feministen II
Igår råkade jag se på UR. Det var ett program om skolan och någon doktorand berättade om sina undersökningar om hur tjejer respektive killar som är framgångsrika i sina studier pluggar. Jag kände inte igen mig alls i sättet som tjejer beskrevs plugga. Både gamla och nuvarande klasskamrater kanske, men inte mig själv. Inte alls den där lära-mig-utantill-taktiken. Mina starkaste ämnen har alltid varit geografi, historia och matematik, ämnen där sammanhang och egna slutledningar charmar läraren. Tråkigast tyckte jag alltid att språk var, speciellt finsk och frask grammatik, för det var bara utantillärande och jag har aldrig varit speciellt förtjust i att behöva anstränga mig för att lära mig saker. Enligt doktoranden är jag en typisk kille.
Men så har jag heller aldrig definierat mig som tjej. Det kan ha rötter i mina föräldrars hippieidéer om uppfostran, kanske att min största idol under min uppväxt var kusin Jonatan, tre år äldre och på den tiden mellanstadievärstingen som slogs med lärare, gjorde egna bomber av ingredienser stulna från kemisalen och som därför fick åka på kommunens seglarkollo för att lugna ner sig. Antagligen också i något envist och självständigt i min natur. Jag identifierade mig aldrig med tjejerna i glitterlinnen som stod i klungor på skolgården och alltid hade en bästis att viska och fnissa ihop med. Jag hade aldrig någon bästis. Jag identifierade mig inte heller med killarna, bollsinne hade jag fått för mig att jag inte hade. Jag var mest mig själv bara och vägrade att anpassa mig för någon. På både gott och ont.
När jag senare på ett ganska självfallet sätt gled in i kretsar där både tjejer och killar kallade sig feminister, var jag alltid den som hade minst historier att berätta när egna erfarenheter av patriarkatet kom på tal. Jag förundrades över historierna om alla dessa män som tjejerna stött på, blivit utsatta för, känt sig kränkta av. Hade jag en enorm tur som aldrig träffade på någon sån? Eller var jag blind? Jag funderade mycket på det. Och jag kom fram till, då när jag var femton, att det till stora delar handlade om vad man förväntar sig. Jag sa det aldrig högt, det skulle ju vara som att ställa sig på manssvinens sida, men jag tänkte det. Det handlade om vad man definierade sig själv som. Tjejerna med historierna definierade sig själva som tillhörande ett förtryckt kön, och därför såg de överallt alla konsekvenser det fick för dem i vardagen. Själv definierade jag mig inte ens som tjej. Jag tog för givet att jag skulle få ta plats. Jag vägrade skylla mina problem på någon homogen grupp. I grund och botten tänkte jag alltid att det var min inställning till saker som påverkade hur världen skulle bemöta mig.
Och det håller jag fortfarande fast vid. Det handlar mycket om vad man definierar sig som. Om man definierar sig själv som ett offer, då kan man vara säker på att det dyker upp en hel hög förövare som är beredda att utsätta en för obehagligheter. Jag säger inte att vi inte har ett jämställdhetsproblem, både i Sverige och i resten av världen. Jag säger inte heller att det är fel att konstatera att det här problemet finns - tvärt om menar jag att det är livsviktigt för vår planets överlevnad att få bukt på det. Men vi löser inte problemet genom att konstatera förhållandena för många gånger och på så sätt befästa dem. Definiera oss som förtryckta. Vi löser det genom att få redan små barn att tro att de är precis det som de tror sig vara, göra dem medvetna om den egna världsuppfattningens inverkan på hur världen bemöter dem. Och inte handikappa dem med förutfattade förväntingar på hur de ska vara. Både för killar och tjejer. Och vi (nästan) vuxna kvinnor som sitter på caféer och beklagar oss, vi måste ta oss i kragen och göra något av vår medvetenhet. Sluta befästa maktstrukturerna genom att bara se problemen, och blunda för våra möjligheter att ändra på först oss själva och sen smitta av det på människor i vår omgivning.
Men så har jag heller aldrig definierat mig som tjej. Det kan ha rötter i mina föräldrars hippieidéer om uppfostran, kanske att min största idol under min uppväxt var kusin Jonatan, tre år äldre och på den tiden mellanstadievärstingen som slogs med lärare, gjorde egna bomber av ingredienser stulna från kemisalen och som därför fick åka på kommunens seglarkollo för att lugna ner sig. Antagligen också i något envist och självständigt i min natur. Jag identifierade mig aldrig med tjejerna i glitterlinnen som stod i klungor på skolgården och alltid hade en bästis att viska och fnissa ihop med. Jag hade aldrig någon bästis. Jag identifierade mig inte heller med killarna, bollsinne hade jag fått för mig att jag inte hade. Jag var mest mig själv bara och vägrade att anpassa mig för någon. På både gott och ont.
När jag senare på ett ganska självfallet sätt gled in i kretsar där både tjejer och killar kallade sig feminister, var jag alltid den som hade minst historier att berätta när egna erfarenheter av patriarkatet kom på tal. Jag förundrades över historierna om alla dessa män som tjejerna stött på, blivit utsatta för, känt sig kränkta av. Hade jag en enorm tur som aldrig träffade på någon sån? Eller var jag blind? Jag funderade mycket på det. Och jag kom fram till, då när jag var femton, att det till stora delar handlade om vad man förväntar sig. Jag sa det aldrig högt, det skulle ju vara som att ställa sig på manssvinens sida, men jag tänkte det. Det handlade om vad man definierade sig själv som. Tjejerna med historierna definierade sig själva som tillhörande ett förtryckt kön, och därför såg de överallt alla konsekvenser det fick för dem i vardagen. Själv definierade jag mig inte ens som tjej. Jag tog för givet att jag skulle få ta plats. Jag vägrade skylla mina problem på någon homogen grupp. I grund och botten tänkte jag alltid att det var min inställning till saker som påverkade hur världen skulle bemöta mig.
Och det håller jag fortfarande fast vid. Det handlar mycket om vad man definierar sig som. Om man definierar sig själv som ett offer, då kan man vara säker på att det dyker upp en hel hög förövare som är beredda att utsätta en för obehagligheter. Jag säger inte att vi inte har ett jämställdhetsproblem, både i Sverige och i resten av världen. Jag säger inte heller att det är fel att konstatera att det här problemet finns - tvärt om menar jag att det är livsviktigt för vår planets överlevnad att få bukt på det. Men vi löser inte problemet genom att konstatera förhållandena för många gånger och på så sätt befästa dem. Definiera oss som förtryckta. Vi löser det genom att få redan små barn att tro att de är precis det som de tror sig vara, göra dem medvetna om den egna världsuppfattningens inverkan på hur världen bemöter dem. Och inte handikappa dem med förutfattade förväntingar på hur de ska vara. Både för killar och tjejer. Och vi (nästan) vuxna kvinnor som sitter på caféer och beklagar oss, vi måste ta oss i kragen och göra något av vår medvetenhet. Sluta befästa maktstrukturerna genom att bara se problemen, och blunda för våra möjligheter att ändra på först oss själva och sen smitta av det på människor i vår omgivning.
Kommentarer
Trackback