[under uppförande]

En av kvällstidningarna har som löpsedel idag att man från och med 2008 ska kunna söka till vilket gymnasium som helst, varsomhelst i landet. Oavsett vilken kommun man bor i. Vad bra, kan man tycka, men jag får bara ont i magen.

När jag gick i högstadiet, eller rättare bestämt, när jag började åttan, började lärarna berätta att nu gällde det allvar. Nu var det dags att lägga manken till. Nu skulle betygen komma, och de skulle avgöra vilket gymnasium vi skulle kunna komma in på och det i sin tur skulle komma att påverka hela vår framtid. I gymnasiet var lärarna mycket strängare. Så från och med nu skulle mina gamla, snälla högstadielärare också bli strängare. Nu var det ingen lekskola längre. Jag tog deras ord till mig och ansträngde mig ännu mer. Jag satt uppe med kemiboken och mattetalen, jag skrev svenskauppsatserna och jag sökte på internet till samhällskunskapsarbetet. Jag var ambitiös på alla sätt och vis. Och jag fick anfall ibland, när det blev för många namn, nummer och förklaringar att hålla reda på. Jag satt vid köksbordet med biologiboken i knät och skakade av gråt. När mamma kom hem tog det ett bra tag innan hon ens fick ur mig vad det handlade om. Redan hösten i åttan.
Min mentor oroade sig för mig och sa åt mig att jag inte behöver vara bäst i allt, jag måste ta det lugnt. I sin roll som min mentor. I sin roll som min svensklärare hade hon inställningen att jag som ju var så begåvad på svenska ändå skulle anstränga mig i det. Det tyckte min fransklärare också. Och min matte- och NO-lärare med. SO-läraren såg inte mig som en vanlig elev, jag var ju så mogen. Musik och träslöjd kunde jag ju inte strunta i, det som var så roligt. Och bildläraren avgudade mig. Alla mina lärare tyckte att det var alldeles för sorgligt, med tanke på min begåvning, att säga åt mig att strunta i just deras ämne. Ja, när jag nu kunde vara bäst på allt, varför skulle jag inte satsa på det blev budskapet.
Och så gick det ju som det gick. Jag pallade med nöd och näppe pressen och kom levande ur höstadiet med 320 poäng (alltså MVG i samtliga ämnen) och en garanterad plats på Södra Latin, en av Stockholms mest prestigefyllda (pretto)skolor.

Man blir på något sätt pumpad med illusionen om att bara man kommer in på rätt gymnasium så löser sig allt. Bara man biter ihop i högstadiet så kan man glassa sig igenom gymnasiet på den flashiga skolan. Men snabbt fick vi lära oss att här var det ännu värre. Våra högstadiebetyg betydde ingenting längre. Absolut ingenting. Nu började vi från noll, med nya lärare som granskade oss kritiskt i allt vi gjorde och som hellre gav ett betyg för lågt än ett betyg för högt, bara för att få oss att anstränga oss mer till nästa gång. Chocken var enorm. Det var nu allvaret började. Med gymnasiebetygen skulle vi söka in till högskola och universitet, och det skulle garanterat komma att påverka resten av våra liv. Redan i ettan höll jag på att trasas sönder, och nu fanns inte ens den där oroliga mentorn som kunde säga till mig att jag var bra ändå.
I början av gymnasiet började min bästa vän få ont i magen, och till slut gick hon till doktorn. Hon hade fått magsår. Stressen som började i högstadiet hade långsamt ätit upp hennes magsäck. Själv har jag, efter fem terminer i gymnasiet, varit så illa tvungen att utveckla en strategi. Jag behöver inte ha MVG i allt för att duga, världen går inte under om jag inte är bäst i allt, min framtid kommer att bli helt okej även om jag inte pallar att vara hundra procent i alla ämnen. Det är min strategi. Det är det jag intalar mig själv när allting känns alldeles för tungt och jag är en millimeter från att falla ner i ett stort hål. Men oftast klarar jag inte av att leva upp till mina egna ideal. Jag lyssnar på lärarnas bannor och anstränger mig ännu mer. Det slår mig aldrig att jag inte är en av dem som lärarna försöker få engagerade. Och det slår aldrig lärarna att deras ord inte får den önskade effekten; på dem som behöver anstränga sig mer biter ändå inte deras ord, medan de som redan jobbar för mycket sväljer allt de säger med hull och hår.
Det har självklart rötter ändå från min tid på dagis med fröknarna som tyckte att jag var en sån duktig och snäll flicka, men det som verkligen fick demonen att sätta rot ordentligt var högstadielärarnas tal då i början av åttan. Jag brottas fortfarande med det, och kommer antagligen alltid ha ett uns av duktig flicka i mig.

Och nu ska det gå att söka in varsomhelst. Man kan tycka att det är demokratiskt. Man kan tycka att det är uppmuntrande för dem som verkligen vill något med sitt liv och anstränger sig. Man kan också se det som att det kommer att bli ännu svårare att komma in på, till exempel, Södra Latin och Kungsholmen. Människor från även utanför Stockholms kommun kommer att söka dit, för de har ju så bra rykte, skolorna. Intagningspoängen kommer att skjuta i höjden. Duktiga flickor kommer att uppmuntras att sikta mot stjärnorna och söka in på de fina skolorna. Duktiga flickor kommer att använda slut på sina energireserver redan i åttan. Duktiga flickor kommer att få magsår. Duktiga flickor kommer att sitta vid köksbord och gråta över biologiboken.
Därför ger beslutet om riksintag mig ont i magen. Jag tänker på alla som kommer få det som mig. Det kommer att spä på illusionen om gymnasiets livsavgörande roll. Sen om det i slutändan påverkar (mig har valet av gymnasium påverkat mycket) är en sak, men innan valet görs borde det inte målas upp som ditt livs val. En sextonåring i dagens samhälle klarar inte av den pressen.