karneval II
Söndagen efter karnevalen i Oruro fortsatte karnevalen i La Paz. Deltagarna i karnevaltåget i Oruro var förmodligen till största delen överklass, det måste de ha varit, med tanke på hur fantastiskt utsmyckade kläder de hade. Paraden i La Paz var inte alls lika glittrig och glamourig, men det den gick miste om i flärd, tog den tillbaka i vatten- och skummassakrar. Ingenstans inne i centrala La Paz kom man undan, speciellt om man var gringo och tjej, och dessutom utklädda som vi var. Ett steg ut ur taxin, och vattnet dröp redan om oss. Skummet sprutades rakt in i ögonen på oss från nära håll och gjorde dem rödsprängda. Vi försökte springa längs El Prado, den stora avenyn i La Paz, för att komma fram till själva paraden, och blev beskjutna från alla håll. Det kändes som att vi stigit rakt in i en eldgivning, inte i en festivalglad stad.
Vi lyckades i alla fall ta oss in i karnevaltåget, och där kändes allting plötsligt mycket bättre. Inte för att vi blev mindre nersprutade, utan för att vi var tillsammans med glada, dansande likasinnade. Paraden bestod nämligen av utklädda ungdomar - clowner och seriefigurer och folk i konstiga masker. Vi hade klätt upp oss till tårna, Jonna i en rosa prinsessklänning och korkskruvslockar, Cecilia i en lila coctailklänning och vingar, Edvard till cowboy och Natalia till clown. Själv var jag Catwoman. Vi trodde att det var det som var grejen när det var karneval, men när vi steg ur taxin var det ingen annan som klätt ut sig. Vi kände oss alldeles fel, som blöta hundar.
Men i paraden passade vi som handen i handsken. Natalia blåste konfetti och till slut hamnade vi längst fram i tåget, med ett gäng dragqueens och dagen efter var vi tydligen med på lokalnyheterna. Det ni, det har inte alla varit med om, five seconds of fame i boliviansk TV.
Måndagen var också en allmän helgdag (läs: vattenkrigsdag), men då försökte vi mest hålla oss undan. Tisdagen däremot, som kallas Manchaya, var också helgdag men tillbringas traditionellt med familjen. För oss innebar det att klä in hela huset Salazar med serpentiner och blomblad, hälla sprit i alla hörnen, kasta godis upp på taket och bränna sötsaker för att göra Pachamama glad. Vi välsignade helt enkelt huset. Sen skulle var och en hälla sprit på Pachamama-brasan och önska sig något för det kommande året, så kanske Pachamama ser till att det slår in. Jag önskade mig lycka med mina kommande studier och ork att skriva klart mitt lilla romanprojekt. Jag hoppas Pachamama har en öm punkt för aspirerande geografer med författardrömmar, annars vet jag inte vad det ska bli av mig.
Sen hade vi vattenkrig i trädgården och Frank och David, Natalias farbröder, var värst. När de var klara var det ingen som hade ett torrt plagg på kroppen, förutom Natalias farmor, fastrarna, lilla Santi och Edvard (superfegis!).
När vi bytt om och var torra och varma igen, bjöds vi på majsknyten, det som hör dagen till. De var jättegoda, men ändå fick Edvard vara i sig knappt en. Jonna åt bara en, hon med. Cecilia åt två och en halv. Jag vann. Jag åt fem.
Det var ju fettisdagen denna dag. Det är jag lite bitter för, att det inte blev några semlor för mig i år. Men något svenskt fick jag i alla fall - under Natalias ledning bakade vi kardemummabullar, som är något de aldrig har hört talas om här, och bjöd på till kvällsfikat. Det blev riktigt uppskattat. En fin dag var det.
Vi lyckades i alla fall ta oss in i karnevaltåget, och där kändes allting plötsligt mycket bättre. Inte för att vi blev mindre nersprutade, utan för att vi var tillsammans med glada, dansande likasinnade. Paraden bestod nämligen av utklädda ungdomar - clowner och seriefigurer och folk i konstiga masker. Vi hade klätt upp oss till tårna, Jonna i en rosa prinsessklänning och korkskruvslockar, Cecilia i en lila coctailklänning och vingar, Edvard till cowboy och Natalia till clown. Själv var jag Catwoman. Vi trodde att det var det som var grejen när det var karneval, men när vi steg ur taxin var det ingen annan som klätt ut sig. Vi kände oss alldeles fel, som blöta hundar.
Men i paraden passade vi som handen i handsken. Natalia blåste konfetti och till slut hamnade vi längst fram i tåget, med ett gäng dragqueens och dagen efter var vi tydligen med på lokalnyheterna. Det ni, det har inte alla varit med om, five seconds of fame i boliviansk TV.
Måndagen var också en allmän helgdag (läs: vattenkrigsdag), men då försökte vi mest hålla oss undan. Tisdagen däremot, som kallas Manchaya, var också helgdag men tillbringas traditionellt med familjen. För oss innebar det att klä in hela huset Salazar med serpentiner och blomblad, hälla sprit i alla hörnen, kasta godis upp på taket och bränna sötsaker för att göra Pachamama glad. Vi välsignade helt enkelt huset. Sen skulle var och en hälla sprit på Pachamama-brasan och önska sig något för det kommande året, så kanske Pachamama ser till att det slår in. Jag önskade mig lycka med mina kommande studier och ork att skriva klart mitt lilla romanprojekt. Jag hoppas Pachamama har en öm punkt för aspirerande geografer med författardrömmar, annars vet jag inte vad det ska bli av mig.
Sen hade vi vattenkrig i trädgården och Frank och David, Natalias farbröder, var värst. När de var klara var det ingen som hade ett torrt plagg på kroppen, förutom Natalias farmor, fastrarna, lilla Santi och Edvard (superfegis!).
När vi bytt om och var torra och varma igen, bjöds vi på majsknyten, det som hör dagen till. De var jättegoda, men ändå fick Edvard vara i sig knappt en. Jonna åt bara en, hon med. Cecilia åt två och en halv. Jag vann. Jag åt fem.
Det var ju fettisdagen denna dag. Det är jag lite bitter för, att det inte blev några semlor för mig i år. Men något svenskt fick jag i alla fall - under Natalias ledning bakade vi kardemummabullar, som är något de aldrig har hört talas om här, och bjöd på till kvällsfikat. Det blev riktigt uppskattat. En fin dag var det.
Kommentarer
Trackback