drottning Kristina och jag

Idag läste jag ut Peter Englunds biografi av drottning Kristina. Silvermasken heter den, och den är alldeles fantastisk. Det är en historisk biografi, det råder det inga tvivel om, men den är lättläst och spännande som en roman och jag kan inte sluta fascineras av drottning Kristina. Denna komplexa kvinna. Och i min egocentrering dra paralleller från henne till mig. För jag tror att jag kan förstå henne. Behovet av självständighet. Idealiserandet av styrkan, den hårda självdiciplinen, de skyhöga ambitionerna. Motståndet man möts av. Hennes rädsla för att tappa fattningen, förälskelser:

Den romantiska kärleken framträdde tidigt som ett problem för henne. Och inte bara för henne. Under 1600-talet var förälskelse i regel förknippat med känslor av bräcklighet, obeständighet och svaghet. Kärleken själv troddes ofta komma utifrån, från himlen eller annorstädes, och kunde störa balansen i människans västskor och sinnen till den grad att den kunde leda till sjukdom och tillochmed död. Kristina själv begrep tidigt, att det stora hotet mot hennes stoiskt inspirerade självständighetsdrift återfanns just i kärleken och - underförstått - sexualiteten. Mycket riktigt så hade den första fråga hon - via brev - ställt till Descartes handlat just om detta: I vad består kärleken, och vilka verkningar på människolivet har den och dess motsats hatet? Descartes svar skänkte henne viss, efterlängtad förlösning, då han i sin dualism mellan kropp och själ inte ställde krav på utsläckande av de hotande passionerna, utan istället hänvisade till den fria viljans förmåga att
tämja dem, att ge dem ny riktining. Självfallet kunde en människa med sådan obändig självständighetssträvan som Kristina inte göra annat än välkomna ett dylikt frihetsbudskap.

Hon tilltalar mig. På ett bakvänt sätt. Och Peter Englunds porträtt målar upp henne i all den mänsklighet hon förtjänar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback