fisheye
En av fördelarna med att ha en journalist till far (om det finns några nackdelar kan jag inte riktigt komma på) är att han får gratisprylar av företag som vill att han ska skriva snällt om dem i sin tidning. Det gör han såklart inte, det skulle ju vara att bli mutad, men han kan ju inte gärna skicka tillbaka alla prylar. Så de blir liggande på kontoret. Eller så tar han med sig dem hem. Jag har fått otaliga recensionsex av olika böcker för att nämna något.
Men inget kan slå det han kom hem med i fredags, och jag hittade på mitt skrivbord inatt när jag kom hem. En riktig fisheye-kamera! Det kallas lomography. Den är simplare än min allra första kompaktkamera som jag fick när jag var sex. På paketet står det: The brand new version of the world's first, best, and only 35mm compact fisheye camera. Den har en bildvinkel på 170 grader. Bilderna man tar med den blir runda. Vad jag ska ha kul i sommar!
Men inget kan slå det han kom hem med i fredags, och jag hittade på mitt skrivbord inatt när jag kom hem. En riktig fisheye-kamera! Det kallas lomography. Den är simplare än min allra första kompaktkamera som jag fick när jag var sex. På paketet står det: The brand new version of the world's first, best, and only 35mm compact fisheye camera. Den har en bildvinkel på 170 grader. Bilderna man tar med den blir runda. Vad jag ska ha kul i sommar!
lönnblom
Lönnarna på min gata blommar av sig. De gör gatan alldeles gulgrön.
Jag tycker att det är så vackert, och det luktar så gott.
trädfascism
Jag förstår inte vad det är jag tycker om med stympade träd. Det är helt sjukt egentligen. Men jag kan inte sluta fascineras.
Tekniska högskolan
Tensta
Tekniska högskolan
Tensta
publicerad
Om du har tillgång till dagens DN, plocka fram resebilagan och öppna första uppslaget. Bilden på sida två är mitt första publicerade foto som jag får betalt för. Lite fickpengar bara, men ändå. Det gäller att njuta fullt ut, för man vet aldrig om det kommer hända igen. Pappa sa att han bad bildredaktören helt själv avgöra om den dög, för han ville inte att det skulle vara jäv. Men jäv är det väl oavsett - alla har inte turen att ha en pappa som man delar dator med och som i Mina bilder råkar se ett foto som skulle passa perfekt till en artikel om flygutsläpp i bilagan han basar över i Sveriges största morgontidning.
Sandra
Det här med porträtt känns plötsligt så svårt. Jag vet inte vad jag ska göra av det. Det blir lätt bara så ... uppochner. Men det är mitt sista fotoarbete. Jag vill göra något bra. Inte göra Richard besviken. Foto är det enda ämnet som jag lyckats hålla mig någorlunda jämn i hela året. Jag vill inte vända på trenden nu.
Jag älskar solreflexer. Och denhär lilla, i backen upp till Observatorielunden, ser precis ut som en liten bögpeg.
livet
Nu är nästan allt plugg gjort. Ute är det sommarvarmt och jag kan ha klänning på mig. Idag är det mösspåtagning på skolgården. Jag går som på moln.
Siri
Igår bestämde jag mig för att mitt sista fotoarbete ska vara en serie porträtt.
Hundbyhelg
Jag har varit på landet över påskhelgen. Jag har läst och tittat på Fem myror är fler än fyra elefanter med Aron, och hela tiden har jag gått och försökt komma ihåg ifall jag stängde av spisplattan innan jag åkte hemifrån eller inte. Jag har målat upp scenarier där hela min samling av fotografier, dagböcker, skivor blivit svarta klumpar i en svart lägenhet. När jag kom hem var spisen självklart av, det är ju en reflex att stänga av den, antagligen därför jag inte kunnat minnas att jag vridit av knappen. Men den där nyfunna paranoian, det känns verkligen ovant, jag har aldrig varit sån tidigare. Den senaste veckan har jag varit osäker på ifall jag låst dörren varje gång jag gått hemifrån. Jag ser inbrotten framför mig, förlorade tv-apparater och herregud, pengarna till skivan som jag hade under min madrass, kassör som jag är, flera tusen kronor, vad skulle jag göra om de blev stulna? Till slut satte jag in dem på mitt konto, för säkerhets skull. Jag tror att Kirke har smittat mig. Kirke är den mest paranoida människan jag känner.
Nu, äntligen, har jag läst ut Abyssinian chronicles och jag blev väckt imorse av Anna som knackade på gäststugans dörr och frågade om jag inte ville komma ut och göra en snögubbe. Aprilvädret gör verkligen skäl för sitt namn.
sett på Södermalmstorg
söndagspromenad
Jag vaknade alldeles för tidigt imorse. Och det var sånt fint solsken ute att jag bestämde mig för att ta en såndär söndagspromenad. Jag gick en ny väg, runt halva Flaten och sen till Orhems Gård där jag tittade på hästarna en stund. Och jag träffade många trevliga filurer under min vandring.
En liten citronfjäril, som inte hade det minsta emot att bli fotograferad
En tvillingtall. Den stod rätt still, den med
En myra, som inte alls ville stanna upp för att fastna på bild
Och till sist en katt som satt i ett träd och tyckte att jag var hemskt blasé. Jag vet
inte om jag borde ha ringt efter brandkåren. Den såg ut att trivas rätt bra där, katten
En liten citronfjäril, som inte hade det minsta emot att bli fotograferad
En tvillingtall. Den stod rätt still, den med
En myra, som inte alls ville stanna upp för att fastna på bild
Och till sist en katt som satt i ett träd och tyckte att jag var hemskt blasé. Jag vet
inte om jag borde ha ringt efter brandkåren. Den såg ut att trivas rätt bra där, katten
Det blev till slut en tre timmar lång promenad. När jag kom hem och skulle laga mat, skakade mina händer så att jag nästan inte lyckades. Men var inte oroliga, med lite pommes och bea i magen mår jag prima igen.
fotosession på Södermalm
Jag var på Galleri Konstrast igår och såg på utställningen Årets bild. Det var jättefina bilder, Paul Hansens reportage gjorde mig tårögd. Men jag kunde inte hitta en enda bild tagen av en kvinna. Jag vet inte, jag kanske inte letade tillräckligt noga, men den övervägande majoriteten av vinnarbilderna var tagna av manliga fotografer. Det gjorde mig lite konfunderad. Kan det bero på att det inte finns så många kvinnliga fotografer, eller att juryn har manliga preferenser (typ tycker att teman som män tenderar att fota är mer kvalitativa än teman som kvinnor tenderar att fota), eller att männen helt enkelt är bättre fotografer. Jag vet inte.
Kanske lite peppad från gårdagens utställning, bokade jag in en fotosession med Kirke idag och vi gick runt på Söder och Kirke fick stå ut med så mycket, stå still i evigheter, gå fram och tillbaka med sina överbelastade, skoskavsfötter, hon var verkligen en ängel. Hon och Zorro. Men, ja, jag har nog mycket mer att lära om modefoto. Och jag behöver fler modeller. Kirke pallar nog inte så mycket mer. Jag kanske borde sätta upp en annons någonstans?
Kanske lite peppad från gårdagens utställning, bokade jag in en fotosession med Kirke idag och vi gick runt på Söder och Kirke fick stå ut med så mycket, stå still i evigheter, gå fram och tillbaka med sina överbelastade, skoskavsfötter, hon var verkligen en ängel. Hon och Zorro. Men, ja, jag har nog mycket mer att lära om modefoto. Och jag behöver fler modeller. Kirke pallar nog inte så mycket mer. Jag kanske borde sätta upp en annons någonstans?
På vägen hem stötte jag på Sigge vid Björns trädgård. Jag stöter ihop med Sigge hela tiden. Kan bero på att han bor på Götgatan. Vi hejar aldrig på varandra, men när jag var femton fanns torsdagsfikat - varje torsdag träffades vi ett gäng på ett kafé tillsammans, lite olika människor varje gång, och Sigge var en av dem. Det jag minns av honom från den tiden var hans änglalockiga hår, att han blev riktigt provocerad av mina bra betyg och att han försökte övertyga mig om att Afrikas fattigdom berodde på klimatet och en påstådd råvarobrist. Jag mejade ner honom ganska respektlöst. Och nu minns han nog inte ens mig, fast sånt kan man aldrig veta, folk är så duktiga på att spela oberörda, tillochmed jag.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mitt ansikts- och detaljminne. Jag stöter hela tiden ihop med människor som jag inte vet hur jag ska bete mig mot, för jag kan inte avgöra om det är en person som jag borde minnas, eller som jag bara minns för att jag sällan glömmer någon. Det brukar sluta med att jag söker ögonkontakt, och om jag får det så ler jag och ser ifall jag får ett hej som svar. Då kan jag öppna munnen. Annars går jag bara förbi och grimascherar för att skaka av mig det dumma leendet.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mitt ansikts- och detaljminne. Jag stöter hela tiden ihop med människor som jag inte vet hur jag ska bete mig mot, för jag kan inte avgöra om det är en person som jag borde minnas, eller som jag bara minns för att jag sällan glömmer någon. Det brukar sluta med att jag söker ögonkontakt, och om jag får det så ler jag och ser ifall jag får ett hej som svar. Då kan jag öppna munnen. Annars går jag bara förbi och grimascherar för att skaka av mig det dumma leendet.
natt i Stockholm
Jag har påbörjat mitt nattstockholmprojekt. Fast det var inte meningen. Jag var på promenad med Kirke i söndags och råkade ha kameran med mig. Men inget stativ. Så jag fick klänga på räcken och bänkar. Jag tycker om den här utsikten.
jag kommer ut ur garderoben
Jag har ju som sagt ett reportage att göra till fotot. Min tanke var att jag skulle välja mellan antingen Annas tävling eller i tunnelbanan. Jag var med Anna på tävlingen i söndags och jag fick ett par riktigt fina bilder. Men alltså, jag är fortfarande förtjut i tunnelbanan. Jag vill fortfarande...
Bagarmossen
Skarpnäck
Bagarmossen
Skarpnäck
Men så kom jag på det. Varför jag är så förtjust i tunnelbanefotografering. Det är linjerna! Jag har visat prov på det tidigare. Detta onaturliga, geometriska. Människan som kuvat naturens oregelbundenhet. Det är som någon dold fascistisk läggning som bara väntar på att få stiga fram i sin fulla kraft ur mig. För några av favoriterna bland mina egna foton är ju:
Bergholm
Olympiastadion i Berlin
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av min nyvunna självinsikt.
Bergholm
Olympiastadion i Berlin
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av min nyvunna självinsikt.
här blir vi seriösa
Jag läser foto va. Och vi får sånadära hemuppgifter liksom. Nu senast skulle vi göra ett såntdära bildreportage. Och jag tänkte att bah, jag kan väl göra om typ Anna som hoppar höga hinder med sin häst. Alltså hängde jag hela söndagen på Botkyrka ridskolas ryttartävlingar, 110-130cm. Fattarni, det är höga hinder. Det högsta jag tagit mig över tillhäst är 110cm. Men jag var där som fotograf. Det blev ett gäng på cirkum 500 bilder. Och minneskortet räckte! Det var batteriet som tog slut istället. Men ja, en del bilder hann det bli innan det dog...
Det är ett jävla jobb att kolla igenom alla 500 ska jag säga. Men kloka ögon, det har hon, Sisi
Och hon hoppar över höga hinder med Anna
Det är ett jävla jobb att kolla igenom alla 500 ska jag säga. Men kloka ögon, det har hon, Sisi
Och hon hoppar över höga hinder med Anna
som på den gamla goda tiden
Igår på fotot plockade jag med mig alla gamla negativ från den tiden då vi fortfarande höll på med film och agiterade i kemikalier och blev höga av syrebrist och ångor i mörkrummet. Jag tänkte att jag skulle scanna in dem och kanske lämna in på framkallning, så att jag kan sätta in dem i fotoalbum. Men det var första gången jag använde negscannern, som vi haft i ett och ett halvt år, och när jag försökte så blev bilderna bara alldeles rödbruna. Och jag blev eld och lågor. Det var ju snyggt! Så där satt jag, i timmar, och scannade in bilder från i höstas och fixade och nu är det sent och jag har inte hunnit plugga alls. Men vad fan, att glömma tiden med fotografier är bland det bästa jag vet. Och det blev snyggt. Eller vad tycker ni?
Sandra
Fotbollsmål
Återigen, träd
Skyltfönster
Egotripp med Malin i provrum
Sandra
Fotbollsmål
Återigen, träd
Skyltfönster
Egotripp med Malin i provrum
Vill du se fler? Kolla in länken fotografierna här till höger
snöpromenad
När jag, efter en helkväll framför teven (Star Wars episode 1, Sing-a-long och Shakespeare in love) med synålen, knappar, en påse lantchips och vaniljglass, gick in på mitt rum och såg ut genom springorna i mina persienner, blev jag helt förvånad. Det snöade ute. Alldeles jättemycket!
När jag vaknade var snön kvar och jag kände att nä, nu måste jag verkligen gå ut. Det har blivit lite av en tradition nu, den här söndagspromenaden med träden och ån.
När jag vaknade var snön kvar och jag kände att nä, nu måste jag verkligen gå ut. Det har blivit lite av en tradition nu, den här söndagspromenaden med träden och ån.
träden och regnet
Jag gick på promenad igen, tog en alvedon och trotsade regnet. Och de där träden. Jag blir så lugn. Det är någonting med luften, den fyller hålen inuti och skänker en liten andpaus.
Jag gick i mer än två timmar och när jag kom hem var jag blöt inpå bara kroppen.
foto A
Jag läser ju foto A nu. Förra terminen körde vi analogt, nu har de tagit bort mörkrummet och ersatt det med ett datarum och vi får lära oss Photoshop. På riktigt. Inte mitt på-skoj-lekande med Photoshop, nu får jag lära mig hur man verkligen ska göra. Och det är fascinerande vad mycket man kan göra med en bild. Sandra tog ett porträtt på mig före jul med en digitalkamera från skolan, och sen satt jag och fixade lite med den.
FÖRE:
FÖRE:
EFTER:
kvarteren
Jag gick på promenad igen, fast den här gången gick jag in i skogen istället. På det här trädliket leket jag och Malin i våras. Allting var så jämnbrunt, och jag kom att tänka på en intervju jag läste för ett tag sen. Det var med The Concretes förra sångerska, Victoria tror jag hon heter. Hon hoppade av The Concretes för att det blev för mycket och nu har hon ett nytt projekt - Taken By Trees. Namnet för att hon är fascinerad av träd, berättade hon i intervjun. Det kom jag att tänka på när jag gick i skogen. Jag tycker också om träd. Ett sorts tålamod, en styrka, kompromisslöshet men ändå en förvånande anpassningsförmåga. "Här ska jag stå." Träd gör mig lugn.
Jag gick ner till Brotorp och såg på speglingarna i vattnet. Här brukar man kunna åka skridskor såhärårs. Sen gick jag tillbaka upp i Bagarmossen. Och såg den här vägskylten:
Kvarter Kvinnligheten? Jag har aldrig förstått det där med kvartersnamn, men på min väg tillbaka hem märkte jag att vi här i Bagarmossen har riktigt söta kvartersnamn...
Och själv bor jag i:
grävde ner mig i arkiven och se vad jag fann
Jag är sjuk. Jag sitter vid datorn och försöker få tiden att gå. Lyssnar på min spellista med Beatles och Jeff Buckley och Regina Spektor och The Cardigans och ungefär alla andra artister i mitt musikbibliotek. Jag måste bli lite mer pepp. Så jag hittade ett par fotografier jag tagit för länge sen. Och jag tänkte att någon användning måste jag väl få av dem. Ibland känns det som att jag var en bättre fotograf när jag var femton. Eller åtminstone sjutton.
2002: pop-Astrid och pop-Hannah utanför Rågsveds ungdomsgård
2003: Övergödd Magelungen om hösten
2004: Jag har någon fetish för sädesfält, jag ska alltid
fota dem. Här i solnedgången på Österlen
2005: Kosterklippor med Bob Dylan i öronen
2005: Jag överträffade mig själv i Berlin. Olympiastadion
2005: Så synd att jag som samelev inte fick ställa ut bilderna.
Sånt har bildeleverna ensamrätt på
2006: Solnedgång över Sillen, vår brygga i Hundby
2006: Kanske inte den vackraste bilden, men den beskriver rätt väl mitt
festivaläventyr. Jag höll på att frysa ihjäl, så vid sex gick jag på promenad,
och då blev den här tagen.
2006: En orädd trollslända vid Magdalenas hus utanför Barcelona