratat med under de gångna tre åren? Det är en konst.
Efter avslutningsceremonin i aulan med tal och sång (jag sjöng den tredje versen i Den blomstertid på finska. Som en tacksam gest gentemot mina åtta år i Sverigefinska skolan) åt vi smörgåstårta i den sött pyntade matsalen. Det blev min sista lunch med Jim&Viktor&Julius. Vemodet i det hela. Så mycket skratt blev det inte.
Utspring. På trappan skrek vi vår sista temaramsa som temaklass, ETT ENAT FOLK, EN ENAD KLASS, TEMAKLASSEN, sen spreds vi för vinden och där hittade jag bilden på mig och dvärgväduren Jocke, tagen på ön när jag var sex, där var Jonatan som höll i den, pappa med kameran, mamma med kramar och moster Kaarina med sina alternativa studenthalsband - en solfjäder och ett granatäpple.
I skolan blev vi klassfotade och sen bjöd Bengt på bullar och cider. Hans sa några ord, fick vår present till temaklasserna ( tre temaklockor som Jenny fixat så fint) och Bengt fick sina trekkingsockor. Vi skrev i varandras mössor. Det var svårt, det känns så dumt att skriva Hoppas du får ett bra liv, men hur ska man kunna skriva personligt till alla, till människor man knappt pratat med under de gångna tre åren? Det är en konst.
Efter avslutningsceremonin i aulan med tal och sång (jag sjöng den tredje versen i Den blomstertid på finska. Som en tacksam gest gentemot mina åtta år i Sverigefinska skolan) åt vi smörgåstårta i den sött pyntade matsalen. Det blev min sista lunch med Jim&Viktor&Julius. Vemodet i det hela. Så mycket skratt blev det inte.
Utspring. På trappan skrek vi vår sista temaramsa som temaklass, ETT ENAT FOLK, EN ENAD KLASS, TEMAKLASSEN, sen spreds vi för vinden och där hittade jag bilden på mig och dvärgväduren Jocke, tagen på ön när jag var sex, där var Jonatan som höll i den, pappa med kameran, mamma med kramar och moster Kaarina med sina alternativa studenthalsband - en solfjäder och ett granatäpple.
I skuggan stod farfar och kusin Ellen och det skulle fotas och det var så varmt och sen hittade jag Kirke och det var dags att byta om inför flaket.
Med öronproppar och vattenflaska kunde jag sen lugnt klättra upp på vårt fint pyntade flak, mötas av Sandra och Anna som båda redan röjde järnet, Kirke lyckades också ta sig ombord och sen bar det av. 90-talshits som jag kunde helt utantill (och Julius som tyckte att jag var läskig därför), bara lite öl som sprutade och Kaarinas presenter visade sig vara det bästa - solfjädern mot värmen och granatäpplet gjode mig riktigt populär bland mina glada klasskamrater. Det var inte lika farligt som jag trott, det där med flak. Jag överlevde, tyckte till och med att det var kul.
Men mitt någonstans i yran slog det mig - jag hade inget minne av att jag gett mitt betyg till pappa! Jag sms:ade och fick som svar att nej, de hade inte fått nåt. Herregud! Vad hade jag gjort av det? Panik panik! När vi till slut, alldeles klibbiga och stinkande, blev avsläppta på Slussen gick jag raka vägen tillbaka till skolan, upp till temakorridoren och in på toaletten. Och där låg det, ett stort vitt kuvert med Katja Malmorg på. Jag glömde det där när jag bytte om. Ibland har man tur. Jag ska väl inte lämna ut mitt betyg här, men jag kan säga att det inte var så pjåkigt. Det hade varit synd om jag tappat bort det.
Mottagning. Mamma och pappa hade gjort det så fint, så många kom och jag kunde slappna av. Jag hann inte sitta ner så mycket, min tallrik tog nästan tre timmar att tömma, men det var inte för att jag skulle ha sprungit runt som en huvudlös höna. Nej, jag var ju tvungen att prata med alla mina gäster, jag ville, dessa underbara människor som sa grattis, var så glada för min skull, värmde så, all uppskattning, all välmening riktad mot mig. Jag fick smycken, många, och på något underligt sätt hade alla lyckats välja ut såna som matchade min turkosa klänning.
Och det hölls tal. Farfar om Pythagoras och vikten av att vara kritisk, inte tro blint på. Pappa om att jag inte tar någon skit, han läste min text På mormors tak och berättade om min metamorfos i Tanzania. Och Kirke, ändå det finaste, om att jag må ha fått diplom efter diplom för prestationer i skolan, men att det jag mest förtjänade ett diplom för var i vänskap.
Och, till slut, när gästerna började droppa av, kunde jag sätta mig i lusthuset med Kirke, Ellen, Hannah, Rasmus och Jonatan, prata anusblekningar och skratta, skratta, skratta. Jonatan hade tagit över min kamera, han har funnit ett nytt intresse, och det var så skönt att för en gångs skull inte behöva betrakta, leta vinklar, kunna vara en del av istället, bara flyta med.
Med öronproppar och vattenflaska kunde jag sen lugnt klättra upp på vårt fint pyntade flak, mötas av Sandra och Anna som båda redan röjde järnet, Kirke lyckades också ta sig ombord och sen bar det av. 90-talshits som jag kunde helt utantill (och Julius som tyckte att jag var läskig därför), bara lite öl som sprutade och Kaarinas presenter visade sig vara det bästa - solfjädern mot värmen och granatäpplet gjode mig riktigt populär bland mina glada klasskamrater. Det var inte lika farligt som jag trott, det där med flak. Jag överlevde, tyckte till och med att det var kul.
Men mitt någonstans i yran slog det mig - jag hade inget minne av att jag gett mitt betyg till pappa! Jag sms:ade och fick som svar att nej, de hade inte fått nåt. Herregud! Vad hade jag gjort av det? Panik panik! När vi till slut, alldeles klibbiga och stinkande, blev avsläppta på Slussen gick jag raka vägen tillbaka till skolan, upp till temakorridoren och in på toaletten. Och där låg det, ett stort vitt kuvert med Katja Malmorg på. Jag glömde det där när jag bytte om. Ibland har man tur. Jag ska väl inte lämna ut mitt betyg här, men jag kan säga att det inte var så pjåkigt. Det hade varit synd om jag tappat bort det.
Mottagning. Mamma och pappa hade gjort det så fint, så många kom och jag kunde slappna av. Jag hann inte sitta ner så mycket, min tallrik tog nästan tre timmar att tömma, men det var inte för att jag skulle ha sprungit runt som en huvudlös höna. Nej, jag var ju tvungen att prata med alla mina gäster, jag ville, dessa underbara människor som sa grattis, var så glada för min skull, värmde så, all uppskattning, all välmening riktad mot mig. Jag fick smycken, många, och på något underligt sätt hade alla lyckats välja ut såna som matchade min turkosa klänning.
Och det hölls tal. Farfar om Pythagoras och vikten av att vara kritisk, inte tro blint på. Pappa om att jag inte tar någon skit, han läste min text På mormors tak och berättade om min metamorfos i Tanzania. Och Kirke, ändå det finaste, om att jag må ha fått diplom efter diplom för prestationer i skolan, men att det jag mest förtjänade ett diplom för var i vänskap.
Och, till slut, när gästerna började droppa av, kunde jag sätta mig i lusthuset med Kirke, Ellen, Hannah, Rasmus och Jonatan, prata anusblekningar och skratta, skratta, skratta. Jonatan hade tagit över min kamera, han har funnit ett nytt intresse, och det var så skönt att för en gångs skull inte behöva betrakta, leta vinklar, kunna vara en del av istället, bara flyta med.
Slutskiva. Jag hade kunnat lägga mig ner, på marken, slockna på sekunden, men studenten tar man bara en gång. Så jag målade på lite läppstift och åkte in till Teaterskeppet. Redan i entrén möttes jag av glada rop och leenden och ömma ord. Alla älskade varandra och när jag kom ut på däck möttes jag av Edips Fan vad du är vacker och det var liksom redan där värt det, tröttheten och huvudvärken som smög sig på var inte riktigt en del av mig. Jag gav ut mitt nummer till klasskamrater, efter tre år tar vi varandras nummer, först på avslutningsdagen, och jag vet inte hur många gånger jag lovade att hålla kontakten. Hur det blir med det vet jag inte, MSN finns ju och de flesta hänger på Söder, det lär jag också fortsätta göra, av gammal vana, men hur kommer det att vara? Att stöta på folk, om någon månad, kommer vi vara lika kärleksfulla mot varandra då? Men på slutskivan tänker man inte på sånt, på slutskivan älskar alla varandra och det hånglades och det dracks alldeles för mycket och det dansades, svettades, kramades. Min studentmössa blev helt fullklottrad, saker som att jag är sjukt hardcore, innerlig och skön, litterärgestaltningsflum och tacksamheter, sånt som värmer. När jag i framtiden tvivlar på mig själv, behöver jag bara plocka fram studentmössan och minnas att i gymnasiet tyckte mina klasskamrater att jag var en riktig höjdare, och så blir det nog lite lättare att bära på mig själv igen.
När sista låten tagit slut och alla hundra kramar blivit kramade, gick jag och Sandra upp mot Slussen i gryningsljuset, vårt allra vackraste Stockholm så skirt, och Sandra utbrast:
- Katja, vet du, nu tar livet slut.
- Men det finns liv efter livet, svarade jag efter en stunds tystnad.
- Hrmf, det säger du till en kristen...
Klockan fyra stupade jag i säng.
Är det dags för en klatschig avslutning nu? Något smart? Jag kan fortfarande inte riktigt tänka klart. Mina tre gymnasieår har innehållit allt, jag har fått hål i hjärtat och lärt mig flyga. Vad jag kommer att minnas har jag inte en aning om, om dessa tre år kommer att få ett lyckligt, roligt, hemskt, förvirrat skimmer vet jag inte. Men en sak vet jag: Södra Latin kommer jag att minnas med värme. Skolan och människorna däri har format mig ännu ett litet stycke närmare mig själv och det är jag den evigt tacksam.
När sista låten tagit slut och alla hundra kramar blivit kramade, gick jag och Sandra upp mot Slussen i gryningsljuset, vårt allra vackraste Stockholm så skirt, och Sandra utbrast:
- Katja, vet du, nu tar livet slut.
- Men det finns liv efter livet, svarade jag efter en stunds tystnad.
- Hrmf, det säger du till en kristen...
Klockan fyra stupade jag i säng.
Är det dags för en klatschig avslutning nu? Något smart? Jag kan fortfarande inte riktigt tänka klart. Mina tre gymnasieår har innehållit allt, jag har fått hål i hjärtat och lärt mig flyga. Vad jag kommer att minnas har jag inte en aning om, om dessa tre år kommer att få ett lyckligt, roligt, hemskt, förvirrat skimmer vet jag inte. Men en sak vet jag: Södra Latin kommer jag att minnas med värme. Skolan och människorna däri har format mig ännu ett litet stycke närmare mig själv och det är jag den evigt tacksam.
Kommentarer
Postat av: Afrodite
Grattis till dig!
Postat av: Jakop Dalunde
Grattis till studenten, och kul med den fina trendbrytande klänningen.
Trackback