festivallängtan
Förra sommaren kände jag en kille, eller kände och kände, vi hade en gemensam vän och umgicks en hel del under sommarens ljumma kvällar i parker och föräldrafria kök. Han älskade Ed Harcourt. Verkligen älskade. Han var underbar att prata musik med, för det visade sig att vi hade nästan exakt samma musiksmak, något jag inte alls är van vid. Vi kunde sitta i evigheter och prata olika band. Och mest tyckte han om att prata om Ed Harcourt. En kväll råkade jag stöta på honom på en klubb och han berättade alldeles strålande av lycka att han precis köpt en turochreturbiljett till Borlänge och ett endagarspass till Peace & Love-festivalen, för där skulle Ed Harcourt spela. Nästa dag skulle han stiga på tåget, göra ett snabbt festivalbesök och sen klockan sex nästa morgon åka hem igen. Helt själv. Bara för att få se Ed Harcourt. Jag tyckte han var smått galen. Men det var så han var, en skruv lös. Men extremt charmig.
Och nu är jag beredd att göra samma sak. För samma artist. Ed Harcourt ska spela på Siesta! i Hässleholm om två veckor, och jag känner ända ner i fotsulorna att jag vill åka dit. Det är den enda festivalspelningen Ed Harcourt gör i Sverige i sommar. Han tycks göra så, en spelning per sommar. 2005 var det Arvika, då alla mina vänner var där men inte jag. Förra sommaren Peace & Love. Nu Siesta!.
Jag vill se Ed. Jag vill se något nytt. Jag vill göra något oplanerat och galet. Jag behöver åka till Siesta!. Och det är inte bara Ed Harcourt som ska spela där som jag vill se, inte alls, Tingsek kommer också och Asha Ali och Laakso. Och flera andra som jag kanske inte lyssnat sådär mycket på men som är jättebra ändå. Men jag vet inte om jag har någon att åka med. Jag har inte riktigt några vänner som lyssnar på den musiken jag lyssnar på. Jag ska inventera lite, men jag tror inte att jag kommer hitta någon att åka med. Kan man åka på festival ensam? Eller snarare, kan jag, med självaktningen i behåll? Att Ed Harcourt-killen kunde var uppenbart, men han var sån, han var en såndär översocial människa som självklart träffade någon han kände det första han gjorde när han anlände i Borlänge. Den är inte jag.
Och jag vill inte bli som vår läskiga granne på Arvika förra sommaren - killen hade kommit dit helt själv, hade tinnitus så han kunde inte se några konsterter och han var inte såvärst party heller, drack inte ens alkohol. Varsomhelst annars hade han varit en såndär söt töntkille som man rent automatiskt tycker om, åtminstone jag, men med en hel festivalcamping med fulla, skränande, dräggiga ungdomar runt oss kändes hans ständiga närvaro i vårt camp lite väl olustig. Varför var han här? Vad var han för en människa? Om jag åkte till Siesta! helt själv, skulle jag bli som han. Bortsett från att jag skulle gå på alla konserter. Och antagligen inte skulle våga prata med någon alls - därnere skulle de nog hata mig bara jag öppnade munnen, stockholmare som jag är.
Så vad ska jag göra?
Ikväll är jag typ världens modigaste.
Och nu är jag beredd att göra samma sak. För samma artist. Ed Harcourt ska spela på Siesta! i Hässleholm om två veckor, och jag känner ända ner i fotsulorna att jag vill åka dit. Det är den enda festivalspelningen Ed Harcourt gör i Sverige i sommar. Han tycks göra så, en spelning per sommar. 2005 var det Arvika, då alla mina vänner var där men inte jag. Förra sommaren Peace & Love. Nu Siesta!.
Jag vill se Ed. Jag vill se något nytt. Jag vill göra något oplanerat och galet. Jag behöver åka till Siesta!. Och det är inte bara Ed Harcourt som ska spela där som jag vill se, inte alls, Tingsek kommer också och Asha Ali och Laakso. Och flera andra som jag kanske inte lyssnat sådär mycket på men som är jättebra ändå. Men jag vet inte om jag har någon att åka med. Jag har inte riktigt några vänner som lyssnar på den musiken jag lyssnar på. Jag ska inventera lite, men jag tror inte att jag kommer hitta någon att åka med. Kan man åka på festival ensam? Eller snarare, kan jag, med självaktningen i behåll? Att Ed Harcourt-killen kunde var uppenbart, men han var sån, han var en såndär översocial människa som självklart träffade någon han kände det första han gjorde när han anlände i Borlänge. Den är inte jag.
Och jag vill inte bli som vår läskiga granne på Arvika förra sommaren - killen hade kommit dit helt själv, hade tinnitus så han kunde inte se några konsterter och han var inte såvärst party heller, drack inte ens alkohol. Varsomhelst annars hade han varit en såndär söt töntkille som man rent automatiskt tycker om, åtminstone jag, men med en hel festivalcamping med fulla, skränande, dräggiga ungdomar runt oss kändes hans ständiga närvaro i vårt camp lite väl olustig. Varför var han här? Vad var han för en människa? Om jag åkte till Siesta! helt själv, skulle jag bli som han. Bortsett från att jag skulle gå på alla konserter. Och antagligen inte skulle våga prata med någon alls - därnere skulle de nog hata mig bara jag öppnade munnen, stockholmare som jag är.
Så vad ska jag göra?
Ikväll är jag typ världens modigaste.
Kommentarer
Trackback