[under uppförande]

Idag åt jag lunch till frukost och frukost till lunch. (Alltså, gårdagens middagsrest linssoppan till frukost, och sen orkade jag inte mer än att koka havregrynsgröt till lunch...)
Sen åkte jag in till Söder för att tappa mig på blod. Det är så fint när jag får ett sms, vi har brist på din blodgrupp, man känner sig behövd. Och sånt svarar jag direkt på. Det här blev min fjärde gång.

Jag tycker om att vara på blodcentralen. Det är en så stillsam atmosfär. Tystnaden och lugnet. Lite som i bibliotek. (Fast i bibliotek kan jag aldrig riktigt slappna av, alla böckerna runtomkring mig gör mig för upphetsad, jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär.) Jag tror att de flesta sjukhusmiljöer har den där lugna atmosfären, de ljusa färgerna och låga rösterna, väntrummen. Jag tycker om väntrum. Att inte kunna göra något annat än att vänta. Jag tycker om sjukhus. Det kanske inte är så vanligt? Jag har väl inte varit med om så hemska saker på sjukhus. Men det finns ju ändå en oro i luften på vanliga sjukhus, inför tandläkarbesök, på vårdcentralen. Även om man själv inte är en del av den, så smittar det av lite från andra som känner det.
Blodcentraler har inte den där oron. Ingen som kommer dit är sjuk. Alla som kommer dit är mer eller mindre friska. Och på något sätt känns det i luften att det ett ställe för goda gärningar. Som att människorna som kommer dit är nöjda med sig själva, åtminstone för den lilla stund de är där. Luften är lätt att andas. Jag tycker om att gå till blodcentralen.

Men plötsligt, när jag satt där i väntrummet efter att ha tömts på fyra och en halv deciliter blod, började jag bli så varm i ansiktet. Och sen kall. Och sen kände jag varenda hårstrå på mitt huvud. Och brödet svällde i min mun. Jag gick på toa och kunde knappt hålla balansen, i spegeln såg det ut som att jag använt ljusrosa läppstift och min hud vad ljust nougatfärgad - nu vet jag vad de menar i böckerna när de skriver att hon blev kritvit bakom solbrännan. Jag gick ut i väntrummet och satte mig i soffan igen och bet ihop för att inte spy. En kvinna såg på mig, frågade hur jag mådde, jag såg inte ut att må bra sa hon och gick och hämtade personal innan jag hann svara. Och det blev värsta pådraget, tre sköterskor kom med en bår som jag fick lägga mig på och så kördes jag iväg med alla människors ögon på mig och jag kände mig så dum. Att jag skulle få så mycket uppmärksamhet. Vadå, så farligt var det väl inte. Jag klarar mig själv. Jag fick ligga med fötterna högt över huvudet, med en sköterska som satt med mig hela tiden och en annan som sprang efter saft och mina väskor. När sköterskan försökte fläkta mig med en solfjäder haremstyle så fick det vara nog, jag sa till, allt kändes så överdivet. Så sjuk var jag väl inte.
Jag hade fått akut blodtrycksfall, berättade sköterskan. Marie hette hon. Eftersom jag i vanliga fall har helt normalt blodtryck, så berodde detta blodtrycksfall antagligen på vätskebrist. Trots att jag druckit flera glas vatten innan jag åkte hemifrån. Men, det är ju sommar...
Marie satt med mig i två timmar medan blodet fick strömma från mina fötter till mitt huvud och vi pratade om utlandsresor, studier, busiga hästar, ljumma sommarnätter, sjuksköterskeyrket och Sveriges utbildningsväsende. Det var riktigt trevlig. Mitt illamående försvann nästan direkt efter att jag fick lägga mig på båren, men mitt blodtryck tog bevisligen mycket längre tid på sig att stabiliseras.
När jag sent omsider kom därifrån hade jag, trots mattheten, fått tillbaka lite av gnistan som nästan omärkligt runnit ur mig under det senaste året. Kanske skulle jag ta och bli sjuksköterska, eller till och med läkare? Jag har nästan bestämt mig för att jag ska ansöka om att få vara med i ett utbytesprogram med Indien med inrikting på mänskilga rättigheter och jämställdhet och åka till Indien i januari i tre månader. Och fylld av den där känslan som kontakt med en total främling kan ge, samhörigheten, insikten om att vi är nog inte så olika ändå.