tid (12 juli)
Jag läser en bok som jag fick låna från Jonatan för evigheter sen, Practising the Power of Now av Eckhart Tolle, den handlar om att sluta tänka. Och att leva i nuet. Och att sluta vara rädd. Att man inte är sina tankar, att det varken finns något förflutet eller någon framtid. Allting som finns är nu. Allting som någonsin har hänt hände i nuet. Det förflutna och framtiden gör oss olyckliga. Nuet är det mest värdefulla vi har, nuet är det enda som finns.
Och jag tycker att det är så komiskt, på något sätt, med tanke på att jag precis avslutat en bok som handlar om en man som reser i tiden. The Time Traveler's Wife grundar sig ju helt på tanken att tiden inte är en linje, kronologisk, utan att allting händer samtidigt. Att tiden skulle vara som en ... ärtsoppa kan vi säga, för att använda en analogi från en av mina favoritböcker från tonåren. Inte ett pärlhalsband, där varje händelse följer på en annan, utan en ärtsoppa där allting är sammantrasslat och parallellt, även om vi för det mesta inte har sinnen nog att uppfatta det.
Och jag känner bara så ohyggligt starkt att jag vill fortsätta med filosofistudierna, att jag älskar de här tankarna, vi pratade om tidsresor och kausalitet och fria viljor och jag saknar det. Att sitta själv på altanen och tänka på dessa saker är liksom aldrig samma grej, jag tappar alltid tråden någonstans mellan svartvinbärsbuskarna och de dykande svalorna.