[under uppförande]

Jag läser The Time Traveler's Wife. Jag fylls av hemska föraningar. Det här kommer att gå åt helvete, som med Rosen på Tistelön, ligga på golvet och skaka av gråt. Var det inte det Sasha sa när hon tipsade om den? "It has been known to make grown men cry." Kanske är jag lite väl masochistisk, kanske borde jag börja resonera lite mer som Natalia, hon sa att hon nog inte kommer att läsa Rosen på Tistelön när jag lämnade den i La Paz, jag hade ju sagt att den var hemsk. Att läsa böcker som får en att gråta är helt enkelt inte bra ur överlevnadssynpunkt.

Jag kanske helt enkelt inte har någon speciellt välutvecklad överlevnadsinstinkt.

Men i början av boken är en dikt citerad, dikten:

Love after love

The time will come

when, with elation,

you will greet yourself arriving

at your own door, in your own mirror,

and each will smile at the other's welcome,

and say, sit here. Eat.

You will love again the stranger who was your self.

Give wine. Give bread. Give back your heart

to itself, to the stranger who has loved you

all your life, whom you ignored

for another, who knows you by heart.

Take down the love letters from the bookshelf,

the photographs, the desperate notes,

peel your own image from the mirror.

Sit. Feast on your life.

- Derek Walcott

När jag läste den första gången, innan jag dykt in i själva boken, tyckte jag att den var otroligt vacker. Och i vilken annan kontext skulle den fortfarande vara det, fantastisk, jag älskar den. Men här, som förord till den här boken, dukar den upp för katastrof.