[under uppförande]

Är det inte konstigt? Det är 2007 och jag är nitton. Jag tänker fortfarande att en film som är gjord eller en bok som är skriven efter 2000 är rätt ny. Men herregud, milennieskiftet var för sju år sen. Det var för sju år sen som jag stod på Sea Cliffs parkering och såg på fjuttiga fyrverkerier och försökte få eld på jättetomteblossen som den genomfuktiga tanzanialuften gjort nästintill oanvändbara. I åttan kanske, eller var det i nian, så gjorde vi egna tomtebloss med Eila i kemin och de var också svåra att tända på för de var svåra att få tillräckligt tunna. Men det gick. Och det var 2003 och det var ju jättelänge sen.

Det gäller att lära sig att vara. Det är inte så svårt, egentligen. Det är bara att ... vara. Att hitta någonsorts jämviktspunkt i sig där kropp och själ möts och så känner man att man finns.
Sen ska man börja göra saker, utan att tappa bort varat. Det däremot kan visa sig vara mycket svårare. För mig, nu, jag tyckts helt oförmögen. När jag inte har någon som säger åt mig vad jag ska göra, sitter jag uppe om nätterna och känner mig vilsen. Och så hux flux har jag glömt att jag finns och flyter runt i något mittemellantillstånd som inte är det minsta spännande kan jag säga.
Att hitta det där varat. Att sen ha kvar det, samtidigt som man gör saker. Det kräver simultankapacitet. Och jag måste öva.