[under uppförande]

Lisa Ekdahl:
Du är aldrig starkare än din svagaste punkt.

Mamma sa åt mig att laga middag. Jag hade ingen lust. Så jag gjorde det jag alltid gör när jag inte har lust - sallad, med det som råkar finnas hemma. Denna söndagkväll fann jag i kylskåpet: isbergssallad, gurka, persilja, kokt bulgur från igår, lite fetaost och ett paket tofu. Och som alltid när jag lagar mat, satte jag på stereon.

Och John, Paul, George och Ringo börjar spela Across the universe.

Minnesflödet: En viss Henrik, skaparen av internetcomunityt rufsa.nu, skrev i ett foruminlägg att hans favoritlåt med Beatles var Across the universe. Det här var våren 2002, jag och Hannah var förälskade i varandra och världen, det var en underbar vår, det minns jag, vitsippor och syrener och Aron föddes. Jag skrev poetiska brev och lämnade på säten i tunnelbanan för att främlingar skulle läsa dem. Hannah träffade sin lockhåriga ängel och jag var så fjorton och kär man kan bli i min kanadensare. Jag läste Skuggan över stenbänken och resten av böckerna i den fantastiska serien av Maria Gripe. Det var en speciell vår. Som följdes av en underbar sommar. Koster över midsommar med Hannah och Lisa - en resa som det referades till i åratal efteråt. (Mitt senaste riktiga skrattanfall var när Lisa drog ett av intärnskämten därifrån när vi möttes för ett par veckor sen under hennes helgvisit i sin fädernesstad.) Jag gick min första skrivarkurs - på sätt och vis kan man nog säga att det var den sommaren jag började skriva på allvar. Jag upptäckte magiska men tragiska Håkan Hellström.
Jag började hitta en kärna i mig själv, något att lita på, att luta mig tillbaka mot.
En kärna som det känns som att jag tappat bort i den vindliga labyrinten som kallas gymnasieåren.

Och allt detta under en enda liten låt.

And Bob, he sings: Ah, but I was so much older then, I younger than that now.

Igår efter att ha suttit i tre timmar på String med Malin så började hon prata om handarbete och jag berättade om en alldeles underbar liten garnaffär på Sofiagatan vid Nytorget och hon bad mig att jag skulle visa henne var den låg. Så vi gick dit. Och det räckte med att gå in där för att det skulle börja klia i fingrarna. Ägarinnan är en så söt tant som är så hjälpsam och gärna pratar om stickning och garner och allt möjligt annat också. Så det slutade med att jag bestämde mig för att ska sticka en kofta. En riktigt snygg jävla kofta. Nu gäller det bara att få ett jobb så att jag har råd att köpa garnet - det behövs minst tio nystan sa sticktanten.

Och imorse när jag vaknade kände jag mig så ... lätt. Så jag rensade undan alla prylar som belamrade pianot och började spela. Jag började ta pianolektioner när jag var sex och slutade när jag var fjorton för att jag ville börja sjunga i kör istället. Efter det har jag suttit och plinkat lite då och då, tagit ut lite melodier och stämmor och så, men sen jag slutade sjunga i kör för två år sen har jag inte rört pianot alls.
Men nu letade jag fram mina gamla pianohäften och spelade Evert Taubes Nocturne om och om och om igen tills den flöt som vatten. Det var så skönt.
Sen hittade jag de gamla gitarrhäftena från perioden då jag fått för mig att jag skulle lära mig spela gitarr och så satt jag en stund med Blowing in the wind, The rose och Den första gång jag såg dig, men min gitarr är trasig och det är inte så kul att spela när det låter förjävligt hur jag än gör, så jag gav upp ganska snabbt. Jag kanske borde köpa en ny gitarr.

Nu är det sol ute. Så jag ska nog gå ut. Klockan fem ska jag och pappa provsjunga för en kör i Markuskyrkan i Björkhagen. Det känns spännande, och riktigt kul faktiskt.

Hemma hos Agnes låg DN på köksbordet. Jag har inte sett en DN på nästan hela sommaren - pappas kommer ju till Hundby och mammas är inställd under hennes finlandsvistelse. Så det började klia i fingrarna. Och när jag såg en bild av The Cardigans på förstasidan kunde jag inte låta bli att läsa artikeln. Om skivsläpp i höst! Men jag blev inte lite besviken när jag läste att det enda The Cardigans kommer ut med är en greatest hits-skiva. Rätt värdelöst för min del, jag har alla deras skivor redan. Men jag fick ett par andra trevliga överraskningar. För vilka släpper nytt material, om inte:
Jens Lekman, i september (!!!)
Joni Mitchell, i september
Josh Ritter, i oktober
Elin Sigvardsson, inget datum än
med flera...

Nu vet jag alltså vad jag ska lägga mina pengar på i höst.

Jag gick hem i den ljumma sommarskymningen. I 18-årsdagsklänningen och de vita högklackade sandalerna (inte för att jag är snofsig på nåt sätt, nej, de är de enda skorna jag har som inte stör något av alla skavsår som täcker mina fötter). Med min mottagningsspellista i MP3-spelaren, det underbara pianospelet i Mates of States Like u crazy sådde fröt till mitt nästa blandbandsprojekt: Piano - the key to my soul. Sen kom Corinne Bailey Raes Put your records on och jag kände mig ... upplyft. Nästan flygande. Och när jag nästan var framme började Ella Fitzgerald och Louis Armstrong duettera Summertime. Det blev fulländning. En underbar sommarkväll.

Förra sommaren kände jag en kille, eller kände och kände, vi hade en gemensam vän och umgicks en hel del under sommarens ljumma kvällar i parker och föräldrafria kök. Han älskade Ed Harcourt. Verkligen älskade. Han var underbar att prata musik med, för det visade sig att vi hade nästan exakt samma musiksmak, något jag inte alls är van vid. Vi kunde sitta i evigheter och prata olika band. Och mest tyckte han om att prata om Ed Harcourt. En kväll råkade jag stöta på honom på en klubb och han berättade alldeles strålande av lycka att han precis köpt en turochreturbiljett till Borlänge och ett endagarspass till Peace & Love-festivalen, för där skulle Ed Harcourt spela. Nästa dag skulle han stiga på tåget, göra ett snabbt festivalbesök och sen klockan sex nästa morgon åka hem igen. Helt själv. Bara för att få se Ed Harcourt. Jag tyckte han var smått galen. Men det var så han var, en skruv lös. Men extremt charmig.

Och nu är jag beredd att göra samma sak. För samma artist. Ed Harcourt ska spela på Siesta! i Hässleholm om två veckor, och jag känner ända ner i fotsulorna att jag vill åka dit. Det är den enda festivalspelningen Ed Harcourt gör i Sverige i sommar. Han tycks göra så, en spelning per sommar. 2005 var det Arvika, då alla mina vänner var där men inte jag. Förra sommaren Peace & Love. Nu Siesta!.
Jag vill se Ed. Jag vill se något nytt. Jag vill göra något oplanerat och galet. Jag behöver åka till Siesta!. Och det är inte bara Ed Harcourt som ska spela där som jag vill se, inte alls, Tingsek kommer också och Asha Ali och Laakso. Och flera andra som jag kanske inte lyssnat sådär mycket på men som är jättebra ändå. Men jag vet inte om jag har någon att åka med. Jag har inte riktigt några vänner som lyssnar på den musiken jag lyssnar på. Jag ska inventera lite, men jag tror inte att jag kommer hitta någon att åka med. Kan man åka på festival ensam? Eller snarare, kan jag, med självaktningen i behåll? Att Ed Harcourt-killen kunde var uppenbart, men han var sån, han var en såndär översocial människa som självklart träffade någon han kände det första han gjorde när han anlände i Borlänge. Den är inte jag.
Och jag vill inte bli som vår läskiga granne på Arvika förra sommaren - killen hade kommit dit helt själv, hade tinnitus så han kunde inte se några konsterter och han var inte såvärst party heller, drack inte ens alkohol. Varsomhelst annars hade han varit en såndär söt töntkille som man rent automatiskt tycker om, åtminstone jag, men med en hel festivalcamping med fulla, skränande, dräggiga ungdomar runt oss kändes hans ständiga närvaro i vårt camp lite väl olustig. Varför var han här? Vad var han för en människa? Om jag åkte till Siesta! helt själv, skulle jag bli som han. Bortsett från att jag skulle gå på alla konserter. Och antagligen inte skulle våga prata med någon alls - därnere skulle de nog hata mig bara jag öppnade munnen, stockholmare som jag är.

Så vad ska jag göra?

---

Ikväll är jag typ världens modigaste.

Jag tänkte lite på det här med musiken. När jag var liten hade jag feta komplex över min musiksmak. Jag var rädd att den inte var riktigt rätt. Jag försökte alltid undvika att avslöja mig själv. Om jag gick på stan och lyssnade på musik och stötte på någon bekant som frågade vad jag lyssnade på, svarade jag bara vagt "Äh, det är ett blandband. Lite olika artister och så...". Jag var rädd för att det jag lyssnade på inte var tillräckligt coolt, tillräckligt originellt, representativt för mig. Senare började jag dra till med säkra kort som Beatles eller Bob Dylan, de funkar för de flesta tänkte jag. Men någon gång i samband med gymnasiestarten och mötet med nya människor, bestämde jag mig för sluta vara så jävla rädd. Jag började kampanjen Vara stolt över min musiksmak. Och nu tror jag att jag kan stå för vad jag lyssnar på, för det mesta. Jag trivs i allmänhet mycket bättre med mig själv i mötet med andra människor än vad jag gjorde för bara två år sen.

Ja, nog om mig. Häromdagen pratade jag med en klasskamrat. Det började med att vi diskuterade drömflick-/pojkvännen men ganska snabbt gled det in i ämnet bra musiksmak. Klasskamraten i fråga hade mycket bestämda uppfattningar om vad man får lyssna på för att vara musikintresserad på riktgt. Han sa att om man lyssnar på något som tiotusentals andra lyssnar på så är man inte originell, då gillar man egentligen inte musiken utan man lyssnar bara på den för att andra gör det. Jag kontrade med att antalet lyssnare snarare är en sorts kvalitetsgaranti - om många lyssnar på ett band betyder det väl att de är bra. Han menade att ju större publik, desto plattare och mer intetsägande var musiken. Han sa att han inte kunde respektera ett band som har en stor publik, och inte heller den som lyssnar på bandet.

Och jag har tänkt lite på det där. Med vissa artister kan det stämma, det där med plattheten, men långt ifrån alla. Ta Beatles tillexempel. De är enorma, varenda jävel som har lyssnat det allra minsta på pop har hört något av dem. Men när jag lyssnar på dem tänker jag inte på alla andra som har lyssnat, lyssnar och kommer att lyssna på dem. När jag sitter på mitt rum med Abbey Road i högtalarna, sjunger John och Paul alltid bara åt mig. Mig personligen. Inga andra människor är med i bilden. Texterna tilltalar alltid mig, musiken manar fram känslor i mig som inte kan vara annat än personliga. Just där, i lyssningsögonblicket, är det bara jag som kan älskar dessa toner så mycket som jag gör. I min värld, just då, skulle det inte kunna vara på något annat sätt. Sen, efteråt, är jag självklart medveten om att det finns miljontals andra som älskar dem. Men min relation till Beatles är högst personlig. Och jag har inget behov av att skylta med det, för mig räcker det att jag vet vad deras musik får mig att känna. Jag skäms inte över det, men jag har det inte som ett sätt att hävda mig inför andra.
Jag tycker inte att måttet på bra musiksmak ska avgöras av hur stor publik ett band har. Jag tycker att det ska avgöras av vilket sorts förhållande lyssnaren i fråga har till musiken. Om man har ett genuint musikintresse och verkligen kan relatera till, känna för ett bands låtar, då har man bra musiksmak. Om bandet sen knappt kan fylla en unken källarlokal i Rågsved eller lyckas få hela Ullevi knökfullt kan kvitta.

Det var lördagseftermiddag och jag försökte göra ett talmanus och lyssnade på Maries fina blandskiva och så slog det mig: Hur står musikerna ut? Tillåt mig förklara:

När jag misslyckats med mina försök till förälskelser, och hittills har jag väl egentligen aldrig lyckats, hanterar jag smärtan genom att försöka låta bli att tänka. Jag tror inte på att glömma, jag tror inte på att bränna fotografier och ägodelar, jag tror på att minnas. I slutändan. Men när smärtan fortfarande är påtagligt nära, nästan så att den går att vidröra, då tror jag på att inte tänka på. Jag undviker allt som skulle kunna påminna mig om smärtans källa - jag lyssnar inte på musiken som jag associerar med honom, jag går inte till platserna vi varit på tillsammans, jag ändrar mina internetvanor. Det kan låta som en noga uttänkt strategi, men det är det inte. Det har bara blivit så. Jag vill undvika att ligga på golvet, gråta och tycka synd om mig själv. Alltså kör jag med att ignorera istället. Och det har fungerat ganska bra, jag menar, jag har tagit mig ur det mesta utan några alltför allvarliga men.

Men hur gör man som musiker - eller konstnär överhuvudtaget? Det finns miljontals vackra sånger om kärlekar och I-could-drink-a-case-of-you-darling-and-I-would-still-be-on-my-feet och vi älskar dem och vill höra dem live. Men det måste ju ha hänt många gånger att man blivit för full eller att duet vänt en ryggen vid det laget när musikern kommer upp på scen, hur gör de då? De måste ändå sjunga de där vackra sångerna som de skrev till något som var så vackert men som föll i spillror och bli påminda om sina misslyckanden och smärtor och hur ska man då någonsin komma ur det? Vilken pers det måste vara att stå där och hålla upp humöret och sjunga om någon som man när man skrev låten älskade men som man numera hatar. Det kanske är därför det skrivs så många now-I-know-what-I-don't-want-I-learned-it-with-you och when-I-scratch-my-nails-down-someone-elses-back-I-hope-you-feel-it-låtar. Något att avreagera sig på efter att ha fått sitt hjärta krossat all over again.

Såhär runt nyår är det populärt med årssummeringar av olika slag. Egentligen älskar jag att göra listor och sånt, men den senaste veckan har det inte riktigt känts så tilltalande. Men vad har varit typiskt för 2006? Efter lite funderingar kom jag fram till att en av de sakerna jag gjort mest förra året var att lyssna på musik, ny musik, jag tror inte att jag någonsin upptäckt så mycket ny musik förut. Och det syns i min CD-samling - jag har nämligen aldrig köpt så många skivor som förra året heller. Mina skivinköp har ökat med minst 200% från föregående år. Så det kan bli en schysst årssummering, att lista alla skivor jag köpt. I kronologisk ordning:

A Camp - A Camp (jag kan inte få nog av Nina Persson)
Jeff Buckley - Grace Legacy Edition (den växer varje gång jag lyssnar på den)
The Beatles - The White Album
Frida Hyvönen - Before Death Comes
Hello Saferide - Introducing...
Josh Ritter - The Animal Years
Laakso - I miss you, I'm pregnant (första konserten på Arvika, jag föll pladask)
Ed Harcourt - The Beautiful Lie
Peter Bjorn and John - Writer's Block
Jason Collett - Idols of Exile (ett impulsköp, jag hade aldrig hört honom och knappt hört talas om honom innan, men det visade sig att det var en riktigt mysig skiva)
Regina Spektor - Begin to Hope (special edition) (Jonatan hade skickat alla hennes album som mp3-filer och jag var helt beroende av henne andra hälften av sommaren, så jag kände att jag var tvungen att köpa en skiva av henne. Jag är för mesig för att palla hela den här nerladdningsgrejen...)
Joni Mitchell - Blue (pappa har en men jag ville ha min egen, för det är ju en av de bästa album som någonsin gjorts. Tycker jag)
Damien Rice - 9
Asha Ali - Asha Ali

Dessutom har jag också fått ett par skivor av pappa vid olika tillfällen:
Stina Nordenstam - This is
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (mest för gamla minnens skull)
The Strokes - Is this it
Thåström - Skebokvarnsv. 209 (pappa bodde på Skebokvarnsvägen och spelade fotboll med Thåström när han var liten, det var därför han köpte den. Inte för att jag uttryckt någon önskan om att få den)

Jag lyssnar på Stevie Wonder. Det är lagom nu när jag fortfarande är sjuk, febern har gått upp och jag snorar fortfarande och pappa tvingade mig att fixa ersättare på stallet och han fixar mina krävande mostrar. Imorgon ska jag åka till Finland och leva i karantän på övervåningen för att inte smitta mormor. Jag pratade med Kaarina idag, hon sa att mormor är tillräckligt pigg för att klaga på hennes sätt att skala kolrötter. Så julen kanske blir helt okej ändå. Men min mp3-spelare är inte tillbaka än, det tar lång tid att sätta in ett nytt batteri, så jag får klara mig med min gamla cd-freestyle och tio skivor. Synd att jag inte äger en enda Stevie-skiva. De är pappas. Jag brukar iförsej låna av honom, jag försöker då och då lura till mig Abbey Road med Beatles för det är ju ändå bara jag som lyssnar på den, när pappa är hemma lyssnar han bara på jazz, det är i mp3-spelaren på tunnelbanan som han lyssnar på all annan musik. Så jag tycker att jag gott kunde få ha Abbey Road i min cd-hylla. Men han är en hamster, min pappa, han samlar på allting. Jag får nöja mig med min The White Album.

Mycket av min musik har jag fått av pappa. Beatles, Stevie Wonder, Jan Johansson. Det var hans Bob Dylan-skivor jag hittade och började lyssna på när jag var fjorton. Hela musikintresset är nog från honom, det har liksom alltid funnits där. Ibland förvånas jag över hur bra pappa och Anna passar ihop, trots att Anna hatar musik, hon stänger oftast av stereon när hon kommer hem, och så har vi min pappa vars största intresse är att sitta vid datorn och mecka med sin mp3-spelare, lyssna på musiken och försöka få in allt det bästa. Han har en hel hög bokhylla med skivor. Och ändå går de så bra ihop. Det fascinerar mig. Jag blir galen när mamma kommer hem och stänger av min musik, hon står bara ut med den om den är lugn, typ Twentysomething med Jamie Cullum, eller Blue med Joni Mitchell. Hennes cd-hylla består bara av Simon and Garfunkel, Peter Gabriel och diverse klassiska kompositörer, Mozart och Vivaldi och Sibelius.

Men det har skett en liten förändring. På senare tid har det inte bara jag som fått musik av pappa. Nu har det hänt flera gånger att jag lyssnat på musik och han har kommit in, lyssnat och frågat vem det är och så har han lagt över det på sin mp3-spelare. Så gick det med Jamie Cullum, så till den grad att jag gick på Jamies konsert här i Stockholm med honom. I våras, när jag började lyssna på Frida Hyvönen, förälskade sig han också i henne. Och nu senast Ed Harcourt. Jag satt häromkvällen och lyssnade igenom min lilla samling med Ed-skivor på datorn och pappa kom och ställde sig i dörröppningen till datarummet. "Vem är det här? Det är ju bra" sa han och så hamnade Here be monsters, Strangers, From every sphere och The beautiful lie i hans mp3. Det är det enda han lyssnar på just nu. Han pratar om Eds underbara röst, att den inte är vacker men att den har så mycket känsla i sig. Och det är så kul att prata musik med pappa. Vi är verkligen lika mycket nördar båda två. Och jag har inte riktigt någon annan att musiknörda mig med, ingen av mina vänner är intresserad av musik på det sättet. Men jag kan alltid prata med min pappa. Jag har märkt att jag pratar mycket om honom också. Jag vet inte om det gör mig jobbig på något sätt. Häromveckan sa Viktor att min pappa typ är hans idol, för att han har ett så schysst jobb. Och herregud, Kirke som tydligen höll ett hyllningstal om honom på min 18-årsfest när han kommit för att kolla hur det var på kvällen och jag var och pratade med honom. Men han är ju rätt cool, min pappa, och han vill "hålla sig uppdaterad". Så nu är hans nya idol Ed Harcourt.

Redan innan hon steg upp på scen var konserten värd pengarna. Hon hade två förband, fövisso dåliga på att presentera sig, men å. Först var det en tjej, som sen kom upp och körade för Asha, som hade ett litet tvåmannaband med sin gitarr och en annan tjej på nåt elektroniskt. Lowood tror jag de hette. Och hon sjöng fina ballader med sin skira röst och var så söt. Sen kom fyra killar upp på scenen och jag tror inte att de sa mer än tre ord sammanlagt som inte ingick i själva sångerna. Spelade gjorde de desto mer. Framträdande trummor, som i The Cardigans eller Gnarls Barkley kanske och piano, ljus sång, vibrerande bas och en trumpetare som måste ha gått på Södra Latin för jag kände verkligen igen honom. Det lät lite som Coldplay, och det fick mig att tänka på The Burden (de måste verkligen byta namn). Tänk om jag om nåt år sitter på samma plats och ser Viktor och Jim där på scenen. Det skulle inte förvåna mig.
Sen kom hon upp. Asha Ali. Höggravid i en svart rynkad klänning och en vitglittrig kreation à la 20-tal i örat. Och hon ville liksom lyfta upp hela publiken i sina sånger, när hon inte spelade gitarr bredde hon ut sina armar och höll hela publikens hjärtan i sina öppna handflator. I mellanpraten växlade hon mellan bred sydstatsdialektig engelska och små historier som fick oss att skratta. Och det var en glädje, en intensitet, hennes knutna händer runt klänningens fåll som fick det lätta svarta tyget att vibrera, slutna ögon och små danssteg som inte gick ihop med den lilla bäbisen i hennes mage. En ljudbild som fick en att sitta på helspänn och rösten. Mild och varm, som ett vatten man sänkts ner i, som inte kan lämna en oberörd. Hon värmde upp min kalla kropp och gav den ett mål igen.
Självklart var jag tvungen att köpa skivan efteråt.

Å, jag kommer ihåg Popaganda. Jag lyssnar på Frida Hyvönen för första gången på flera månader och jag kommer ihåg hennes konsert på stora scenen mitt i lervällingen. Å, jag hade alldeles glömt bort hur vackert hon sjunger, hur vackert hon spelar, hur vackert de belös scenen med lila och blått och rökmaskiner och hur ensam jag var och hur skönt det var att inte ha någon annan att anpassa sig efter. Jag minns hur jag frös och hur jag gick runt med kameran över axeln och blocket och pennan i handen i en studie av ungdomskultur. Och alla konserter. Frida Hyvönen. Det allra vackraste. Peter Bjorn and John, Hello Saferide, David and the Citizens och Josh Ritter. Jag minns leran och jag minns den overkliga känslan av att vara mitt bland alla dessa människor men ändå helt innesluten i mig själv. Musiken påverkar mig så starkt.