mygg, svett och tropikregn
Så vi åkte in i regnskogen. Båt uppströms för Rio Beni i fyra timmar, in i Parque Nacional Madidi, en nationalpark som är stort som ett land, säg El Salvador ungefär. På floden, fortfarande i rörelse var värmen inte påtaglig, men när vi kom fram till den lilla regnskogsbyn och bar packningen från båten till basthyddan med stampat lergolv där vi skulle bo, så la sig det där förjordade svettlagret över kroppen, och stannade sen där resten av vår Amazonas-vistelse.
Vi hade fått höra att det skulle vara mycket mindre mygg här än i Pampas, och det var det ju, men något de glömt att nämna var att istället för mygg hade den en sorts knott, sandflies, i överflöd. De var så små att de knappt märktes, förrän de satt där på ens hand, bet till och lämnade kvar ett litet rött, kliande märke med en bloddroppe i mitten. Det enda som bet på dem var att ha så lite bar hud som möjligt. Det var bara att välja: att skydda sig mot knotten och svettas i floder, eller bli en hysteriskt kliande prickig korv som svettades en aning mindre.
Jag valde att ha långärmat och långbent på mig hela tiden. Jag fick färre bett, men svetten som flödade ur mina svettkörtlar och sen torkade på min hud gjorde att jag kliade över hela kroppen likförbannat ändå.
Fast värst med kliandet hade ändå Cecilia. Jag upplever att det är viktigt att påpeka, för husfridens skull. Av någon anledning älskar både mygg och knott hennes blod, hon får kanske lika många bett som jag och Jonna tillsammans, och hon kan inte låta bli att klia sönder dem tills hon har benen fulla med blödande sår. Det ser inte trevligt ut. Jag försöker undvika att titta.
Natalia har också ganska ordentliga problem med diverse insektsbett, men det är Cecilia som har långa, inlevelsefulla utläggningar om exakt hur det kliar, var det kliar mest, hur många nya bett hon har fått under de senaste minuterna.
Jag skulle verkligen inte vilja ha Cecilias eller Natalias blod just nu (även om jag och Natalia faktiskt kan ge blod åt varandra, hon testade sig under en av rundorna till vårdcentralen i La Paz, vi är båda nollpositiva. Bra att veta, ifall olyckan skulle vara framme). Av någon anledning är småkrypen inte speciellt intresserade av mig här, inte i jämförelse.
Men våra tre dagar i djungeln var inte bara svett och mygg, då hade vi nog inte överlevat. Nej, vi gick på korta trekker i regnskogen också, jag kunde inte få nog av de stora träden med sina vitt spridda rötter och lianerna som växte överallt, mossan och svamparna. Jag älskar träd. Jag älskar barken. Jag tycker mycket om La Paz, men där finns det inte så mycket träd. Det var fantastiskt att få känna på träden när de andades igen, hemma går jag alltid runt i Nackareservatet när jag behöver tänka. Jag älskar skogar.
Det var ganska ohyggligt varmt inne bland träden också, såklart, men där var det uthärdligt på ett helt annat sätt, mitt bland eldmyrorna och papegojorna. Träden stod så tätt att det knappt gick att se stigen framför oss, och överallt bara grönt grönt grönt.
Vi hade två guider: Feisar, som kom från en av de små byarna inne i djungeln med ursprungsbefolkning, vars pappa var schaman och som pratade ett av alla de där pyttesmå, utdöende amazonasspråken, och Lazaro, Feisars artonåriga bror- eller systerson som precis blivit klar med lumpen och nu ville bli djungelguide. Han var lite svag för Natalia också, det blir de flesta av våra lite yngre guider, han gjorde ringar av nötter åt henne när vi satt och pysslade senare. Feisar pratade hela tiden, oavbrutet, förutom när han plötsligt tystnade och lyssnade in åt träden. Han påstod att han kunde höra en jaguar på tjugo meters håll. Någon jaguar såg vi inte, men med sin skarpa hörsel lyckades han leta fram ett par stora regnskogsråttor som var mitt i sin parningslek åt oss och en såndär pytteliten apa med enorma ögon.
Vi fiskade i Beni-floden också (efteråt fick vi veta att man egentligen inte får fiska där, det är ju en nationalpark). Jag fick napp tre gånger, men alla tre gångerna var det bara en sorts asätande fisk som inte går att äta. Men Natalia fick fyra kattfiskar och Jonna lyckades fånga en rocka, så det blev fiskgryta till middag. Rockan var god, ganska slemmig men fet och tydligen skulle den vara jättenyttig också. Många läkande krafter, enligt ursprungsbefolkningen. Den tillagades i palmblad, bland glödande kol i ett hål i marken.
Medan vi väntade på att de två holländska, skitsköna tjejerna som vi åkte på turen tillsammans med skulle få nog av att fiska, simmade vi i floden. Den var helt brun och när vi steg upp hade vi ett brun lager av slam över hela kroppen, speciellt i våra bikinis, men det var så underbart svalt. På vissa ställen var det till och med kallt, nästan så att man frös, alldeles fantastiskt var det.
Vi fick hälsa på i den lilla byskolan, som byggts med pengar från Nederländerna. Vi gav dem pennor, block och tre bollar som vi haft med oss från Rurrenabaque, men barnen var för blyga för att prata med oss. Senare såg vi dock ett par av dem spela fotboll på den gropiga fotbollsplanen med en av bollarna. De såg ut att ha riktigt roligt.
Sista dagen, när vi egentligen skulle ha gått på trek, öste regnet ner. Så istället för att gå ut och bli dyngsura, satte vi oss under taket vid matlagningsplatsen och gjorde smycken av nötter och frön som vi hade plockat i skogen. Det var mycket slipande och karvande och borrande med slöa verktyg. Jag fick händerna fulla med blåsor, men trots det tyckte jag att det var riktigt kul. När jag var yngre satt jag alltid i pysselverkstaden på fritids, jag har saknat det. När det blev dags att åka, hade jag gjort två halsband, en ring (som försvann) och ett halvt armband. Jag var riktigt nöjd.
Jag tyckte om regnskogen, men gud vad skönt det var när vi steg av båten och fick gå på Rurrenabaques jordstampade gator, duscha, ta på mig rena kläder och SLIPPA MYGGEN.
Vi hade fått höra att det skulle vara mycket mindre mygg här än i Pampas, och det var det ju, men något de glömt att nämna var att istället för mygg hade den en sorts knott, sandflies, i överflöd. De var så små att de knappt märktes, förrän de satt där på ens hand, bet till och lämnade kvar ett litet rött, kliande märke med en bloddroppe i mitten. Det enda som bet på dem var att ha så lite bar hud som möjligt. Det var bara att välja: att skydda sig mot knotten och svettas i floder, eller bli en hysteriskt kliande prickig korv som svettades en aning mindre.
Jag valde att ha långärmat och långbent på mig hela tiden. Jag fick färre bett, men svetten som flödade ur mina svettkörtlar och sen torkade på min hud gjorde att jag kliade över hela kroppen likförbannat ändå.
Fast värst med kliandet hade ändå Cecilia. Jag upplever att det är viktigt att påpeka, för husfridens skull. Av någon anledning älskar både mygg och knott hennes blod, hon får kanske lika många bett som jag och Jonna tillsammans, och hon kan inte låta bli att klia sönder dem tills hon har benen fulla med blödande sår. Det ser inte trevligt ut. Jag försöker undvika att titta.
Natalia har också ganska ordentliga problem med diverse insektsbett, men det är Cecilia som har långa, inlevelsefulla utläggningar om exakt hur det kliar, var det kliar mest, hur många nya bett hon har fått under de senaste minuterna.
Jag skulle verkligen inte vilja ha Cecilias eller Natalias blod just nu (även om jag och Natalia faktiskt kan ge blod åt varandra, hon testade sig under en av rundorna till vårdcentralen i La Paz, vi är båda nollpositiva. Bra att veta, ifall olyckan skulle vara framme). Av någon anledning är småkrypen inte speciellt intresserade av mig här, inte i jämförelse.
Men våra tre dagar i djungeln var inte bara svett och mygg, då hade vi nog inte överlevat. Nej, vi gick på korta trekker i regnskogen också, jag kunde inte få nog av de stora träden med sina vitt spridda rötter och lianerna som växte överallt, mossan och svamparna. Jag älskar träd. Jag älskar barken. Jag tycker mycket om La Paz, men där finns det inte så mycket träd. Det var fantastiskt att få känna på träden när de andades igen, hemma går jag alltid runt i Nackareservatet när jag behöver tänka. Jag älskar skogar.
Det var ganska ohyggligt varmt inne bland träden också, såklart, men där var det uthärdligt på ett helt annat sätt, mitt bland eldmyrorna och papegojorna. Träden stod så tätt att det knappt gick att se stigen framför oss, och överallt bara grönt grönt grönt.
Vi hade två guider: Feisar, som kom från en av de små byarna inne i djungeln med ursprungsbefolkning, vars pappa var schaman och som pratade ett av alla de där pyttesmå, utdöende amazonasspråken, och Lazaro, Feisars artonåriga bror- eller systerson som precis blivit klar med lumpen och nu ville bli djungelguide. Han var lite svag för Natalia också, det blir de flesta av våra lite yngre guider, han gjorde ringar av nötter åt henne när vi satt och pysslade senare. Feisar pratade hela tiden, oavbrutet, förutom när han plötsligt tystnade och lyssnade in åt träden. Han påstod att han kunde höra en jaguar på tjugo meters håll. Någon jaguar såg vi inte, men med sin skarpa hörsel lyckades han leta fram ett par stora regnskogsråttor som var mitt i sin parningslek åt oss och en såndär pytteliten apa med enorma ögon.
Vi fiskade i Beni-floden också (efteråt fick vi veta att man egentligen inte får fiska där, det är ju en nationalpark). Jag fick napp tre gånger, men alla tre gångerna var det bara en sorts asätande fisk som inte går att äta. Men Natalia fick fyra kattfiskar och Jonna lyckades fånga en rocka, så det blev fiskgryta till middag. Rockan var god, ganska slemmig men fet och tydligen skulle den vara jättenyttig också. Många läkande krafter, enligt ursprungsbefolkningen. Den tillagades i palmblad, bland glödande kol i ett hål i marken.
Medan vi väntade på att de två holländska, skitsköna tjejerna som vi åkte på turen tillsammans med skulle få nog av att fiska, simmade vi i floden. Den var helt brun och när vi steg upp hade vi ett brun lager av slam över hela kroppen, speciellt i våra bikinis, men det var så underbart svalt. På vissa ställen var det till och med kallt, nästan så att man frös, alldeles fantastiskt var det.
Vi fick hälsa på i den lilla byskolan, som byggts med pengar från Nederländerna. Vi gav dem pennor, block och tre bollar som vi haft med oss från Rurrenabaque, men barnen var för blyga för att prata med oss. Senare såg vi dock ett par av dem spela fotboll på den gropiga fotbollsplanen med en av bollarna. De såg ut att ha riktigt roligt.
Sista dagen, när vi egentligen skulle ha gått på trek, öste regnet ner. Så istället för att gå ut och bli dyngsura, satte vi oss under taket vid matlagningsplatsen och gjorde smycken av nötter och frön som vi hade plockat i skogen. Det var mycket slipande och karvande och borrande med slöa verktyg. Jag fick händerna fulla med blåsor, men trots det tyckte jag att det var riktigt kul. När jag var yngre satt jag alltid i pysselverkstaden på fritids, jag har saknat det. När det blev dags att åka, hade jag gjort två halsband, en ring (som försvann) och ett halvt armband. Jag var riktigt nöjd.
Jag tyckte om regnskogen, men gud vad skönt det var när vi steg av båten och fick gå på Rurrenabaques jordstampade gator, duscha, ta på mig rena kläder och SLIPPA MYGGEN.
Kommentarer
Trackback