[under uppförande]

Jag hatar tekniken ibland. Jag kommer inte ut på internet. Eller alltså, internet kommer jag in på, grannens trådlösa utan aktiverade säkerhetsfunktioner. Men mitt egna kommer jag inte åt. Först sitter jag en halvtimme i telefonkö, sen sitter jag i nästan en timme och försöker följa den förvirrade supporterflickans instrutioner men ingenting fungerar och nu sitter jag här och hatar. Hon tycker att jag ska avinstallera antivirusprogrammet. Jag tror inte att hon vet vad hon pratar om. Att jag ska avinstallera antivirusprogrammet för att sen köpa samma antivirusprogram pånytt för att överhuvudtaget kunna komma ut på mitt eget internet? Vi betalar fan trehundra kronor i månaden för det, då ska det tamejfan fungera! Men nej. Hon sa åt mig att stänga av datorn och låta den vara avstängd ett tag, och sen försöka igen. Och om det inte funkar skulle jag ringa igen. Det fungerade inte. Jag ringer inte igen. Jag stjäl grannens trådlösa istället, och avreagerar mig på nätet. Varför kan inte saker få vara problemfria ibland?

(Jag tillbringade hälften av dagen åt att ha panik vid arbetsförmedlingens hemsida, för nu ska jag söka jobb men det finns inget som jag kan söka för jag har ingen kassaerfarenhet och samhällsprogrammet är helt värdelöst, vad ska jag med 19,8 i snitt till när det jag behöver nu är tidigare arbetslivserfarenhet. När de som skriver annonserna inte ens kan stava. Livet är inte rättvist.)

Jag är en såndär som inte kan hålla käft. Åtminstone inte när jag är i ett klassrum. Eller när jag sitter vid ett bord ämnat för diskussion. Orden bara bubblar ur mig och sen sitter jag där och skäms. För att jag är så bekäftig. För att jag är så osammanhängande. För att jag suger på att formulera mig. För att jag är tjej. Och jag ångrar mig djupt.

Men jag har börjat acceptera denna del av mig själv. Ett tag försökte jag få mig själv till att hålla käft, men det gick inte, så nu jobbar jag med att acceptera. Och efter en mycket tveksam start har det faktiskt börjat gå. Jag har nästan helt kommit ifrån den där fleradagarsångesten som jag brukade drabbas av efter ett uttalande, som i min mening var alldeles jättepinsam. Nu vill jag bara gömma mig i någon timme efteråt.

Men något jag inte lyckats komma över än är ilskan mot andras ... vad är det? ... feghet? Låt mig ta ett exempel. För ett tag sen, under en diskussion på engelskan, tyckte jag att huvudkaraktären i/författaren till en novell vi läst moraliserade över sitt ämne på andra författares bekostnad. Han uttryckte sig som att den som hävdar att han har den sanna historien, ljuger och så vidare, och jag tyckte det kändes som att han menade att alla författare som skrivit om sina egna erfarenheter var lurendrejare som förtjänade att föraktas. Och det tycker jag är fel. Jag tycker att det är fegt att beskylla andra på ett så vagt sätt som drar alla över en kam. Det sa jag. Och det visade sig att jag var ensam om att ha uppfattat novellen så. Både läraren och flera av klassens debattgladaste argumenterade emot mig och jag kände mig helt nermejad, jag blev inte övertygad om att tycka motsatsen men gud vad jag kände mig dum.
Efteråt, med en känsla av att ha blivit överkörd, gick jag förbi en liten klunga av tjejer från klassen utanför klassrummet, och råkade höra en av dem säga: "Jag höll med Katja..."

Och jag undrar varför det blir så? Det har hänt flera gånger, folk som efter en katjaslaktdiskussion kommit fram till mig och sagt att de höll med mig, eller visat det på något annat sätt. Vad bryr jag mig om det då, efteråt, när kriget redan är förlorat? Jag menar inte att jag vill vinna någon diskussion, men i ett sånt läge, när man lägger ut sina åsikter på bordet och får dem massakerade av flera ångvältar med knivskarpa argument, då känner man sig så otroligt sårbar och helt söndersliten. Åtminstone jag. Varför kan inte folk höja sin röst mot ångvältarna, när de märker att någon som uttryckt deras åsikt blir helt tillplattad? Inte för att komma den nermejade till undsättning, utan för att föra sin ståndpunkts talan? Varför säger folk så sällan vad de tycker? Den stora massan som genom sin tystnad håller med vinnaren, oavsett om hon/han har rätt eller fel (vilket självklart är relativt, men ni förstår vad jag menar, det som varje enskild individ i den tysta massan anser är rätt). Som ensam röst i en kör av motståndare ger man ganska snart upp. Oavsett hur många tysta medhåll man är omedveten om.
Sen kanske man inte ska ta diskussioner i skolan på så stort allvar. Men vänd på det. Om man inte kan säga vad man tycker i en larvig låtsasdebatt i skolan som inte kommer göra varken från eller till för ens livssituation, hur blir det då med de stora, viktiga frågorna i ens liv? Där ens handlande kan få både enorma och oväntade konsekvenser? Kommer man klara av att höja rösten då?

Jag har för mig att Albert Einstein ska ha sagt: Världen är alldeles för farlig att leva i - inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står brevid och låter dem göra det. Han var en ganska insiktsfull människa, Einstein.

Jag skulle köpa pizza. Klockan var halv tre. Efter tre slutade lunchpriserna gälla och pizzan jag skulle köpa skulle bli tio kronor billigare. Killen i kassan konstaterade detta, och fortsatte sen med:
"Men du kan få den billigare ändå. För att du är tjej. Om du varit kille, nej, men nu..."
Sa han och de där bruna ögonen talade för sig själv. Och jag log så sött jag kunde, sådär som jag alltid gör mot män i kassor, i bussar, på klubbar. La två tjugor i hans hand, fick en femma tillbaka. Fick min pizza och gick ut i solgasset. Och kände mig bedrövlig. Vadå, "för att jag är tjej"? Jag borde ha insisterat på att få betala en extra tia, för att dra en gräns. Men nej. Det där förbannade leendet. Den där förbannade sötheten. Jag föll i fällan igen. Det är svårt att vara feminist när till och med jag själv envisas med att ständigt göra mig till ett objekt.

På tisdag har vi vår studentskiva. Jag vet att jag borde se fram emot det, att det borde bli typ årets kväll. Men jag har börjat känna avsmak för allt var studentskiva heter. Det är jag, Anna och Sandra som fixat allt, vi har slitit med bokningar och tjatat på klasskamrater för att få dem att betala i tid. Alltmedan responsen från klassen varit övervägande negativ. Vi frågar om vi ska ha något tema på skivan - och tillbringar en halvtimmes livlig diskussion åt hur jobbigt det skulle vara med ett tema. Det känns helt meningslöst att föreslå något sorts sammanhållningskrävande över huvud taget. Det känns som att vi gjort våra klasskamrater en otjänst genom att försöka arrangera allt, att vi ligger högst upp på deras jobbiga-personer-lista. Men efteråt har flera kommit fram och sagt hur duktiga de tycker att vi varit, och tappra, och att det ju faktiskt skulle vara kul med ett tema... Varför är det så svårt att uttrycka något sånt som en klass? Är det bara i vår klass? Det är som att alla går i baklås i klassrummet.

Och sen är det hela det här konceptet med skivor. Jag har börjat tycka att det är motbjudande. Ett kapitalistiskt jippo. Det handlar inte om att ha kul med sin klass, det är klubbägare som hittat på ett sätt att tjäna pengar på sina lokaler mitt i veckan. Och det gör oss alla till små Kalle Ankor med dollartecken i ögonen. Jag drar mig för att fråga mina vänner om de vill komma, för jag vet ärligt talat inte om jag gör det för att jag tycker om deras sällskap så mycket att jag vill att de ska vara där och fira min kommande stundent med mig, eller om det är för att jag vill få tillbaka pengarna jag lagt ut. Självklart vill jag ha mina vänner där, självklart är mitt motiv att de skulle bidra till att göra min kväll fantastisk, men jag känner mig ändå så ... smutsig ... girig när jag frågar. Smutsig, för att jag vet att pengarna kanske gömmer sig i bakhuvudet. Att jag har dolda motiv. Jag hade mycket hellre hyrt en vanlig lokal och haft klassfest för att fira studenten. Det hade känts mycket ärligare, på något sätt, utan baktankar. Bättre för psyket, trots att det antagligen inte hade varit lika kul, i alla fall inte med den klass som jag går i.

Men för all del, dyk gärna upp på Moatjé på tisdag. Det blir säkert jättekul, trots allt.

Igår råkade jag se på UR. Det var ett program om skolan och någon doktorand berättade om sina undersökningar om hur tjejer respektive killar som är framgångsrika i sina studier pluggar. Jag kände inte igen mig alls i sättet som tjejer beskrevs plugga. Både gamla och nuvarande klasskamrater kanske, men inte mig själv. Inte alls den där lära-mig-utantill-taktiken. Mina starkaste ämnen har alltid varit geografi, historia och matematik, ämnen där sammanhang och egna slutledningar charmar läraren. Tråkigast tyckte jag alltid att språk var, speciellt finsk och frask grammatik, för det var bara utantillärande och jag har aldrig varit speciellt förtjust i att behöva anstränga mig för att lära mig saker. Enligt doktoranden är jag en typisk kille.

Men så har jag heller aldrig definierat mig som tjej. Det kan ha rötter i mina föräldrars hippieidéer om uppfostran, kanske att min största idol under min uppväxt var kusin Jonatan, tre år äldre och på den tiden mellanstadievärstingen som slogs med lärare, gjorde egna bomber av ingredienser stulna från kemisalen och som därför fick åka på kommunens seglarkollo för att lugna ner sig. Antagligen också i något envist och självständigt i min natur. Jag identifierade mig aldrig med tjejerna i glitterlinnen som stod i klungor på skolgården och alltid hade en bästis att viska och fnissa ihop med. Jag hade aldrig någon bästis. Jag identifierade mig inte heller med killarna, bollsinne hade jag fått för mig att jag inte hade. Jag var mest mig själv bara och vägrade att anpassa mig för någon. På både gott och ont.

När jag senare på ett ganska självfallet sätt gled in i kretsar där både tjejer och killar kallade sig feminister, var jag alltid den som hade minst historier att berätta när egna erfarenheter av patriarkatet kom på tal. Jag förundrades över historierna om alla dessa män som tjejerna stött på, blivit utsatta för, känt sig kränkta av. Hade jag en enorm tur som aldrig träffade på någon sån? Eller var jag blind? Jag funderade mycket på det. Och jag kom fram till, då när jag var femton, att det till stora delar handlade om vad man förväntar sig. Jag sa det aldrig högt, det skulle ju vara som att ställa sig på manssvinens sida, men jag tänkte det. Det handlade om vad man definierade sig själv som. Tjejerna med historierna definierade sig själva som tillhörande ett förtryckt kön, och därför såg de överallt alla konsekvenser det fick för dem i vardagen. Själv definierade jag mig inte ens som tjej. Jag tog för givet att jag skulle få ta plats. Jag vägrade skylla mina problem på någon homogen grupp. I grund och botten tänkte jag alltid att det var min inställning till saker som påverkade hur världen skulle bemöta mig.

Och det håller jag fortfarande fast vid. Det handlar mycket om vad man definierar sig som. Om man definierar sig själv som ett offer, då kan man vara säker på att det dyker upp en hel hög förövare som är beredda att utsätta en för obehagligheter. Jag säger inte att vi inte har ett jämställdhetsproblem, både i Sverige och i resten av världen. Jag säger inte heller att det är fel att konstatera att det här problemet finns - tvärt om menar jag att det är livsviktigt för vår planets överlevnad att få bukt på det. Men vi löser inte problemet genom att konstatera förhållandena för många gånger och på så sätt befästa dem. Definiera oss som förtryckta. Vi löser det genom att få redan små barn att tro att de är precis det som de tror sig vara, göra dem medvetna om den egna världsuppfattningens inverkan på hur världen bemöter dem. Och inte handikappa dem med förutfattade förväntingar på hur de ska vara. Både för killar och tjejer. Och vi (nästan) vuxna kvinnor som sitter på caféer och beklagar oss, vi måste ta oss i kragen och göra något av vår medvetenhet. Sluta befästa maktstrukturerna genom att bara se problemen, och blunda för våra möjligheter att ändra på först oss själva och sen smitta av det på människor i vår omgivning.

Häromdagen hade jag ett samtal med en vän. Jag berättade om min nyfunna paranoia och min misstro till människorna i min omgivning. Hon började prata om maktstrukturer. Om patriarkatet. Teorier som jag hört tusen gånger tidigare. Och jag undrade vad det hade med mina relationer att göra.

Det var länge sen jag själv kom dragandes med de där feministteorierna. Det var länge sen jag kunde sjunga med i kastreringssången på åttonde mars. Det var länge sen jag började känna obehag över vi-och-dom-resonemanget, männen som världens onda och kvinnorna som offer. Fast aldrig vi, vi var inte offer, vi var upplysta, vi hade tagit våra liv i våra egna händer. Men ändå drabbades vi gång efter annan av patriarkatet, detta abstrakta, slogs till marken, flydde till våra medsystrar och suckade MÄN, som om det var förklaringen till allt det onda som hände oss. Det var länge sen jag kände att den feministiska gemenskapen räckte för mig att känna mig trygg i.

Jag tycker att det är att göra det för lätt för sig. Att skala av världen dess komplexitet genom några snitsiga teorier som förminskar halva världens befolkning till vanemaskiner. Att rent generellt vara inkapabla till att ta sig ur mönster och sluta förtrycka. Bara för att de är män. Som om det inte lika mycket handlar om kvinnors lathet, självömkan, rädsla. Det är lätt att skylla ifrån sig och göra sig själv till ett offer, mycket svårare att inse att världen verkligen inte går att förstå, att det är så oerhört komplicerat, att vi alla är lika mycket offer och förövare i maktstrukturerna.

Jag säger inte att jag slutat vara feminist. Ibland känner jag bara att feminismen är så diskriminerande. Jag vill inte ha ett färdigt förklaringspaket. Jag vill kunna avgöra själv.

Vi ser många dokumentärer nu på geografin. Vi ser alltid många dokumentärer med Eva. Men just de här dokumentärerna är lite speciella. De ingår i vårt globaliseringstema och handlar alla om hur sjuk världen är på olika sätt. Genmodifierat vete, arsenikvatten i Bangladesh, obefintlig äganderätt i Etiopien. Jag vet inte vad som är meningen med det här globaliseringstemat vi har, men mig får det i alla fall att känna att världen är påväg att gå under - det finns alldeles för många fel för att de få som bryr sig ska kunna rätta till dem. Det är lite som med boken "Korpens sång" av Per Nilsson som jag läste i sjuan. Den handlar om en föreläsare som får ungdomar att ta självmord för att han får dem att tro att det är det enda som kan rädda världen. Människan är i grund och botten ond, ungefär så.

Nu senast såg vi en film som hette "Vi föder världen". Den handlade om matproduktion i världen. Det var många scener från en kycklingfabrik, på hur de små söta gula kycklingarna åkte på rullband och sen hur de hängdes uppochner och fick huvudena avskurna i olika maskiner. Mycket blod. Men det var inte det som gjorde intryck på mig med den här filmen. Jag är inte speciellt blödig, och de flesta av mina vänner är vegetarianer och har visat mig foton och berättat historier och jag VET hur fabriksdjuren blir behandlade. Kalla mig för ett monster, men det gäller att välja sina krig. Nej, det som gjorde intryck på mig var något de sa på filmen, samtidigt som de flög över områden som för bara några år sen varit en del av Amazonas regnskog, men som nu är fält där det odlas genmodifierade sojabönor som huvudsakligen skeppas till USA, Asien och Europa som djurfoder. DET gav mig andnöd.

Först är det ju hela grejen med genmodifierade grödor, patent och utnyttjanden, den debatten har vi fört tillräckligt med Ellie på engelskan. Men att Amazonas skövlas för att vår hunger efter hamburgare och Chicken McNuggets ska få proteintillskott, det visste jag inte. Allt är verkligen sammankopplat. Världen är verkligen global, allt hör samman och allting jag gör sätter spår någonstans, även om jag kanske inte ser det själv. Genom att äta en köttbulle kanske jag bidrar till att ännu ett par regnskogsträd huggs ner. Genom att köpa en bukett blommor på Södermalmstorg kanske ännu ett par ecuadorianska barn blir utan mat, för att inte tala om flygfraktens koldioxidutsläpp. Jag blev sugen på pannkakor igår, men när jag stod där och slog i äggen i bunken kunde jag inte låta bli att fundera över ifall de här hönsen ätit sojapulver från Amazonas och det gav mig dåligt samvete. Fast det var ekologiska ägg från frigående höns som ätit ekologiskt foder, och genmodifierad soja är väl ändå inte ekologisk? Kommer jag till slut inte kunna göra någonting? Äta, resa, ta ett bad, blogga (fatta hur mycket elektricitet det går åt till att hålla igång allt dethär)?

Ikväll hade pappa och Anna en liten födelsedagsmiddag åt mig. Jag fyller ju nitton imorgon. Ja må hon leva och ett 1 GB-minneskort till kameran fick jag. För ovanlighetens skull drack jag ett glas vin också. Och njöt av lammsteken som pappa gjort. Men jag tänkte på överbelastning av betesmarker och proteintillskott och transporter. Jag ställde lite försynt frågan "Varifrån kommer den?" och pappa svarade "Sörmland". Då kände jag att jag lugnt kunde äta. Svenskt lamm köpt dirket från uppfödaren och ungspotatis, det ska jag väl ändå kunna äta med gott samvete.

När jag alldeles för sent imorse lyckades ta mig ur sängen och gå ut i köket för att fixa lite frukost hörde jag min fyraåriga lillebror säga: "De goda vinner alltid". Han satt och kollade på tv, något gräsligt program på Cartoon Network och jag har för länge sen gett upp mina försök att få honom att se på bra program. Han vill inte. Men är inte dessa tecknade barnprogram rent av farliga? Vaggar inte de in barnen i en helt konstig världsbild? "De goda vinner alltid" till exempel. Den tydliga uppdelningen av världen i god och ond. Och att det goda alltid vinner. Våldet. Och min hjärtefråga - könsrollerna.
Jag tror att den världsbild vi har är ihopsatt av alla intryck vi får och väljer att ta till oss från vår omvärld. Och om dessa barnprogram är en så stor del av det dagliga intaget av intryck för många barn, vad får de då för världsbild? Människosyn? Kvinnosyn? De måste ha in i helsicke bra föräldrar och dagisfröknar och lärare som kan kompletera barnprogrammens svartvita, snedvridna för att inte bli seriefigurer själva.

En av kvällstidningarna har som löpsedel idag att man från och med 2008 ska kunna söka till vilket gymnasium som helst, varsomhelst i landet. Oavsett vilken kommun man bor i. Vad bra, kan man tycka, men jag får bara ont i magen.

När jag gick i högstadiet, eller rättare bestämt, när jag började åttan, började lärarna berätta att nu gällde det allvar. Nu var det dags att lägga manken till. Nu skulle betygen komma, och de skulle avgöra vilket gymnasium vi skulle kunna komma in på och det i sin tur skulle komma att påverka hela vår framtid. I gymnasiet var lärarna mycket strängare. Så från och med nu skulle mina gamla, snälla högstadielärare också bli strängare. Nu var det ingen lekskola längre. Jag tog deras ord till mig och ansträngde mig ännu mer. Jag satt uppe med kemiboken och mattetalen, jag skrev svenskauppsatserna och jag sökte på internet till samhällskunskapsarbetet. Jag var ambitiös på alla sätt och vis. Och jag fick anfall ibland, när det blev för många namn, nummer och förklaringar att hålla reda på. Jag satt vid köksbordet med biologiboken i knät och skakade av gråt. När mamma kom hem tog det ett bra tag innan hon ens fick ur mig vad det handlade om. Redan hösten i åttan.
Min mentor oroade sig för mig och sa åt mig att jag inte behöver vara bäst i allt, jag måste ta det lugnt. I sin roll som min mentor. I sin roll som min svensklärare hade hon inställningen att jag som ju var så begåvad på svenska ändå skulle anstränga mig i det. Det tyckte min fransklärare också. Och min matte- och NO-lärare med. SO-läraren såg inte mig som en vanlig elev, jag var ju så mogen. Musik och träslöjd kunde jag ju inte strunta i, det som var så roligt. Och bildläraren avgudade mig. Alla mina lärare tyckte att det var alldeles för sorgligt, med tanke på min begåvning, att säga åt mig att strunta i just deras ämne. Ja, när jag nu kunde vara bäst på allt, varför skulle jag inte satsa på det blev budskapet.
Och så gick det ju som det gick. Jag pallade med nöd och näppe pressen och kom levande ur höstadiet med 320 poäng (alltså MVG i samtliga ämnen) och en garanterad plats på Södra Latin, en av Stockholms mest prestigefyllda (pretto)skolor.

Man blir på något sätt pumpad med illusionen om att bara man kommer in på rätt gymnasium så löser sig allt. Bara man biter ihop i högstadiet så kan man glassa sig igenom gymnasiet på den flashiga skolan. Men snabbt fick vi lära oss att här var det ännu värre. Våra högstadiebetyg betydde ingenting längre. Absolut ingenting. Nu började vi från noll, med nya lärare som granskade oss kritiskt i allt vi gjorde och som hellre gav ett betyg för lågt än ett betyg för högt, bara för att få oss att anstränga oss mer till nästa gång. Chocken var enorm. Det var nu allvaret började. Med gymnasiebetygen skulle vi söka in till högskola och universitet, och det skulle garanterat komma att påverka resten av våra liv. Redan i ettan höll jag på att trasas sönder, och nu fanns inte ens den där oroliga mentorn som kunde säga till mig att jag var bra ändå.
I början av gymnasiet började min bästa vän få ont i magen, och till slut gick hon till doktorn. Hon hade fått magsår. Stressen som började i högstadiet hade långsamt ätit upp hennes magsäck. Själv har jag, efter fem terminer i gymnasiet, varit så illa tvungen att utveckla en strategi. Jag behöver inte ha MVG i allt för att duga, världen går inte under om jag inte är bäst i allt, min framtid kommer att bli helt okej även om jag inte pallar att vara hundra procent i alla ämnen. Det är min strategi. Det är det jag intalar mig själv när allting känns alldeles för tungt och jag är en millimeter från att falla ner i ett stort hål. Men oftast klarar jag inte av att leva upp till mina egna ideal. Jag lyssnar på lärarnas bannor och anstränger mig ännu mer. Det slår mig aldrig att jag inte är en av dem som lärarna försöker få engagerade. Och det slår aldrig lärarna att deras ord inte får den önskade effekten; på dem som behöver anstränga sig mer biter ändå inte deras ord, medan de som redan jobbar för mycket sväljer allt de säger med hull och hår.
Det har självklart rötter ändå från min tid på dagis med fröknarna som tyckte att jag var en sån duktig och snäll flicka, men det som verkligen fick demonen att sätta rot ordentligt var högstadielärarnas tal då i början av åttan. Jag brottas fortfarande med det, och kommer antagligen alltid ha ett uns av duktig flicka i mig.

Och nu ska det gå att söka in varsomhelst. Man kan tycka att det är demokratiskt. Man kan tycka att det är uppmuntrande för dem som verkligen vill något med sitt liv och anstränger sig. Man kan också se det som att det kommer att bli ännu svårare att komma in på, till exempel, Södra Latin och Kungsholmen. Människor från även utanför Stockholms kommun kommer att söka dit, för de har ju så bra rykte, skolorna. Intagningspoängen kommer att skjuta i höjden. Duktiga flickor kommer att uppmuntras att sikta mot stjärnorna och söka in på de fina skolorna. Duktiga flickor kommer att använda slut på sina energireserver redan i åttan. Duktiga flickor kommer att få magsår. Duktiga flickor kommer att sitta vid köksbord och gråta över biologiboken.
Därför ger beslutet om riksintag mig ont i magen. Jag tänker på alla som kommer få det som mig. Det kommer att spä på illusionen om gymnasiets livsavgörande roll. Sen om det i slutändan påverkar (mig har valet av gymnasium påverkat mycket) är en sak, men innan valet görs borde det inte målas upp som ditt livs val. En sextonåring i dagens samhälle klarar inte av den pressen.