[under uppförande]

Japp. Idag fyller jag tjugo.

Idag har jag med tårta firat min sista dag som tonåring. Men mer än så har jag inte ork att skriva om det. Det är tröttsamt att leva.

Jag läser Den allvarsamma leken. Jag är helt fast. Jag vet inte om det är hoppet från Allt som gör det eller om den verkligen är så fängslande, men någonting är det. Jag älskar de långa monologerna som karaktärerna för. Sånt finns knappt längre. Nu ska allting vara i huvudet, så självcentrerat. Och abstrakt. Det måste vara abstrakt och mystiskt. Den allvarsamma leken är inte abstrakt. Det är en historia.
Och Arvid frågar Lydia om hon är hans fylgja. Hon svarar att hon vill vara allt för honom. Själv vet jag knappt hur det uttalas. Än mindre vad det betyder. Alltså:

fylgja subst. skyddsande i nordisk mytologi, urspr. om ett övernaturligt väsen som i djur- el. kvinnogestalt antogs följa människan.

Naah. Så vackert.

obstinat adj. neutr.  = mycket trotsig, särsk. om ung person <SYN. gensträvig, halsstarrig, tredskande>, äv. om handling

Jag tycker att det låter så roligt, själva ordet, fonetiken.

Nästan hela dagen igår satt jag och stickade, bara för att runt midnatt märka att virknålen jag använder för att virka ihop olika stycken försvunnit spårlöst. Jag gick och la mig högst irriterad, jag tycker inte om att få sluta dagen utan den nöjda känslan som infinner sig efter ett lyckligen avslutat projekt.
Så, imorse, vände jag upp och ner på mitt rum, tills jag hittade virknålen under sängen. Hur den hamnat där har jag ingen aning om. Så, till slut kunde jag klä in min dator i det färdiga fodralet. Jag känner mig mycket nöjd med resultatet.

(Sen kommer ju säkert någon komma och komma med att elektronik inte mår bra i ull, men låt mig vara glad med min uppklädda dator tills dess.)

Finska är vackert. I morse skrev jag en lapp åt mamma där jag bad om ursäkt för att jag glömde köpa fil igår och lappen blev liggande på bordet och alldeles nyss föll min blick på den och det slog mig:
unohdin är ett otroligt vackert ord. Både i text och i munnen. Det betyder jag glömde.

pekoral subst. -et (litterär) text som är oavsiktligt komisk genom att dess utformning inte passar ihop med ämnet eller syftet, varvid t.ex. stilen är alltför högtravande i förh. till ämnet (el. vice versa).

Kan vara bra att veta. Jag som skriver och sådär. För om jag blir medveten om det, komiken, är det ingen pekoral längre. Ju.

ekivok adj. -t som anspelar på sexuella förhållanden, vanl. på ett skämts. sätt; ofta om handling o.d. <ngt litterärt>

Och så ett ord, som jag aldrig hört förr, men som dök upp när jag försökte tyda min farmors mors snirkliga handstil, och jag först trodde att jag måste ha läst fel. Sen dök det helt utan förvarning upp i Martina Lowdens Allt (så som de flesta konstiga ord i hennes texter gör, förvarningslöst). Så jag tycker att det förtjänar att bli uppmärksammas, nu när det ansträngt sig så för att ta sig in i mitt ordförråd.

kotteri subst. -(e)t -er mindre, slutet sällskap med stark sammanhållning mot omvärlden, av informell men varaktig natur

pleonasm subst. -en -er språkligt uttryck som innehåller ett eller flera ord som skulle kunna strykas utan att ngt av innehållet förlorades.

Jag är expert på pleonasmer.

Till följd av mitt läsande av Martina Lowdens Allt och ordboksanvändandet som den kräver, har jag bestämt mig för att jag måste utvidga mitt ordförråd. Om jag skulle få för mig att göra högskoleprovet någon gång eller så.

Som tack till Martina, som fått mig att damma av min gamla ordbok, blir mitt första ord ett av hennes. Ett ord som hon använde för att beskriva sin huvudkaraktär M, och som jag tycker passar utomordentligt bra in på mig också.

vitt/er adj. -ert -ra som tycker om och förstår sig på litteratur, särsk. skönlitteratur

På finska eniro måste man vara medlem för att kunna söka privatpersoners telefonnummer och adresser. Användarnamnet ska vara ett telefonnummer. Jag orkade inte lägga ner tid på att undersöka ifall numret måste vara finskt, jag bara antog det. Bedrövad.

Pauli! Lähettäisin meilellä teille osoitteeni, mutta sinä unohdit kirjoittaa meilisi!

Jag satt på en bänk framför dungen vid lekparken, dungen som jag när jag var liten tyckte var enorm, men som jag nu inser inte är större än en tennisplan, och läste Tomas Tranströmer. I en dikt använde han sig av ordet domkyrkoklockklang.
Och jag undrar: är det inte alldeles fantastiskt? Ordet alltså. Rent fonetiskt.

Min mamma har köpt nytt schampo. Flaskan är rosa och korken röd, av alla färger. När jag tvättade håret tyckte jag att lukten kändes bekant, och så slog det mig: det nya schampot luktar som Anna. Inte pappas-fru-Anna, utan min föredetta-klasskompis-Anna. Anna, som är i Tyskland, tar hand om elithästar och cruisar runt på hopptävlingar på kontinenten. Ibland krävs det att man blir påmind för att märka hur mycket man saknar någon.

Jag småskriver på Facebook med en kille som jag gick i samma klass med från ettan till nian. Vi skriver om sysslolösheten, och dess förödande konsekvenser. Han skrev:

Innan mamma åkte iväg på sin kurs bad hon mig att tvätta kylskåpet. Det var ungefär tionde gången hon åkte bort och bad mig tvätta kylskåpet, men varje gång har jag kommit på något annat att göra - tvätta ugnen, städa i skafferiet, omorganisera i kastrullskåpen. Så nu kände jag att det nog var dags att göra det hon verkligen bad mig om.
Och det är helt galet. Kylskåpet var helt fullt, men inte av mat. Bortsett från några lökar, ett par halvfulla burkar sylt och fem liter sojamjölk (som jag inte förstår varför hon har köpt, jag dricker knappt ens vanlig mjölk och jag har aldrig sett henne röra de där tetrorna), så bestod kylskåpets innehåll av diverse burkar, flaskor och askar med mammas naturläkemedel. Proteintillskott, vitaminer, oljor, mineralpulver. Är min mamma hypokondriker eller är hon hypokondriker?

Och se vad som stod på glasskivan över grönsakslådan längst ner i kylskåpet:



Placera ej varor hår? Och om man ska vara petig, så har de varit lite lustiga i den finska översättningen också. För att ha samma befallande ton som i den svenska förmaningen, borde de ha skrivit rätt och slätt jätä. Ändelsen i jätäthän gör verbet bönfallande och förtroligt, av ett slag som åtminstone jag tidigare bara hört i samband med typ mammor som är oroliga för sina tonårsbarn eller sin man, som vet att de egentligen inte har någon makt men ändå ängsligt fortsätter att be dem att inte göra något dumt. Äh, det är svårt att förklara. Men jag tycker åtminstone att det är kul. Det är roligt när japaner försöker skriva svenska eller finska.