[under uppförande]

Igår natt runt två när jag var ute och promenerade, gick en igelkott över vägen. Betyder det tur eller otur, tro?

Jag springer runt i Marilyn Monroe-blåsan på parketten, lägenheten är tom och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av allting. Det får plats så mycket i huvudet. Vad ska jag göra av alla känslor, orden, dessa snygga människor, vad ska jag göra av dem?

Igår när jag kom ner i källaren efter mitt långa pluggpass, hade någon hängt en liten ängel i guldtråd och gult crêpepapper på mitt skåp. Först tänkte jag att det måste vara någon som hängt fel, varför skulle någon hänga en ängel på mitt skåp? Men sen såg jag mitt lås och tänkte att det måste vara till mig, mitt skåp går inte att förväxla med någon annans. Mitt lås är från den tiden då jag praktiskt taget bodde i stallet och hästklistermärket på det vill bara inte lossna. Så någon hade hängt en liten ängel i guld och gult på mitt skåp. Vem kan det vara?

Jag går på en av alla dessa små gator på Södermalm, klackarna i takt med Cardigans Erase/rewind. Solen i pilotbrillorna. Och plötsligt står de bara där, mitt på gatan. Michael Nyqvist i jättemångadagars skäggstubb som samtalar med Carola. Hur ska man reagera på det? Jag går stenansikte förbi.

På torsdagar jobbar jag som stallvärdinna på ridskolan. Förutom att mocka och fodra i hela stallet, ska jag hjälpa eleverna att göra iordning sina hästar och finnas till hands om ridlärarna behöver mig. Det är ganska skönt att jobba med kroppen, göra något fysiskt som omväxling till all stillasittande hjärnverksamhet jag ägnar mig åt resten av dagarna. Jag är alltid alldeles slut när jag vid halv tio åker hem.
Men av någon outgrundlig anledning är det alltid på torsdagkvällar mellan nio och tio som tunnelbanan kryllar av snyggingar. Jag går in genom dörrarna och möts av ögonkontakt och känner hur det ilar till i mig och tänker att det här kan bli en riktigt spännande hemresa. Meningslösa tunnelbaneflörter kan få en dag att vända från slentrian till ett äventyr. Men så kommer jag på mig själv. Här sitter jag i leriga stallskor och ridbyxor, med hö i håret och antagligen fläckar i ansiktet. Jag lyckas alltid få skit i ansiktet av att vara i stallet. Jag är väl för närgången med hästarna, typ. På torsdagkvällar är jag ingen vidare attraktiv kvinna. Inget tunnelbaneflörtmaterial. Smått irriterad får jag breda ut mig i all min stallskitighet och gräva ner mig i en bok.

Inatt drömde jag att jag och Hannah var sams, allting glömt och förlåtet. Det var som förut igen. Det var det vackraste jag drömt på länge.


Ibland överväldigas jag av en känsla av äventyr. Jag sitter, en till synes helt vanlig kväll, framför TV:n med min stickning i knät och plötsligt känns livet så otroligt spännande. En känsla av oövervinnerlighet. Jag har ingen speciell anledning att känna så, skolan är i sin jobbigaste period, mitt i slutspurten, och dagen har varit mulen och förälskelserna skjuter iväg i alldeles fel riktningar. Jag ska söka till två utbildningar jag inte kommer komma in på och stickningen har gett mig någon sorts tennisarmbåge, fast i tummen. Och ändå ter sig livet som ett enda stort äventyr.

En myra går på solskenspromenad på en gren precis utanför mitt fönster. Dagisbarnens cyklar får grusen att prata med asfalten. Nu är det vår.

När väckarklockan slutade tjuta imorse och jag öppnade ögonen, sken solen in genom mitt fönster och en fågel sjöng i körsbärsträdet. Det var en vacker morgon. Jag premiäranvände mina vårskor och fötterna känns så fantastiskt lätta.

När jag kom till stationen hade klockan hunnit bli 08:49 och tunnelbanan hade precis kommit in på perrongen. När jag började springa ner för den evighetslånga rulltrappan öppnade tåget dörrarna och när jag precis kom ner stängdes de. Diskmedel också, tänkte jag och började gå mot bänkarna. Men så öppnades dörrarna igen. En ängel till kusk! Jag vände mig snabbt om, brände av ett solskensleende och hoppade in.
Bättre början på dagen kunde jag inte fått. Jag känner det på mig, det här kommer bli en bra dag. Jag känner det.

Jag ville inte vakna när klockan ringde. Jag ville verkligen inte. Jag ville fortsätta sova och ha lov igen. Jag är så trött. Jag borde börja gå och lägga mig i tid igen. Det här håller inte. Och jag fryser också. Och Aron är irriterad på mig för att jag snodde datorn - ungjäveln sitter vid datorn nästan mer än jag, och spelar Donald Duck Action Game, Vintergatan och Knatte-Matte. Vad ska det bli av oss?

För att vänja mig, går jag runt hemma i mina nya klackskor som ekar i parketten och Barcelona-klänningen som pappa kallar för Marilyn Monroe-blåsan. Med rätta, antagligen. Förhoppningsvis. Idag känner jag för att bli förknippad med förra århundradets amerikanska sexsymbol, kanske en av tidernas mest missförstådda stjärna. Jag tänker att det här med fysik nog inte är så avskyvärt ändå. Jag borde nog utnyttja det så länge jag har det. Och jag har alltid tyckt att timmarna till häst gett mig sexiga vader. Jag borde nog bli lite mer kvinnlig.

Nu har jag gjort det. Sen i januari har jag suttit i tid och otid och stickat på en halsduk till vilken jag fick idén under en religionslektion om hinduismen. Krister berättade om Mandala, ett sandkonstverk som går ut på att konstnären sitter i veckor och skapar och sen när han är klar sopar han helt enkelt bara upp den färgade sanden igen. Som en symbol för livets förgänglighet. Och jag tänkte att jag kunde göra samma sak, men som en halsduk. Den blev rätt lång till slut.

Det är ytterst grått ute. Och jag måste medge att jag är smått uttråkad. Jag behöver lite spänning i tillvaron. Jag vaknade halv ett utan anledning (jag gick och la mig i tid igår faktiskt, för ovanlighetens skull) och när jag någon timme senare kom på att det kanske var dags att äta nåt, så fanns det inga rester i kylskåpet. När det inte finns några rester i kylskåpet lagar jag för det mesta potatissallad - alltså kokt potatis och det som råkar finnas hemma. Idag fanns det: isbergssallad, avokado, mozzarella, haloumi, salt och olivolja. Mycket olivolja. När andra dränker maten i ketchup, då dränker jag den i olivolja. Igår åt vi sushi, och mina cocospalmspinnar från Vietnam låg på diskbänken och så tänkte jag: Spänning. Att äta potatissallad med pinnar kan göra måltiden till något riktigt spännande. Och jag är rätt bra på det också, jag lärde mig äta med pinnar i Vietnam och det är ju mycket roligare än att äta med kniv och gaffel. Så nu sitter jag här och äter potatissallad med pinnar. Ikväll ska jag gå på bio med mamma. Hon bjuder.

(Varför jag vill ha spänning förstår jag inte riktigt. Jag borde vara tacksam över att det lugnat ner sig, all dramatiken från tidigare i år. Men jag är väl aldrig nöjd.)

"Visste du att det ofta är onödigt att teckna en separat reseförsäkring?" säger den leende killen på Trygghansa-affischen. Jaså? Bra att veta. Ifall jag får för mig att resa bort någonstans. Det går en kille fram och tillbaka på perrongen och pratar i en mobiltelefon, på polska, och röker. Jag får ont i huvudet av cigarettrök, jag har inte rökt en cigarett i hela mitt liv, knappt ens smakat, jag känner för att skrika "MAN FÅR INTE RÖKA HÄR!". Men det finns inte tillräckligt många människor närvarande för att försvara mig om han skulle få för sig att jag behöver en omgång för min kaxighet, så jag låter bli. Vadå, är jag feg? Fegis! Jag står vid ett stup och utmanar mig själv till att hoppa, som alltid, måste alltid tänja på mina gränser. Som tur är kommer linje 17 mot Skarpnäck innan jag hunnit hetsa klart mig själv.

Reseförsäkrningar var det. Jag har varit på bio. Jag har sett "The Last King of Scotland". Jag har åkt president Idi Amins limousine genom Uganda. Jag har fått hemlängtan. Är inte det absurt? Av mitt arton år, elva månader och tolv dagar långa liv, har jag tillbringat sammanlagt ett år i Afrika. Tanzania. Med resorna till Zimbabwe, Sydafrika och Botswana inräknat blir det väl ett och ett halvt år. Ett och ett halvt år! Andelen är försvinnande liten. Och ändå kallar jag det hemlängtan. Jag blir gråtfärdig av minsta lilla jag ser på tv från Tanzania, Kenya, Uganda, alla länder där tallarna bytts ut av bananpalmer, mangoträd och baubabjättar, där jorden är röd och månader av solsken som plötsligt ersätts av öppningar i himlen som får allting, jorden, vägarna, målarfärgen att rinna bort i floder. Jag vill tillbaka till värmen som får huden att koka och aldrig har en kall läsk smakat så gott som vid en containerbar efter en språngmarsch på stranden under cocospalmerna. För varje år som går blir längtan alltmer abstrakt, och just därför alltmer påträngande. Och det paradoxala är ju att när jag var där tillbringade jag så mycket tid åt att längta tillbaka till Stockholm. Kommer jag aldrig hitta hem?

Filmen var hemsk. Uganda är ett land med så djupa sår att jag ibland undrar vilken sorts undergörande läkare som behövs för att läka dem. Och Uganda är inte ensamt. Hela Afrika är så trasigt att det nästan känns lönlöst att försöka laga. Såhär vid midnatt på tunnelbanan med en kille som snackar polska i sin mobiltelefon alldeles för högt, efter att ha sett en av Afrikas forna presidenter stycka upp sin egen fru, för att skrämmas. Det var en hemsk film. Hemsk, men mycket bra. Sevärd. Hemsk.

Det är plusgrader. Jag går genom den öde förorten och det droppar från taken och träden. Är det vintern som tar slut? Ibland klänns det som att man fått alldeles för stora perspektiv.

Folk var ganska tröga på fotolektionen, så jag började lyssna på musik medan jag väntade på att de skulle bli klara. Sandra var också klar. Och så började Mitt Gullbergs kaj paradis spela helt utan förvarning och jag fick spel. Okej, Håkan Hellström kanske inte är varken ett musikaliskt eller poetiskt geni, men han kan det där med energi och bitterljuv glädje. Jag var bara tvungen att dansa. Min dag hade varit piss och jag behövde energin. Så jag dansade ut i korridoren och Sandra följde efter och skrattade och tog kort på mig och tycker att jag är ännu stördare och frågade varför jag alltid får spel på de lektioner som hon är med på. Kanske är det lite som att det inte är någon mening att göra störda saker om man inte har någon publik. Visst skulle jag göra dem ändå, men kanske överdriver jag det lite lite bara för att få henne att skratta. För det får mig att skratta - att förvåna.


Sen la vi oss på golvet och var lite filosofiska om golv. Sandra är duktig med sin kamera. Och annars också.